Recension: Lyckad möbelsaga på Wasa Teater
Ingvar! En musikalisk möbelsaga är en berättelse om kapitalism, men också om att tro på sin förmåga och minnas var man kommer ifrån.
Redan som barn bedriver Ingvar Kamprad affärer. Ibland får han ett sämre pris än överenskommet av leverantören och går på minus.
Nu har du lärt dig en läxa, sjunger de övriga skådespelarna i kör. Nu har du lärt dig hur kapitalismen fungerar.
Vi får inte veta så mycket om Ingvar Kamprad som privatperson. Det här är en berättelse om Ingvars yrkesliv och om företaget IKEA:s framväxt och utveckling.
Snabba penseldrag
I början får vi en snabb skiss över hur familj och släktingar format den unge blivande entreprenören.
De övriga skådespelarna tar gemensamt de roller som behövs för att berätta historien, till en början med hjälp av en svart, bibelliknande bok.
Vi får höra att Ingvar som ung företagare blir utarbetad, börjar dricka och skiljer sig från sin första hustru. Olika teman betas av, som vinst och konkurs.
Demokratisk design, kartell och bojkott
Senare, när det är Ingvar själv som bestämmer, handlar det om begrepp som demokratisk design, miljö och skälig lön för arbetarna.
Också kartell och bojkott avhandlas - motgångar som Ingvar möter under sin karriär.
Här finns inga talade repliker. Allt berättas med sång, till tonerna av folkmusik. Och det är ett grepp som publiken accepterar och tar till sig.
Tro på dig själv
På scenen har vi, utöver Ingvar (Erik-André Hvidsten), fem skådespelare/sångare, en skådespelare/violinist och en musiker. Alla iklädda grå kostymer.
Alla är med på lika villkor under hela föreställningen. Skådespelarna trakterar instrument, medan musikern (Richard Mitts) deltar i händelseförloppet.
Istället för att handla med allt möjligt uppmanas Ingvar att istället bli bäst på någonting. Tro på dig själv om ingen annan törs, uppmanar skådespelarkören.
Ingvar får en vision om att han ska satsa på möbler i lätt och graciös svensk design. Redan där får vi en känsla av att det finns en religiös anstrykning eller ett frälsartema i historien.
Skådespelare som möbler
Det är hög takt och mycket som ska avhandlas. Ingvar! En musikalisk möbelsaga är i Markus Virtas regi är också en humoristisk uppsättning.
Ingvar beger sig ut i världen för att finna sina anställda. Är du ekonomiskt lagd och noggrann? Ja, då får du bli en del av IKEA-familjen.
Möbelproduktionen kommer igång, och in på scenen kommer en blyg Tove Qvickström iklädd en röd länstol.
Efter henne följer en blomsterlik Maria Udd, iklädd en lampa med flera skärmar. Ingvar blir betagen.
Möblerna ska inte ha namn bestående av sifferkombinationer. Istället döper Ingvar möblerna med öppen hand mot pannan, till bibliska namn som Lukas, Johannes, Judith och Ester.
Och vi får höra en kärlekssång med Ingvar och möblerna.
Ingvar återuppstår
Men livet som företagare är inte lätt. Ingvar möter på motgångar. Möblerna är av dålig kvalitet. Han hamnar i bojkott och får inte tag på råvaror i Sverige.
Till och med möblerna vänder sig mot honom och blir sura när armstödet faller av den röda fåtöljen. Skåpet slår igen dörrarna och visar långfingret.
Men Ingvar kommer igen, gång på gång. Med sin småländska seghet och företagsamhet. Han till och med återuppstår likt en Kristusgestalt, med svensk midsommarkrans på sitt huvud.
Han har lösningen, frälsningen.
Det svenska inredningsidealet exporteras över världen. Kunden hämtar varorna från lagret och skruvar själva ihop innehållet från de platta paketen. Häri ligger vinsten.
Varför på finländsk scen?
Ingvar! En musikalisk möbelsaga kommer också in på de mindre smickrande sidorna av Ingvar Kamprad, som hans gamla fascistsympatier och stora egendomar i Sverige och utomlands.
Men framför allt berättar den om att inte ge upp, utan att ständigt hitta nya vägar – och att tro på sig själv också när ingen annan törs.
Man kan hysa sina tvivel inför föreställningen. Varför berätta Ingvar Kamprads historia? Varför berätta den i musikalform? Varför sätta upp föreställningen på en finländsk scen?
Det är som om självaste Ingvar Kamprad låg bakom musikalen.
Men redan tidigt under första akten kommer tvivlen på skam. Det är välgjort, medryckande och en glädje att se och höra alla i ensemblen.
Tanken slår att det är som om självaste Ingvar Kamprad låg bakom musikalen.
