Hur står det till med talarkonsten i Svenskfinland?

Svenska Yles egen retorikexpert Peter Lüttge besökte helgens Föredragsmaraton på Svenska Teatern i Helsingfors för att ta reda på retorikens vara eller inte vara i Svenskfinland.

Ganska mör var man nog efter att man hade bevittnat femtioåtta tal på tjugofyra timmar under helgens Föredragsmaraton på Svenska Teatern i Helsingfors. Mör i hjärnan och i rumpan.

Femtioåtta föreläsningar gånger femton minuter är lika med hela fjorton och en halv timme ren taltid. En maffig bit att svälja och smälta.

Och så allt det där man lärde sig och inte hade en aning om. Listan på de föredragande var ju som en who's who över den akademiska, humanvetenskapliga forskningseliten i Svenskfinland.

I ett helt dygn talades det om än det ena och än det andra i en salig blandning. Ledande akademiker och yngre förmågor om vartannat.

Jag var där under hela dygnet och lyssnade och tittade på alla tal med en retorikers öron och ögon. Hur var det, vill du kanske veta? Hur står det till med talarkonsten i Svenskfinland?

Så där, vågar jag påstå.

En artikel är inget tal

Jag börjar kanske med det som inte var så där värst bra i många tal. Och slutar med det som var bättre.

Ett av de större problemen var föredrag som inte var något föredrag. En del föredragshållare hade helt enkelt tagit en artikel med sig för att läsa upp den för publiken.

Det här fungerar förstås inte. En artikel är inget tal. Och den blir inte heller till ett tal när man läser upp den.

När man vet att man skall hålla ett muntligt föredrag måste man också skriva ett sådant.

Artiklarna som lästes upp var dessutom ofta tänkta för en vetenskaplig publik. De var kanske skrivna för en facktidning eller en akademisk artikelsamling.

Föredragsmaraton riktade sig dock till en intresserad allmänhet.

Talarna hade alltså en publik framför sig som bestod av både akademiker och lekmän och då är det lekmännen som bestämmer föredragets svårighetsgrad.

PowerPointHelvetet

PowerPoint uppfanns någon gång i tiden för att underlätta föredragens visuella framtoning. Och visst var vi lyckliga när overheadprojektorerna förpassades till teknikmuseernas hylla bredvid bärbara kassettspelare och brödmaskiner?

Men vad hände sen? Från att vara ett hjälpmedel som skulle underlätta användandet av grafik, bilder och andra visuella element har det blivit till en manick som man tydligen skall använda i sitt föredrag, även om man inte behöver det överhuvudtaget.

För många föredragshållare var det ett hjälpmedel som mera stjälpte än hjälpte.

Intressant nog fanns det bland de bättre talarna flera som inte använde sig av PowerPoint, medan alla de sämre talarna använde sig av det, utan undantag.

Till dem vill jag bara säga att ett dåligt föredrag inte blir bättre genom att använda sig av en ännu sämre PowerPoint-presentation.

Var fanns elokvensen?

Det som slog mig under dygnet med alla dessa föredrag var att språket som användes kändes ganska torftigt. Ja, näst intill fattigt.

Varför vågade man inte mera rent språkligt sett? Varför smyckade man inte ut sina tal med språkliga finesser? Är det så att ett vetenskapligt föredrag måste vara snustorrt för att duga?

Jag tror inte det, och jag hoppas att det inte är så. Men nu var det tyvärr ofta på det viset. Många otroligt intressanta ämnen presenterades i en snarare fattig än festlig språkdräkt.

Här kunde man gärna ha tagit ut svängarna lite mera. Nu kändes det lite som att gå in i en kalvinistisk kyrka där man har tagit bort all utsmyckning.

Förvisso fanns väggarna och pelarna kring retorikbygget kvar och förvisso höll de också ensamma upp bygget, men lite mera bilder och figurer skulle många gånger har givit det där lilla extra som förvandlar ett gediget tal till ett mycket bra tal.

Det var en lisa för hjärnan och själen att titta och höra på till exempel Mia Österlund, Maren Jonasson, Maïmouna Jagne-Soreau, Fred Karlsson, Sture Lindholm eller Ann-Catrin Östman, för att nämna några som vågade klä sina tal i mera festliga språkdräkter.

Låsta händer

Ännu några ord om kroppsspråket. Många talare valde att låsa sina händer.

Att sätta händerna i byxfickan är ett verkligt no no. Det fanns till exempel en föredragshållare som hade båda händerna i byxfickorna och tog ut dem bara ett par tre gånger för att vända blad i sitt manuskript.

Det är främst män som har det här problemet. Kvinnliga föreläsare låser gärna händerna genom att ha dem på ryggen. Det fanns ett flertal talare som gjorde så.

Händerna är det enda medlet jag har för att till exempel peka på någonting, visa någonting, mäta upp någonting. Försök göra det med till exempel fötterna eller huvudet.

Det går ju inte.

Många bra tal

Til syvende og sist fanns det ändå en hel drös med riktigt bra tal efter att dygnet var slut. Kvinnorna var här väl representerade.

Det fanns mycket fler kvinnor bland de som talade väl än bland de som talade dåligt. Vad beror det på? Kan det vara så att männen tror att de talar bättre än de gör och därför ägnar färre tankar åt sitt föredrag? Kan det vara så enkelt?

En annan iakttagelse är att Åboforskarna var väl representerade bland de som talade väl. Det är nästan så att man kunde tala om Åboskolan. Vad beror det på?

Är det så att forskarna där får undervisning inom retoriken? Eller är det därför att det funnits bra talare på Åbo Akademi som har dragit de andra med sig? Att ribban ligger lite högre där?

Att man lär sig genom att ta efter?

De bästa talen

Nu vill du kanske veta vem som var bäst på retorik i forskarklassen? Jag som enväldig retorikdomare har korat tre vinnare.

Tredje priset går till ... Maren Jonasson, forskare i historia vid Åbo Akademi för föredraget med den "omöjliga" rubriken Den "hårfina skillnaden mellan humbug och vetenskap - om François Guénons metod att bedöma mjölkkor på 1800-talet.

Hon får priset för att hon visade att vetenskapen kan vara hur rolig som helst när man hittar guldkorn och vågar tala om dem.

Andra priset går till ... Sture Lindholm, författare och lärare i historia (utbildad vid Åbo Akademi) för föredraget Fånglägerhelvetet Dragsvik 1918.

Han får priset för att man, som Olof Palme sade, bör kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Och första pris går till ... Mia Österlund, universitetslärare och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi för hennes föredrag Omfångsrika mammor. Barndomen berättad i bild.

Hon får priset för att hon var bäst på det mesta. Bra PowerPoint med fina exempel, ett uppfinningsrikt och härligt språk (fettpositivt!) och ett lysande kroppsspråk.

Åboskolan! Vad var det jag sa?