Marcus Rosenlund: Snacket efter orkanerna Irma och Harvey

Säg inte att en orkan inte kan ha ett sinne för ironi. Orkanerna Harvey och Irma är två av de mest ironiska orkanerna någonsin.

Precis som USA:s president Donald Trump har ägnat sitt första halvår vid makten åt att kasta ut den globala uppvärmningen från Vita husets fönster så kommer två riktiga monsterstormar och blåser in den igen. Rätt i ansiktet på Trump.

Och Floridas guvernör Rick Scott som gick så långt att han uttryckligen förbjöd sina tjänstemän att använda termerna global uppvärmning och klimatförändring i officiella dokument.

Detta alltså i en delstat som är känd för sina badstränder, av vilka en tredjedel kan komma att försvinna under det stigande havet innan seklet är till ända. En delstat som befinner sig mitt i spännet av själva det atlantiska orkanbältet.

Snacka om elefanten i rummet. Jaha, vad ska vi diskutera i dag då?

Nej, vetenskapen vet inte "allt"!

Uppvärmningskritikerna och -förnekarna kommer ju nu att ryta till, att “det här bevisar absolut ingenting! Vetenskapen vet inte allt om sambandet mellan uppvärmningen och orkaner.” Och det har de ju rätt i.

Vetenskapen kan inte ännu påvisa ett klart samband mellan den globala uppvärmningen och ett ökat antal orkaner. Det finns studier som tyder på färre orkaner, men med större styrka då de en gång uppstår.

Mekanismerna som bidrar till uppkomsten av orkaner är många och helheten är komplicerad. Det finns också naturliga cykler som bidrar till att utforma en orkansäsong, hur många och hur starka orkaner som uppstår.

Hela det här pusslet och hur alla bitarna passar ihop, det känner vi inte ännu till så väl som vi önskar att vi gjorde.

Mer forskning, inte mindre!

Just med tanke på det är det smått obegripligt att vissa anser att vi inte behöver forska desto mer i saken utan att vi borde sluta tala om hela fenomenet. Det är lite som att säga att vi inte känner till alla mekanismer som bidrar till uppkomsten av cancer, därför kan vi lika gärna sluta forska i cancer!

En civilisation som slutar försöka förstå sin omvärld är en civilisation som har gett upp. Astrofyskikern Carl Sagan uttryckte det träffsäkert i sin bok The Demon Haunted World från 1997 (min egen översättning):

“Vi har ordnat en global civilisation som i grunden är beroende av vetenskap och teknologi. Vi har också ordnat vårt samhälle så att nästan ingen förstår vetenskap och teknologi. Detta är en säker väg till katastrof. Vi kan kanske klara oss undan ett tag, men förr eller senare kommer denna lättantändliga blandning av okunskap och makt att explodera i våra ansikten.”

Vi vet en hel del

Men det är ju inte som om vi famlade i totalt mörker. Det finns gott om saker som vi vet med säkerhet beträffande orkanerna. Vi vet till exempel att då stora stormar en gång kommer åt att uppstå så spelar uppvärmningen rätt i händerna på dem.

För det första: för att en orkan ska uppstå krävs det havsvatten med en temperatur på minst 26,5 grader Celsius. Havsvattnet längs med orkanspåret i Atlanten och Mexikanska golfen har på sistone ställvis varit omkring en grad varmare än normalt.

Det här ökar på avdunstningen och fungerar som en bränsleinjektion för orkanerna.

För det andra: ju varmare atmosfären är, desto mer vattenånga klarar den av att lagra. Kombinerat med den ökade avdunstningen innebär till exempel en grad varmare havsvatten att en orkan kan bära med sig cirka sju procent mer vatten.

Det här är för övrigt inte någonting som begränsar sig till tropiska orkaner och cykloner, det här gäller överallt där oväder drar fram.

Också en mindre kraftfull tropisk storm kan därmed ställa till med oerhörda översvämningar på grund av de massiva vattenmängder som den bär med sig tack vare den varmare luften.

När Harvey dränkte Houston

Då kan man bara föreställa sig vad en riktigt stor orkan kan ställa till med. Eller man behöver inte föreställa sig: se bara hur orkanen Harvey formligen dränkte Houston med omnejd med en dryg meter nederbörd på bara några dagar.

För det tredje: det stigande havet gör flodvågen som en kraftfull orkan knuffar framför sig ännu mer omfångsrik och destruktiv, vilket gör låglänta kustområden särskilt sårbara när havet väller in och sveper allting med sig.

Och för det fjärde, och här är sambandet inte riktigt lika solklart, men det finns skäl att anta att uppvärmningen gör stora vädersystem som orkaner långsammare i sina rörelser.

Med andra ord, då de en gång anländer så dröjer de längre och dumpar större mängder regn över området som de hemsöker.

Nu återstår det att se vilken följden blir av orkanerna Irmas och Harveys framfart. Kommer trycket att öka på Trump och hans kabinett att föra en mer ansvarsfull klimatpolitik, eller ens erkänna att problemet är verkligt.

Det är långt ifrån självklart att så kommer att ske.

I hopp om en mer sansad debatt

Det kommer naturligtvis inte att hindra diskussionen kring den globala uppvärmningen att gå upp i varv ytterligare, både i USA och annorstädes.

Förhoppningsvis med sansade och konstruktiva förtecken och ett eller annat konkret initiativ, men det lönar sig knappast att hålla andan i väntan på det heller.

Många går ju och hoppas på att vi åtminstone kunde gå vidare när det kommer till en specifik, ytterst tröttsam och fånig aspekt av klimatdebatten. Nämligen det här med att jämt och ständigt odla frågan: “tror du på den globala uppvärmningen?”

Det handlar nämligen inte om tro längre. Det är länge sedan vi var på den nivån.

Att förstå, inte att tro

Den relevanta frågan är inte “tror du på den globala uppvärmningen” utan “förstår du den globala uppvärmningen.” De nuvarande makthavarna i USA har med all önskad tydlighet visat att de inte gör det.

Kineserna däremot, de har fattat galoppen. De vet vilka insatserna är i det här spelet, och de har kavlat upp ärmarna och tagit itu med saken. De bygger ut sol- och vindkraft för brinnande livet, de överväger till och med att bannlysa förbränningsmotorn.

Dels beror det här såklart på det faktum att luften i de kinesiska storstäderna är så lortig att den snart inte går att andas längre. Men kineserna ser också längre än så.

Regimen i Peking må vara auktoritär, antidemokratisk och korrupt, men en sak är den inte: bakom flötet. De kinesiska makthavarna vet vad som står på spel. De vet att den globala uppvärmningen hotar deras egna långsiktiga intressen.

Och till skillnad från Trump och hans stab så behöver Peking inte ta till populistiska pajaskonster för att bli återvald vart fjärde år. De kinesiska makthavarna har råd att fatta obekväma och impopulära beslut. Åtminstone till en viss gräns.

Inga trädkramare

Tro inte för en sekund att det handlar om världsförbättrande, trädkramande eller liknande hippiefasoner. Det är i allra högsta grad självbevarelsedrift på nationell nivå.

Och man önskar ju att den här aspekten skulle få en större roll även i den västerländska klimatdebatten.

Att vi skulle inse att det är inte bara handlar om altruism och mjuka, “gröna” värderingar, utan att det sist och slutligen handlar om att säkra vår egen överlevnad, både som civilisation och som individer.

Dagens diskussion i Slaget efter tolv hade klimatdebatten i Harveys och Irmas spår som tema, och den debatten kan du lyssna på här:

Slaget efter tolv - dagens debatt: Är stormen människans fel?

Programmet är inte längre tillgängligt

Ett längre strömavbrott slår ut samhället på 48 timmar. Är du förberedd?

Hur står det till med din hemberedskap?