Axel Brink: Att skämta utan att kränka är en snårig stig

Att skämta om rasism och sexism har länge varit gångbart, men då publiken själv väljer vad de tittar på problematiseras dessa ämnen i en våg av dramatisk komedi. I den här kolumnen skriver Axel Brink om dagens nya komediserier.

Scen: En medelålders familjefar i en amerikansk förort sitter på soffan med sin son i yngre tonåren. Pappan har knäppt upp sin skjorta liksom en ölburk och är tvungen att ge sin son lite rådgivning inför framtiden.

Pappan säger: ”Gör vad du än vill med vem du än vill, bara du inte gör det i en klänning”.

Scenen är hämtad ur sitcomen ”Married …With Children” som var en stor serie på 80- och 90-talen. Det är en komediserie bland en mängd andra som red på en humorvåg där det var fullständigt okej att skämta på bekostnad av olika utsatta minoriteter.

”Friends” är en annan prisad komediserie från 90-talet. Den har bland annat kritiserats för att skuldbelägga människor som lider av fetma, eftersom karaktären Monica beskrevs som överviktig som barn och tonåring.

Det blir ett återkommande skämt i serien.

Karaktären Ross vägrar gå med på att hans son leker med ”flickleksaker”, och serien är fylld av homofobiska skämt, bland annat om karaktären Chandlers homosexuella pappa.

Den sortens humor finns förstås fortfarande.

Charlie Sheens stolthet ”Two And A Half Men” är ett utmärkt exempel på att sexistisk humor fortfarande är ekonomiskt hållbar för bolagen.

Den nu över tio år gamla serien ”How I Met Your Mother” är kanske inte lika uttalat stygg, men karaktären Barneys kvinnosyn är, om än överdriven, inte en förebild för någon.

Visst lyfter HIMYM fram sexuella minoriteter och andra hudfärger än den vi brukar kalla vit, men de karaktärerna har oftast en biroll som inte leder handlingen vidare.

Utbudet breddas, tittarna påverkar

Sedan Netflix fullkomligt förändrade takten och mängden serier som vi betar av har mycket hänt.

Eftersom tittarna i dag själva väljer vilka serie man vill se har bolaget dels haft friheten, men även plikten att producera innehåll som verkligen riktas åt alla.

Det i kombination med att attityder förändras.

I Aziz Ansaris skrivna och producerade serie ”Master of None” får vi följa Dev Shaw (Ansari) och hans vardag som andragenerationsamerikan.

Hans föräldrar kom från Indien till USA i 20-årsåldern och har byggt upp ett medelklassliv för sig och deras son.

Serien tar upp ämnen som rasism och vardagssexism med ett finurligt och fräscht grepp.

Huvudkaraktären Dev kan verka som en sprallig typ som ser med lätthet på livet, men om han stöter på rasism så påpekas det i serien - alltid utan humor.

Ett exempel som dyker upp i huvudet är introt till avsnittet ”Ladies and Gentlemen”, där tittaren får ta del av hur olika hemfärden från samma bar kan vara för män och kvinnor under en lördagsnatt.

Dev går hem med sin vän Arnold och råkar trampa i hundbajs på vägen hem. Det förstör hans kväll eftersom det var hans favoritskor, och det går inte heller att köpa sig ett nytt par för de är slut i nätbutiken.

Dev vägrar dessutom besöka en fysik affär för att köpa ett nytt par, för det är för omständligt.

En kvinna på samma bar blir i en parallell handling tvungen att gå hem på egen hand och blir förföljd av en man som hon har träffat på baren.

Hon lyckas låsa dörren i tid och tvingas ringa polisen för att få någon att schasa iväg den fulla och oförstående manskaraktären.

Det är en scen där kontrasterna är kraftiga, och de blir inte mindre kraftiga av att Dev dessutom träffar kvinnan på jobbet och berättar om hur jobbig hans lördagskväll var.

Scenen lyfter fram vardagssexism på ett sätt som gör sexismen absurd.

Sättet som HBTIQ-frågor tas upp i Master of None är också fräscha.

Vi får följa Devs vän Denise och hennes kamp med att inte våga berätta åt sin mor att hon är lesbisk.

Mamman tycker att det är hemskt att hennes dotter inte enbart är afroamerikan och på så sätt redan stöter på utmaningar i sin vardag.

Depression och beroende

”Master of None” får mest utrymme i den här texten eftersom det är den serie jag har sett nyligen, men det finns en uppsjö av komediserier som svävar lite i gränslandet mellan komedi och drama, där människors utmaningar och brister är en del av tematiken.

Australiska ”Please Like Me” är ett exempel på det.

Huvudkaraktären Josh (Josh Thomas) är homosexuell och har skilda föräldrar. Hans mamma tampas med en depression och har försökt ta livet av sig.

Det kan te sig som tunga ämnen för en komediserie att tampas med. Samtidigt har komedin alltid varit ett bra verktyg för att lyfta fram samhällskritik och tunga ämnen.

Det är ett känt faktum att många tar till humor för att distansera sig från sina egna tillkortakommanden, men det kan också vara ett verktyg för att presentera svåra ämnen för en stor publik.
Det är helt enkelt lättare att ta del av ett budskap om man samtidigt får skratta lite.

Någonting håller alltså definitivt på att hända i komedin.

Om det tidigare var gångbart att skämta om allt på lika villkor, så är de villkoren i förändring.

Antagligen är det bara människor i min egen filterbubbla som ser på dessa serier. Många skrattar fortfarande gott åt skämt som tar upp hur en man ska bete sig eller åt vilka egenskaper en viss etnicitet har.

Åtminstone finns det valmöjligheter i dag, något som industrin bakom underhållningen också håller på att förstå.