Bokrecension: Trashankar och svärmare i Henrik Janssons nya novellsamling

I novellsamlingen Råa bönor inatt skriver Henrik Jansson om människans utsatthet, tafatthet och obotliga ensamhet.

Natten innan den viktiga disputationen drabbas disputanden av desperation och kastar sig över allt han hittar i kylskåpet, som bröd med ost och tonfisk blandat med råa ägg och kinakål med senap.

Han kan inte heller motstå de bruna bönorna som ligger i blöt i kastrullen i väntan på att tillredas dagen därpå. I ett slags paniskt rus slevar han i sig de råa bönorna.

Inte ens den mest garvade magsäck klarar av denna hårdsmälta diet och ett besök på toaletten blir oundviklig under den tidiga vargtimmen.

I titelnovellen dyker minnesbilder från nattens kulinariska och karnevalistiska kvällsbestyr upp inför disputandens inre blick där han sitter i auditoriet och försöker tolka opponentens mångtydiga leenden och harklingar.

Temat för doktorsavhandlingen är den svenska författaren Klas Östergrens författarskap, och Östergren citeras också i inledningen till Henrik Janssons novellsamling:

”(---) en skuggregim som till slut måste bli erkänd, detta kabinett av trashankar, luffare och svärmare, missförstådda och ringaktade människor som trots allt utövat ett visst inflytande, så pass kraftfullt och övertygande att jag tvingats att göra det till ett kall att skildra dem, berätta om dem, besvärja dem, som för att gottgöra en skuld, betala av genom att upphöja dem till hjältar, alter egon (---)”.

Citatet är plockat ur Klas Östergrens verk Tre porträtt och fångar i ett slag in tema och fokus i Henrik Janssons hela författarskap – en uttalad vilja att ta sig an och skildra människor som av olika anledningar befinner sig i, eller förpassats till, marginalen.

Människor som mentalt rör sig utanför allfartsvägarna eller som känner sig ifrånsprunga av tiden och det omkringliggande samhället, människor som har svårt att relatera till sig själva och till sin omgivning.

Utsatthet och obotlig ensamhet

I Råa bönor inatt ingår ett dussin noveller som på olika sätt skildrar människans utsatthet, tafatthet och obotliga ensamhet.

Påfallande många texter handlar om splittrade familjer, om komplicerade relationer mellan föräldrar och barn, om oförmåga – ibland också ren och skär ovilja - till kontakt och kommunikation människor emellan.

I inledningsnovellen ”Mirakel” ligger Birger på Stadens hem för gamla och ser tillbaka på sitt liv som Gudsman och potent predikant. Sonen kommer på rutinmässigt besök innan fadern tas in på sjukhus för en kommande hjärtoperation.

Fadern avlider strax innan operationen och sonen står i sjukhusets korridor och ser på en man som han aldrig lärt känna, en man som tigit om sina upplevelser vid fronten, en man som lämnat fler frågor än svar efter sig.

I flera noveller befinner vi oss i dödens närhet då allt det osagda, det undangömda, det tillbakatryckta och det fördolda kommer upp till ytan – vare sig vi vill det eller inte.

I avskedets stund är vi som mest blottade och sårbara, och frågan om hur vi handskas med alla tillkortakommanden och svek blir ett centralt tema i många texter.

Barnen som hamnar i kläm

Gestalterna i Henrik Janssons noveller ter sig ofta maktlösa och oförmögna att handskas med eller ta ansvar för sina liv.

Människornas tafatthet och tillkortakommanden beror inte i första hand på oförstånd eller på illvilja, utan snarast på slumpen eller på olyckliga omständigheter.

I mellanmänskliga relationer är det ofta barnen som hamnar i kläm och som förpassas till ett slags offside-position. Det här gäller för barn i olika åldrar och i olika förhållanden till de vuxna, såväl för små som för vuxna barn, liksom för barn till frånskilda föräldrar eller bonusbarn.

I några av novellerna blir barnens utsatthet synnerligen påtaglig och konkret.

I novellen ”Som svanarna” har vi till exempel Rogge som klarat av två hjärtinfarkter, men som då och då drabbas av minnesluckor med fatala följder – som att glömma sina barnbarn på Högholmen till exempel.

Eller paret i novellen ”Razzia” som njuter av en barnfri kväll på krogen när barnvakten meddelar att hon tappat bort barnet under en utflykt till Littoissjön.

På väg till sjön fastnar paret i en polisrazzia och blåstestet visar positivt.

Kvinnan blir desperat, medan mannen mest av allt sörjer sin förlorade chans till hett efterlängtad tumistid – sitt styvbarn verkar han inte bry sig nämnvärt om: ”Vi gör en ny om du vill” viskar han i den snörvlande kvinnans öra medan han snabbt vevar upp sidorutan.

Religionen som maktmedel

Vid sidan av maktlöshet är maktutövning och maktspel några centrala spår i Janssons texter.

I novellen ”Black Lady” blir en man förälskad i en kvinna som bjuder ut sina sexuella tjänster på webben. De inleder en relation som inom kort kommer att vackla mellan olika former av tjänster och gentjänster där maktbalansen står och väger än hit, än dit.

Under många år har Henrik Jansson varit lärare och handledare vid olika skrivarkurser, något som satt sina spår i den avslutande novellen ”Timmarna med Paul” med en tydlig anspelning på William Russells klassiska pjäs ”Timmarna med Rita”.

I novellen skildras dynamiken mellan kurslärare och ett antal deltagare i en skrivarutbildning där jakten på den häftigaste texten till slut blir en fråga om bedrägeri och missbruk av förtroende.

Att använda sig av religion som en form av maktmedel är också ett återkommande tema i Henrik Janssons författarskap.

I den nu aktuella novellsamlingen finns ett flertal texter där en man tyranniserar och utnyttjar sin familj med hänvisning till Guds ord.

En av novellsamlingens mest hjärtskärande texter handlar om en ung kvinna som blir betagen i en man som visar sig vara medlem i ett fundamentalistiskt religiöst trossamfund. Mannen är auktoritär, svartsjuk, dominerande och våldsam.

Där kvinnan önskar sig en kärleksfull och omhändertagande partner vill mannen ha en lydig och kuvad hemmafru som sköter markservicen och som på befallning föder honom en hett efterlängtad son.

När kvinnan ger liv åt en dotter blir hon utstött, isolerad och djupt deprimerad.

”Aldrig bett om att bli mamma” är en stark text som vibrerar av underliggande hot och som visar hur vanmakt kan leda till de mest desperata handlingar.

Ett eget litterärt universum

Många författare har ett eget litterärt universum med gestalter och karaktärer som återkommer i lite olika skepnader, så också Henrik Jansson.

I novellerna finns ett eko från tidigare verk med teman som återkommer, situationer och händelser som känns vagt bekanta och personer som påminner om någon man läst om förut.

Det går inte att ta miste på att Henrik Jansson känner stor omsorg om sina litterära gestalter och med värme och ömhet skriver han om alla dessa trashankar, missförstådda svärmare och ringaktade luffare som ofta fördriver tiden på olika pubar eller planlöst vandrar runt i parkerna i Åbo.

Rent språkligt lyckas Henrik Jansson skapa en känsla av autenticitet i dialoger och inre monologer.

Jag beklagar dock att man inte lagt ner extra möda på att se över språkbehandlingen i den löpande texten.

Här finns onödigt många märkliga meningsbyggnader med finskpåverkad omvänd satsbyggnad, ett slentrianmässigt och fantasilöst bruk av ordet ”saken” som irriterar mig (”skit samma med den saken”, ”jag kommenterar inte den saken” för att bara ge några exempel) liksom ett ymnigt bruk av ”genast” i tidsuttryck som ”genast han kommer ut”, ”genast de stigit in”, ”genast hon svarat” i betydelsen 'i samma ögonblick som, så snart som, omedelbart som, just som'. Den här användningen är snarast att beteckna som en språklig (och eventuellt dialektalt färgad) egenhet i författarens språkbruk som är intressant i sig, men som man som läsare kan haka upp sig på.

På det hela taget är Henrik Janssons noveller trots allt berörande och gripande – framför allt tack vare författarens envetna och konsekventa skildring av och gehör för mänskliga tillkortakommanden.