Filmrecension: Kingsman: The Golden Circle – helgalet med Colin Firth, det svenska kungahuset och en arg Elton John

Det finns filmer som lever enligt mottot ”less is more”. Och så finns det filmer som Kingsman II – filmer som är för mycket av allt. På alla sätt.

Det börjar med en biljakt av det slag som gör en åksjuk. Vi följer ett slagsmål i baksätet på en taxi som kör i hög fart genom centrala London – samtidigt som den förföljs av en hel hop andra bilar.

Det är snabba klipp, tuffa koreografier och snyggt klimax. En scen som anger filmens tempo samtidigt som den utgör en effektfull entré för Eggsy (Taron Egerton) – arbetargrabben som i den förra filmen värvades av en hemlig agentstyrka som arbetade i skydd av en exklusiv ekiperingsfirma vid namn Kingsman.

En agentstyrka vars medlemmar framstod som en kombination av traditionella riddare, James Bond och moderna superhjältar.

Och störst av dessa ridderliga superhjältar var Harry Hart (Colin Firth) – den ultimate gentlemannen vars främsta vapen utgjordes av ett paraply och en stark känsla för vett och etikett.

Tyvärr dog han ju i slutet av den förra filmen… eller gjorde han?

Större än stort

Denna gång kretsar handlingen kring en drogkartell ledd av psykopaten Poppy (Julianne Moore) som återskapat sin barndoms 1950-talsidyll i en djungel någonstans i långtbortistan.

När hon inte säljer manipulerade droger mal hon ner sina motståndare i en köttkvarn eller lyssnar på liveframträdanden av Elton John - som hon helt resolut kidnappat.

Föga anar Poppy att hon snart kommer att få besök av några Kingsmanagenter som slagit ihop sin brittiska påsar med en amerikansk broderorganisation som går under namnet Statesman.

Ett gäng cowboys vars jeans är lika slitna som britternas pressveck är vassa.

Äldre Hollywoodkungar...

Huvudrollen som Eggsy må innehas av unge Taron Egerton som slog igenom stort som backhopparen Eddie the Eagle (2016) – men det är utan tvekan det gamla gardet som stjäl showen.

Colin Firth tillåts än en gång göra en slags parodi på sig själv som den utpräglade svärmorsdrömmen – en man av det slag som fick Bridget Jones på fall och Jane Austens popularitet att stiga.

Jeff Bridges behöver i sin tur bara svepa förbi för att frammana minnet av diverse underbart släpiga antihjältar i allt från The Fabulous Baker Boys (1989) till The Big Lebowski (1998).

...och yngre prinsar & prinsessor

Åldersmässigt är det kanske inte helt korrekt att hänföra Channing Tatum till det gamla gardet - men erfarenhetsmässigt platsar han redan bland de garvade rävarna.

En exdansare lika hemmastadd i stetson och dammig denim som i tangakalsonger och slimmad slips

Och avslutningsvis; vem kan motstå Julianne Moore på mördande humör eller Halle Berry som tekniknörd?

Utan alla dessa skådisar hade det varit stört omöjligt att skyla över det faktum att helheten mest bara består av fluff. Snyggt och lockande – men näringsfattigt och antagligen direkt farligt för de mentala tänderna.

En genreröra...

Det mest överraskande med Kingsman: The Golden Circle är att den hör till den lilla skara uppföljare som faktiskt är mer underhållande än originalet.

Regissören Matthew Vaughn (som även stod bakom den förra Kingsman-filmen) har lyckats skapa en helhet med både fart och fläkt och ett myller av småroliga detaljer. Visserligen varvat med element som gränsar till det makabert osmakliga - men trots det.

Vem kan motstå besöket i det svenska slottet där Eggsy för första gången skall träffa flickvännenTildes (Hanna Alström - snart aktuell i Sameblod) föräldrar - som råkar vara kungen (Björn Granath) och drottningen (Lena Endre) av Sweden?

Eller den hänsynslöst klumpiga - men ack så underhållande - leken med motsättningen mellan "stiff upper lip"-britter och verbalt slöa cowboys från den amerikanska midwestern? En lek som ganska långt ersätter det klasstema som i sann Pygmalionanda präglade den första filmens utgångsläge.

... med öra för country

Detaljerna är således underhållande, men de öronbedövande actionsekvenserna blir dessvärre i något skede så många och utdragna att de har en direkt sövande effekt.

På samma sätt som ordet "fuck" mister sin sälta när det yttras fem gånger i minuten.

Och lite samma dilemma uppstår också när det gäller John Denvers musik som nu för fjärde gången på ett halvår återkommer i filmsammanhang.

Här löper den från inledningens säckpipeversion av Take me home, Country Roads, via en mjuk Annies Song och fram till ett oerhört laddat acapellaframförande av Country Roads.

Än så länge funkar det - med snart börjar det vara dags att vifta med gult kort och varna för akut inflationsrisk. Mycket snart.