Kolumn: Att leva ensam i en säng - Vi vill höra om dina erfarenheter av hemvården

Vem lider mest när den gamla inte längre kan stiga upp från sängen och är alltför förvirrad för att komma ihåg att äta, ta medicin eller sköta sin personliga hygien? Den gamla, de anhöriga eller hemvårdaren som hastar förbi, men aldrig hinner stanna?
Vi vill gärna höra om dina erfarenheter.

Det finns knappast någon som motsätter sig att en människa ska få bo hemma så länge som möjligt, kanske rentav för alltid.

Men ibland vill ödet så att hemmet inte längre är det bästa eller mänskligaste alternativet.

Var går gränsen?

För någon går gränsen kanske vid insikten om att den gamla är så skröplig att hon eller han inte längre kan ta sig upp från sängen utan hjälp.

För någon annan går den kanske vid insikten om att hustruns minnessjukdom börjar vara så grav att hon inte längre får i sig mat om ingen är där och ser till att tallriken töms.

För någon går den kanske vid vetskapen om att mamma alltför många gånger ensam har irrat sig ut om natten och inte hittat hem tillbaka.

För någon kommer gränsen kanske först då mannen inte längre kan stiga upp, därför inte heller uträtta sina behov på toaletten och samtidigt är så virrig att han river av sin blöja och gör allt som behöver göras i sängen.

Eller vid att pappa blir liggande i sin säng eller – om någon varje morgon hinner lyfta upp honom – sittande i sin stol, oförmögen att förstå att den mat som någon dukat upp under ett snabbt besök också borde ätas.

För någon.

För andra kommer gränsen kanske aldrig.

Och just nu känns det som om samhällets beslutande skikt har tappat sin gräns.

Hemvårdens gränser

Det kan aldrig ha varit någons avsikt att gamla som inte klarar sig på egen hand ska förvandlas till fångar i sina egna hem.

Det kan aldrig heller ha varit någons tanke att hemvården som system ska ersätta alla de vårdinsatser, som de allra sjukaste faktiskt behöver.

Inte heller kan det ha varit tänkt att hemvården utöver detta ska ersätta de anhöriga som bor långt borta eller ensamheten hos den som ingen har.

"De döda klagar inte"

Att det finns stora problem inom hemvården är dokumenterat många gånger om.

I många kommuner saknas det på väldigt konkret plan de resurser som behövs för att sköta klienter med tid och omtanke, åtminstone om det är tänkt att också hemvårdaren har rätt att hålla sig inom givna arbetstider.

Vårdarna själva har till och med talat om vanvård och svåra etiska dilemman.

Men de döda klagar aldrig, säger vårdförbundet Supers ordförande Silja Paavola.

De gamla klagar sällan.

De anhöriga klagar tystlåtet ibland.

Dela med dig din erfarenhet

I samband med nyhetsarbetet om anmälningar mot hemvården frågade jag via olika betrodda kanaler över tio människor med anhöriga i en dokumenterat dåligt fungerande hemvård om deras erfarenheter.

Inte en enda vågade ställa upp och prata, av rädsla för att kritik på något sätt kan slå tillbaka mot den kära.

Hurdana erfarenheter och tankar har du?

Kontakta mig och berätta: jeanette.bjorkqvist@yle.fi eller telefon 0505619141. Du behöver uppge ditt namn, men det publiceras ingenstans utan ditt medgivande.

Fotnot: Läget inom hemvården varierar kraftigt beroende på var man bor. Det visade Spotlights Axel Rappes granskning av situationen i fjol.

Myndigheterna har fått över 20 anmälningar mot hemvården under ett halvår

Vårdarfacket medger problemen.