Filmrecension: The LEGO Ninjago Movie– alltför vuxen mix för målgruppen?

Tv-serieversionen av Ninjago är superpopulär och legosatserna med samma tema säljs i stora lass. Är någon förvånad över att även biovärlden vill ha sin bit av kakan?

Det som faktiskt är förvånande är det faktum att The LEGO Ninjago Movie inleds i den verkliga världen. Med en riktig pojke som förirrar sig in i en butik specialiserad på orientaliska ting.

En butik bakom vars disk vi möter Herr Liu (Jackie Chan) som kan en massa spännande historier. Historier som skapta för att ingjuta mod i den som känner sig liten och lite utanför.

Historier som den om sex mobbade skolungar som i hemlighet tränats till att bli fullfjädrade ninjor av den vise Master Wu. En man som uppvisar ett visst släktskap med karategurun Mr. Han i Karate Kid-filmerna.

Denna gång hotas samhället av makthungrige Garmadon - en skurk som till det yttre påminner om Darth Vader medan retoriken närmast för tankarna till diverse parodier på ledarskapet i Vita huset.

Garmadon är helt klart inställd på att leda den arma Ninjagovärlden rakt in i en Harmagedonuppgörelse.

Och därmed är det är bäddat för en strid där de unga ninjorna måste förlita sig på att de egna elementen skall bära ända fram; vatten, eld, jord, luft, is och …tja, grönt.

Många Legologon

Det som omedelbart sticker en i ögonen är den hänsynslösa produktplacering som inte bara präglar själva titeln utan följer med in i öppningsscenen och till och med når undertexterna.

När begreppet "Ninjago" första gången nämns i textform följs det av ett prydligt litet ® för att markera att det handlar om ett registrerat märke.

Även om Legoaspekten naturligtvis är omöjlig att skyla över i filmer som bygger på animerade legogubbar så borde man ändå kunna lägga band på den typ av referenser som fungerar som direkt marknadsföring.

Då är det betydligt roligare när en gubbes fot under ett slagsmål fastnar i en annans huvud. Eller då en orolig mamma ber barnet sträcka fram händerna så att hon kan kolla fingrarna - och sedan glatt konstaterar: "Skönt! Du har fortfarande inga fingrar!".

Sådant är roligt. Det är däremot inte ordet LEGO i megaformat.

Actionstinn intrig

När det gäller genrevalet och tempot råder det ingen tvekan om att regissörerna Charlie Bean, Paul Fisher och Bob Logan slagit in på actionspåret.

Ett mycket tydligt och högljutt sådant där kamperna avlöser varandra och de visuella turerna ständigt skenar iväg i en takt som gör en andfådd.

Visst är det fint att det händer saker – men man behöver inte underskatta barnens förmåga att koncentrera sig längre än två minuter. Som det nu ser ut är det svårt att överhuvudtaget hinna engagera sig i de emotionella svängarna.

Märkligt vuxen dialogmix

Om tempot är högt så är även spelet med verbala referenser förvånansvärt högtflygande. Dialogen är många gånger underhållande för den vuxne betraktaren men frågan är om inte de språkliga krumsprången i alltför hög grad går den yngre publiken förbi?

Och hur roligt är det att leka med en musikreferens som I´ve got the Power? Eller andra populärkulturella hänvisningar daterade till ungefär samma era?

Likaså kan man fråga sig om leken med den splittrade kärnfamiljen och en inflammerad far & son-relation fungerar för andra än den som analyserat Star Wars eller fått en överdos Dr Phil?

Den som gapar efter mycket

Precis som veckans vuxna actionäventyr Kingsman:The Golden Circle är The LEGO Ninjago Movie en film som är lite för mycket av allting. Men i motsats till sin äldre kollega tenderar man här att skjuta sig själv i benet.

Inte bara för att det blir en överdos närkamper och utdragna jakter utan också till följd av att man så hämningslöst kombinerar pratet om vikten av att finna sitt ”inre lugn” och sin ”inre styrka” med flåsigaste tänkbara action.

Efter den en timme och fyrtiofem minuter långa turen med en visuell bergochdalbana landar man gärna i herr Lius butik igen och kan inte låta bli att undra; hade det varit bättre att satsa mera på den biten?

Eller kunde man helt ha låtit bli att utveckla den i sig fungerande tv-serien till ett långfilmsformat?

Men måhända beror min gnällighet på att jag inte lyckats hitta vare sig inre styrka eller frid. Åtminstone inte via The LEGO Ninjago Movie.

Bäst gillar jag katten - den som i filmens slutskede spelar en avgörande roll. Både intrigmässigt och som en koppling mellan den verkliga världen och den fyrkantiga Legolådan.