Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

“Vi levde i vår bubbla och var jättekaxiga mot omvärlden” – Teater Viirus fyller 30

Från 2017
Uppdaterad 24.09.2017 09:38.
Skådespelaren Robert Enckell sitter i nya Viirus kontor med ett manuskript i handen
Bildtext "När vi startade Viirus för 30 år sedan så var det lite do or die både på gott och ont som gällde, men jag ångrar inte en sekund", säger skådespelaren Robert Enckell.
Bild: Nina Sederlöf

Året var 1987 då skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, Johan Storgård och regissören Arn-Henrik Blomqvist grundade Teater Viirus. De var fyra unga, arga och energiska män som ville skapa fördomsfri teater som låg i tiden, teater som de själva ville se.

- Det fanns den där unga energin och tron på att man kan förändra saker om man bara vill. Vi levde i vår bubbla och var jättekaxiga mot omvärlden, minns Enckell.

Världen höll på att förändras. För oss var det inte längre Vietnam och solidaritet. Vi var nog politiska men det var en blandning av individualism och politik. Samtidigt ville vi tillsammans skapa någonting nytt som vi som grupp stod bakom, säger Enckell.

Intensiv och arbetsdryg början

När det begav sig för Teater Viirus i slutet av 80-talet umgicks och arbetade ensemblen mer eller mindre dygnet runt, berättar Enckell. Man gjorde allt från att skriva egna texter och producera egna pjäser till scenografi och regi. Ekonomin var också en ständig utmaning.

- Vi fick knappt pengar alls för det vi gjorde. Vi hankade oss fram med att läsa Hufvudstadsbladet för blinda på morgonnatten, göra radioteater eller tv. För arbetet vi gjorde med Viirus tjänade vi bara en hacka.

De tidiga åren med Viirus beskriver Robert Enckell som ett äktenskap.

- Det var utmanande att umgås 24/7 med varandra och hållas som vänner, vilket vi ju nog gjorde trots våra duster. Det var som ett äktenskap som gick från förälskelse till kärlek och slutligen till skilsmässa.

För Enckells del ledde utmaningen med att kombinera familjelivet med en intensiv viirustillvaro till att han lämnade gruppen tre år efter starten till förmån för Svenska Teatern i Helsingfors.

- Jag var nog antagligen en stor svikare enligt dem som blev kvar, men vi är fortfarande vänner, tillägger Enckell.

Ett bildkollage av gamla viirusföreställningar vid garderoben i de nya utrymmena på Busholmen.
Bildtext I garderoben i de nya utrymmena på Busholmen finns en hel vägg tapetserad med affisher till gamla viiruspjäser.
Bild: Nina Sederlöf

Vi började på ny kula och hade som strävan att forma vårt eget Viirus

― Maria Lundström

Viirus generation 2

Under årens lopp har en efter en av de som grundade teatergruppen hoppat av och funnit nya utmaningar. Orsaken till att teatern ändå överlevt många kriser är enligt Enckell den att det ändå alltid funnits människor som haft energi att fortsätta.

År 2011 genomgick Teater Viirus ett generationsskifte då helt nya krafter övertog verksamheten. Då blev regissören Maria Lundström vald till konstnärlig ledare för teatern och det är hon fortfarande idag.

- När vi tog över för sex år sedan började vi på ny kula och hade som strävan att forma vårt eget Viirus. Samtidigt tror jag att det har varit viktigt för oss alla att bevara det man kunde kalla Viirus grundvärderingar, säger hon.

Självständigheten, den konstnärliga friheten och gemenskapen har alltid varit viktiga för viirusmedarbetarna. Men Lundström sticker heller inte under stol med att Viirus, under de 30 åren som gått, har utvecklats från fri teatergrupp till en liten institution med tolv anställda. Viirus växer och expanderar.

- Viirus är en institution idag, det går inte att förneka i och med att vi får statsstöd och har vissa organisatoriska förpliktelser att förhålla oss till. Samtidigt försöker vi bibehålla vår integritet och en frihet när det gäller konstnärliga val. Det här är en balansgång.

Maria Lundström, Teater Viirus konstnärliga ledare.
Bildtext Det kommer att vara en större strömning av människor i Viirus nya utrymmen på Busholmen, utrymmen som olika kulturaktörer vid behov kan hyra. Maria Lundström hoppas på mera möten mellan människor och olika konstformer.
Bild: Nina Sederlöf

Nya vindar blåser på Busholmen

Trettio års verksamhet med över 100 premiärer har inneburit både svett och tårar, men också mycket glädje och nyskapande. Om Teater Viirus befann sig i ett brytningsskede för sex år sedan i och med generationsskiftet så befinner sig teatern i ett sånt också nu år 2017.

En ny era i Viirus historia startar i och med flytten till de nybyggda lokaliteterna på Busholmen i Helsingfors och det utvidgade utbudet med utomstående aktörer.

- Vi kommer att samarbeta mycket med olika festivaler och fria teatergrupper och så kommer vi att fortsätta understödja och utveckla ny dramatik. Vi vill också utveckla vår turnéverksamhet som är jätteviktig för Viirus. En stor del av vår publik finns ute i regionerna, berättar Lundström.

Club Viirus bjöd på ståuppkomik i ett tidigt skede
Bildtext Viirus var den scenen som introducerade ståuppkomiken i Finland.
Bild: Nina Sederlöf

Viirusgemenskapen lockar

Robert Enckell, som har återvänt till Viirus i flera omgångar under åren, är idag igen tillbaka på teatern för att medverka i jubileumspjäsen Mästaren och Margarita som har premiär den 29 september. Det är gemenskapen, personalens och ensemblens gemensamma strävan som lockar honom tillbaka gång på gång.

- Idag jobbar jag för ett Viirus i omvälvning. Trots att mycket är nytt - utrymmena, människorna och mycket annat - så jobbar jag ändå i ett Viirus med bra stämning. Jag hoppas man ska fortsätta värna om det lilla, menar han.

Teater Viirus är och förblir den eviga tonåringen enligt många. Vad Viirus ålder och mognadsprocess beträffar säger Maria Lundström så här:

- Viirus mognar långsamt och bra så. Vi ska inte bli alltför vuxna utan får hålla en slags naivitet eller pubertet ständigt närvarande.

Söndag 24.9 har Viirus och Radioteaterns samarbete premiär, pjäsen … And nobody else but you i Yle Vega kl. 18.03. Följande föreställningar i radio sänds 27.9 kl. 20.03 och 1.10 kl. 6.03. Dessutom ligger pjäsen 30 dagar på Arenan.

Inför Viirus och Radioteaterns samarbete beställde dramatikern Christoffer Mellgren hösten 2016 tre fiktiva recensioner av ett ännu inte existerande hörspel, av teaterkritikerna Tomas Jansson, Sonja Mäkelä och Maria Säkö. Det ursprungliga målet var tre korta hörspel, baserade på de fiktiva recensionerna.

Tomas Jansson säger att det var världens mest osannolika jobbanbud; ”Kan du skriva en recension på en teaterföreställning som inte finns?” Det gjorde han och slutresultatet kan du höra i pjäsen.

Mer om processen kan du läsa här:
Världens konstigaste recensionsuppdrag

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln