Sebastian Bergholm: Jag har aldrig haft en finlandssvensk musik att växa upp till

Finns det någon finlandssvensk musik? Varför kände jag inte till någon då jag växte upp, funderar Sebastian Bergholm på i den här kolumnen.

Sanddamm som virvlar i luften, solen söker sig igenom trädens blad och ett gammalt älgjaktstorn står murket vid åkerns kant.

Jag växer upp i Svenskfinland och det är sommar och jag vistas i Pargas, Ingå, Helsingfors och Karleby ibland, åker bil längs somriga vägar.

Jag minns ingen musik men nog att radion stod på.

Min farmor sitter i soffan och skryter; vi är släkt med en stor musikalisk släkt i Kronoby säger hon och visar en kassett.

Musiken är lika avlägsen som de där människorna.

Jag förstår ändå att musikalitet är en egenskap som man är stolt över i Österbotten, att den som spelar uppskattas i bygderna.

Vad innebär det att vara finlandssvensk? Att kunna relatera till böcker, pjäser och musik – på svenska?

Amerikansk och finlandssvensk folkmusik

Då jag är dryga tjugo år hittar jag countryn, lyssnar på gamla tanter och farbröder som sjunger om döden och Gud.

Jag lyssnar på unga musiker som spelar samma låtar som de gamla, men i sina egna versioner, om synden och otrohet och hasardspel.

Jag lär mig uppskatta låtar som de amerikanska släkterna har lyssnat på i generationer, spelat på fester, begravt sina döda till och lärt sina barn.

En sådan folkkultur skulle jag vilja vara del av tänker jag och övar in Hank Williams på gitarren.

Countrysångaren Willie Nelson berättar hjärtskärande hur hans mamma lärde honom låten ”Wildwood flower”, en låt han fortfarande spelar ibland.

Cirkeln mellan generationer förblir oupplöst.

Countryn och den amerikanska folkmusiken lever och mår bra i Amerika, den finns närvarande i livets skeden trots att så mycket annat fluktuerar.

Finns det något sådant i Svenskfinland?

Nä. Eller inte vad jag hört i alla fall.

Musiken och identiteten i bygderna

Jämförelsen är förstås lite orättvis, befolkningsunderlag spelar en stor roll för en levande kultur och finlandssvenskarna är just så många de är.

Men då vi säger folkmusik här talar vi om en genre som upprätthålls i dag av vissa institutioner för folkkultur.

Kvaliteten på finlandssvenska spelmän vill jag inte puckla på men jag träffar inte på den musiken i vardagen. Inte på fester heller.

Och utan institutionerna - skulle det finnas en finlandssvensk folkmusik att tala om, ens till formen?

Men vad den här musiken betyder för den finlandssvenska identiteten är oklart – för mig själv betyder den väldigt lite.

Ända tills något började hända för några år sedan.

Nog var han en vän av Vasas flora och fauna var kanske den första finlandssvenska låt som verkligen kändes existentiellt angelägen.

Den handlade om mitt liv.

Visst, Pumpa på, Pale & Ville och diverse barnlåtar har ju funnits där.

I gymnasiet var det någon som spelade upp singeln ”Orgie med fläskfia” och visst var det häftigt att bandet Brian's Pipe sjöng på finlandssvenska.

Jag åkte en gång på en elevriksdag där en kille från Jakobstad talade sig varm om Dreadline, och ”Walking man” lät verkligen internationell.

Avståndet till olika österbottniska orter var stort, men det var det också till de sammanhang i huvudstadsregionen där finlandssvenska band blommade.

Då vi ett par gånger med de sämstfejkade id:na någonsin på nåder släpptes in på klubben Hus med skoj i teater Viirus gamla lokaler på Råholmen så öppnade sig något nytt: ett sammanhang som verkligen tilltalade, och jag minns i synnerhet ett band som hette Apa.

De spelade på något som såg ut som ett leksakstrumset.

Det var först då Mattias Björkas från Vasas flora och fauna beskrev sitt förhållande till hemstaden Vasa som jag upplevde att såhär angelägen har finlandssvensk musik aldrig tidigare varit för mig.

Livet är lokalt

Björkas påminde också om vad en av grundstenarna i det finlandssvenska livet är: lokalsamhället och till exempel hur liten och oändligt värdefull den världen kan vara.

Då han sjunger om backen i "idrottsföreningen kamraterna" så känner jag att ja, precis sådär var det trots att jag växte upp i Helsingfors.

Sporthjälten kunde vara handbollsspelaren två klasser ovanför, favoritbandet kompisarnas punkkvartett.

Det finlandssvenska är lite som den ankhare som filosofen Ludwig Wittgenstein illustrerade, en figur som ser ut som en anka om man ser på den från ett håll, men liknar en hare om man ser på den från ett annat.

Ibland är det finlandssvenska en enhetlig kultur, ibland separata subkulturer som pysslar på med sitt på svenska.

I en väns källare försökte vi också spela finlandssvensk punk. Jag drack Lasol ida, såg Gud ganska bra, minns jag att texten gick.

En enhetligare finlandsvensk kultur?

Men under de senaste åren har mängder av nya, fina, kvalitativa och originella band vällt fram. De spelar i hela Svenskfinland, man hör dem på radio och folk känner till dem.

Så har det kanske varit förr också, men genomslaget måste nog beskrivas som större.

Vasas flora och fauna och Iiris Viljanen väcker förtjusning i Sverige, Burning Hearts spelar med finess inför tusentals människor på Flow, Richard Eklund dyker upp och knockar alla med låtar som Finland och Tuva, LCMDF rör sig ledigt över alla språkgränser.

Det är klart att generationer innan mig också kan peka på sina favoriter som kändes på det här sättet. Det finns alltid de som påminner om Fraudulent, Ragnar Hare eller Good Evening Manchester.

Ändå förefaller genomslaget idag vara på ett bredare sätt.

Musicerandet som sådant är det gemensamma

Poängen med den finlandssvenska musiken och dess folklighet ligger, tror jag, i musicerandet som sådant.

Söker man efter en essäns, ja då hittar man den inte. Praktiken är vad det handlar om.

Varje generation har sina band, vissa lever kvar och andra glöms. Något obrutet arv finns inte, förutom traditionen av att spela tillsammans.

Svenskfinland har ingen egen folklig musik men nog folk som spelar.

Musiken har mer och mer börjat handla om det lilla livet och genom det får den paradoxalt nog ett allmänmänskligt värde.

Kvaliteten har ofta varit bra och spännande. Jag är bara ledsen över att musiken inte fanns där då jag växte upp.

Hjälp oss att göra en lista över den finlandssvenska musiken och berätta om din låt och historia i kommentarsfältet.

Här kommer min lista över finlandssvenska låtar som jag verkligen gillar:

Journeymen: One 4 all

Frippe Wenelius höll med Dreadline på att slå igenom brett men det var via mindre kända Journeymen som jag lärde mig uppskatta honom som en av Svenskfinlands mest autonoma artister.

Här är en artist och människa som trampar upp sina egna stigar, som vill leva ett liv utan att bli störd av vare sig myndigheter eller sociala normer.

I utbyte heller inte sabba till det för någon annan. En rebell och fritänkare och en fin reggaesångare.

Richard Eklund: Tuva

Eklunds Finland är en fantastisk berättelse. Fint berättad och vackert utförd. Tuva är ändå låten som jag fastnat för riktigt mycket – musiken byggs upp av olika element och vi får en historia om en suput och en pojke som heter, Tuva, och jag tror att det handlar om någon fiskare också. Pappa till Tuva, som föll i havet.

Det här är en låt som övertygar mig om att man kan sjunga på vilken dialekt som helst. Kanske en underlig sak att säga, men närpesiskan är som ett instrument i sig och det finns inget skäl att inte uttrycka sig på sitt modersmål.

Vasas Flora och Fauna: Släkt med Lotta Svärd

En låt om en släkt, om lite skryt och spriten. Så här kunde det vara i de flesta av familjer. Samt en så vacker inledning med åldrande föräldrar som sitter och grånar i sitt hus i ”essekommun”.

Textmässigt är det här albumet det bästa jag någonsin hört på finlandssvenska.

”Jag är bara lojal mot di som int ids” – med de orden ger Björkas liv åt den sortens inverterade finlandssvenskar som liknar typ alla som jag lärde känna under studietiden i Åbo, oberoende av varifrån de kom.

Kanske binder musiken mig samman med de egna rötterna i Österbotten?

Burning Hearts: Into the Wilderness

Henry och Jessica Neuman driver såväl band som familj och är kanske kulmen på de många små och större indienärda band som funnits på olika håll i Svenskfinland under åren.

Deras album Extinctions är makalöst bra och påminner om att kvalitet alltid har potentialen att söka sig bortom de egna gränserna.

Uppföljaren Battlefields är ungefär precis lika lyhört vacker.

Vi sätter ihop en lista med finlandssvenska låtar på svenska.yle.fi och en del av svaren kommer också att användas i Fokus på min finlandssvenska musik i Yle Vega den 27.9 och repris den 30.9.