Peter Lüttge: Terrorister, nazister, islamister och andra politiska och religiösa extremister ska inte råda över mitt liv

Jag växte upp i Tyskland på 70- och 80-talet. I Västtyskland. Jag växte upp i ett land som var rikt och välmående. Allt kunde ha varit bra. I den här kolumnen diskuterar kulturredaktören Peter Lüttge strategier för att bemöta terrorism.

Men landet var det inte. Det befann sig nämligen i ett järngrepp. I ett järngrepp av ett dussintal personer. De kallade sig för Röda armé-fraktionen (RAF) men tyskarna talade om Baader-Meinhof-ligan efter deras två mest kända ledarna Andreas Baader och Ulrike Meinhof.

RAF drömde om ett kommunistiskt paradis men de skapade ett infernaliskt helvete.

De rånade banker, tuttade eld på varuhus och kidnappade högt uppsatta personer ur politiken, rättsväsendet och näringslivet. De mördade uniformerade och civila.

De trodde att de befann sig i ett krig mot Västtyskland. De trodde att befolkningen fanns på deras sida. De trodde att den skulle vakna om de skapade tillräckligt med våld och kaos.

En handfull personer höll ett helt land som gisslan. Den tyska författaren och nobelpristagaren Heinrich Böll kände i början sympatier med Baader och Meinhof men skrev senare att det urartade i ett krig av sex mot 60 miljoner.

Nuförtiden är det ett krig av 6 mot 60 miljoner

Författaren Heinrich Böll

De flesta av ligans medlemmar var mycket intelligenta. De var väl medvetna om att de inte kunde vinna slaget ensamt. De räknade med en överdriven reaktion av staten som skulle hjälpa dem att få sympatisörer.

Och vet ni vad? De lyckades nästan att få mig över på deras sida.

Men inte alls med sina mordbränder, flygplanskapningar eller dödsskjutningar utan via statens och mediernas reaktioner på deras våldsdåd.

Vilda västern

Det kändes som om man bodde i ett belägrat land. Belägrat av några få idioter som lyckades sätta agendan. En agenda som myndigheterna och pressen kastade sig över som kåta kaniner.

Efterlysningssplanscher med deras ansikten fanns överallt. Västtyskland kändes som Vilda västern. Det enda som saknades var meningen Död eller levande.

Den tyska hösten

Jag var 14 år gammal när Tysklands chef för arbetsgivarförbundet Hanns Martin Schleyer kidnappades och mördades, flygplanet Landshut sympatikapades av palestinska terrorister och RAF:s ledare begick självmord i fängelset i Stuttgart.

Man talade om den tyska hösten (der deutsche Herbst). Som om vänsterterrorismen skulle vara ett kännetecken för Västtyskland.

Som om tysk terror skulle vara lika betydelsefull som tyskt öl, tysk fotboll, tyska korvar eller tyska bilar.

Macht kaputt, was euch kaputt macht!

RAF

Det fanns polis överallt. Lägenheter och bilar genomsöktes. Angivarkulturen frodades.

Grundläggande fri- och rättigheter upphävdes. Tusentals förlorade sina jobb på grund av ofta bara påstådda vänstersympatier.

Jag började misstänka vänner och bekanta. Är de sympatisörer? Kan de ha ett samröre med terroristerna? Vänner och bekanta började misstänka mig för samma sak.

Han demonstrerar i Bonn mot USA och stationeringen av kärnvapen. Är han en terroristsympatisör?

Han är aktiv i skolans elevkår och kämpar för mera demokrati och rättvisa. Han visar sympati för punkmusiken.

Han lyssnar till och med på Ton, Steine, Scherben, ett anarkistiskt vänsterband från Berlin.

Han stöder dessutom husockupanter och röstar på ett nytt lite mystiskt parti som heter De Gröna. Förresten studerar han nuförtiden i Tübingen (ett känt "terroristuniversitet").

Det var med andra ord inget problem att få en terroriststämpel på sig. Fastän man inte hade några som helst sympatier för dem.

Tabloidpressens roll

Det fanns de som råkade verkligen illa ut. De som befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt.

Studerande som hade hyrt ut sin studentlya i andra hand till terroristerna, till exempel. Utan att veta att det var terrorister.

De tyska kvällstidningarna med ökända tidningen BILD i förarsätet dömde och hängde ut misstänkta i o- och förtid.

Författaren Heinrich Böll skrev en bok om det här som filmatiserades framgångsrikt av regissörsparet Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta: Katharina Blums förlorade heder.

Boken översattes till över 30 språk och den tyska upplagan har sålts i svindlande 6 miljoner exemplar.

Terrorister är inga helgon

Det var en sak jag lärde mig då. En sak som jag lovade mig när den tyska vänsterterrorismens ballong sakta hade pyst ut av sig själv.

Terrorister ska inte bestämma över mitt liv. Inte kroppsligt och än mindre psykiskt. Jag skiter i dem. Och det borde alla andra också göra.

Det här säger jag också till dem som i dag försöker tillskansa Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin, RAF:s grundare och ikoner, något slags rockstjärnestatus.

De var inga rockstjärnor, de var iskalla mördare.

Jag delar inte med mig

Allt det här tänker jag på när jag tar del av de gångna skriverierna om både Göteborg och Las Vegas. Och jag reagerar så som jag har lovat mig.

Jag tar det lugnt. Jag kämpar aktivt mot oro, rädsla och förtvivlan.

En viktig sak i det här är också att jag inte delar med mig artiklar, filmer, åsikter och annat på de sociala medierna. Jag lever mitt vanliga liv så som om ingenting skulle ha hänt.

Ingenting av det som hände har ju på riktigt påverkat mitt liv. Än så länge. Och om pressen, polisen och politiken håller samma lugn är allt bra: hos mig och hos oss här i Finland.

Urbana gerillakrig

År 1969 skrev den brasilianska revolutionären Carlos Marighella en Liten handbok för stadsgerilla. I den formulerar han en detaljerad strategi för gerillakrigföring i stadsmiljön.

Marighella ville skapa en väpnad konflikt som skulle provocera regimen till repressiva åtgärder. De här åtgärderna skulle i sin tur föranleda en folklig revolt.

Han kallade det här för the war of nerves, nervernas krig.

- Nervernas krig eller psykologisk krigföring är en aggressiv teknik som använder direkt eller indirekt massmedierna och rykten för att demoralisera regeringen, skriver han i pamfletten.

The objective of the war of nerves is to mislead, spreading lies among the authorities in which everyone can participate, thus creating an atmosphere of nervousness, discredit, insecurity, and uncertainty

Carlos Marighella

Hans teorier influerade bland andra tyska Röda armé-fraktionen och en mängd andra terrorister runt om i världen.

Om han skulle ha skrivit boken i dag skulle han säkert ha tagit med de sociala mediernas betydelse för den väpnade kampen.

Terroristerna vet nog mycket väl att de inte kan vinna kampen med sina vapen och attentat. Men de vet att de kan sprida mycket rädsla och osäkerhet. Inte ensam utan med mediernas och myndigheternas benägna hjälp.

Jag låter mig inte skrämmas av terrorism. Terroristerna skall inte råda över mitt liv.