Långläsning: Kan man förstå självmord genom berättelser?

Det litterära självmordet - kan det hjälpa att bryta tabut och skuldbeläggandet av självmord? Hanna Ylöstalo har läst och tittat på berättelser om självmordet.

”Självmördaren är en människa som stiger upp i gryningen för att döda en annan människa.” Här leder Mirjam Tuominen i Besk brygd (1947) in oss på ett tabubelagt tema – självmord eller suicid.

Kan konsten som skildrar suicid erbjuda oss en möjlighet att förstå?

Kan vi förstå en annan som väljer att avsluta sitt liv, och kan vi genom att tala om självmord lösgöra oss från skuldbeläggandet och fördömandet av det?

Eller kan konsten rentav trigga oss till destruktiva tankar och få oss att skada oss själva?

Då livet känns enormt

Temat suicid drabbar mig redan på sommaren, då Ett litet liv (2016) av Hanya Yanagihara gör ett stort intryck på mig.

Romanen är kanske årets mest omtalade, en kolossal berättelse på över 700 sidor som skildrar fyra framgångsrika män, från college, och hela vuxna liv i New York.

Ett litet liv koncentrerar sig på relationerna och på det mänskliga psyket, det saknas helt historisk kontext, och istället är det Jude St. Francis öde som tar över handen.

Ett litet liv visar sig vara en stor uppgörelse med livet självt. Glimtvis får läsaren ta del av Judes traumatiska barndom och vidden av hans fysiska och psykiska slitage och självskadebeteende.

Jag protesterar mot titeln som säger att livet är litet – framför mig ligger en roman som får mig att känna så stort, nästan större än känslor jag känner i verkligheten.

Det handlar inte bara om smärtan och våldet som bränner mellan bladen, utan också den oumbärliga kärleken och omsorgen karaktärerna skänker varann.

Är livet värt att leva?

Men det spelar ingen roll hur stort Judes liv framstår i läsarens ögon, eller genom ögonen på Willem eller Harold som älskar honom, för det är Jude själv som avgör vad hans liv är och ger det epitetet ”litet”.

Är livet värt att leva?

Filosofen Albert Camus menade att livet är absurt, eftersom det bygger på paradoxer - kort sagt försöker människan skapa mening i en meningslös värld. Enligt Camus är självmordet bara ett sätt att fly undan det absurdas problem.

Arthur Schopenhauer menade att vi i alltför stor grad styrs av viljan, och då är självmord ingen lösning eftersom det bara är ett led i listan över saker vi vill ha.

Så fort vi uppnått ett mål kommer vi att begära något nytt.

Bödel och offer

Mirjam Tuominen skriver, balanserande mellan mörk komik och allvar, att det skulle vara bortkastat att ta sitt eget liv, eftersom det kanske är det löjligaste en människa kan företa sig:

”Är det inte att göra sig onödigt viktig?”

Tuominen var på den tiden en av Svenskfinlands mest betydande novellister, men i Besk brygd lösgör hon sig från fiktionen och i senare publikationer kommer hon att övergå i lyrik, i en allt mer experimentell och söndrande text.

Besk brygd utkom i nyutgåva 2016 på det marginella förlaget Eskaton.

Inom varje människa finns en bödel och ett offer, skriver Tuominen, och dessa motpoler balanserar emot varandra. Bödeln är bunden till handling medan offret är bundet till orden.

Ingen är alltigenom ond

Tuominen skildrar en blond soldat som slänger en judisk pojke i en brunn. Pojken skriker medan soldaten sparkar undan locket, utan ett ord, och slänger ner honom. Hemma är soldaten troligtvis en kärleksfull far till sina egna barn: ingen människa är alltigenom ond.

Grymheten är särskilt akut eftersom bödeln förefaller så död inuti, medan offret förefaller så väldigt levande.

”Han är bödel, därför att han måste vara bödel – han är lika magiskt fastklistrad vid sin roll som någonsin offret. Och är offret hans rätta offer är han lika trollbunden vid sitt offer som offret är trollbundet vid sin bödel.”

Så resonerar Tuominen.

Bödeln i Jude i Ett litet liv är den som ekar från hans traumatiska förflutna – bödeln förkroppsligas genom de olika män som Jude möter och som misshandlar honom.

Broder Luke på klostret, läkaren som håller honom fånge i källaren.

Bödeln är även den skepnad som lever kvar inom Jude, alla tankar som håller honom i sitt grepp, och som får honom att se hyenor på natten.

Att tala om självmord

Vikten av att tala om suicid – det är något som förenar Besk brygd med Ett litet liv, och som motiverar mig till att skriva den här artikeln.

Fiktionens karaktärer är ställföreträdare för dem i vår faktiska verklighet som väljer samma väg.

Vi har alla berörts då någon i vår nära krets, en vän eller släkting, valt att lämna oss med obesvarade frågor.

Vi blir ofrivilligt tvungna att delta då pressen talar om självmordsbombare, skolskjutare och en finsk välfärdsstat med höga siffror i självmordsstatistiken.

Bödeln talar inte, skriver Tuominen, utan bödeln handlar. Och Tuominen själv förmår skriva den nattsvarta essäboken Besk brygd i efterskalvet av andra världskrigets grymheter.

Ett litet liv talar också, utan skrupler, om det allra yttersta. Jude tiger dock om sin identitet i den utsträckning att hans vän JB ger honom smeknamnet ”postmannen” – post-sex, post-ras, post-identitet, post-förflutet.

Tigandet är tätt knutet till den manlighet som gestaltas i Ett litet liv.
Jude är så rädd för omvärldens reaktioner, att bedömas som svag, att han väljer att tiga om sin bakgrund av misshandel, ensamhet och sexuella övergrepp.

Han försöker upprätthålla en fasad och vägrar till nästan vilket pris som helst att blotta sin kropp som präglas av självhat. Jude har infekterats av all tid av tigande, självhatet han riktar mot sig själv är intakt trots all kärlek han får av andra.

Tabu och triggervarning

Även den omdebatterade Netflix-serien Tretton skäl varför handlar om självmord.

Serien är en ungdomsskildring där gymnasieeleven Hannah tagit sitt liv, men innan sin död spelat in sin berättelse på sex kassetter som hon skickar till dem som hon anser vara orsaken till hennes beslut.

Vi får följa Clay Jensen medan han lyssnar på Hannahs berättelse, hennes röst från andra sidan.

Serien föregås numera av triggervarningar och på seriens hemsida finns en lista på telefonnummer att vända sig till om man själv mår dåligt.

Eftersom serien riktas till ungdomar blir de vuxna rädda för att tittarna ska influeras av Hannahs självmord, och inspireras till något liknande.

Hela serien är en fantasi om att eftervärlden står i lågor efter Hannahs död, nu när hon är borta handlar allt om henne!

Seriens försvar är att skaparna vill tala om självmord därför att det är tabubelagt, men problemet är att serien tematiserar skolvärldens mobbning och de efterlevande karaktärernas reaktioner i större grad än den drabbades, självmördarens, mående och inre liv.

Ensamheten är en avgörande faktor för Hannah. I sin berättelse beskyller hon ungdomarna som behandlat henne illa och visar hur de tillsammans blivit hennes bödel.

Den vackra döden

Att döden lockar så, det har konsten bevisat upprepade gånger.

Historien vittnar om att Den Unge Werthers lidanden (1774), där unge Werther gör självmord som följd av kärlekssorg, gav upphov till en epidemi av självmord, medan Edith Södergran diktade om dragningen till underjorden.

Tuominen skriver att döden är balanserad och lugn, vilket gör den eftersträvansvärd. Betraktare samlas kring en död kvinna på Helsingfors gata.

Aldrig hade de kunnat tro att döden var så vacker, konstaterar både barn och äldre.

Att det är just en kvinna som ligger vid betraktarens fötter är ingen slump, Tuominens bild är ett led i den trop som sträcker sig via Laura Palmer i Twin Peaks in i deckargenren idag.

När jag ser kvinnans ansikte på trottoaren hör jag den kännspaka, melankoliska melodin som är signatur för Twin Peaks.

Det är Laura Palmer som ligger där, redan hos Tuominen, med hennes dubbla ansikte: ena halvan ett leende fotografi på en Homecoming Queen i tiara, och den andra halvan ett rofyllt, drunknat ansikte med glitter över läpparna.

Den vackra döden. Men det är något helt annat att fascineras av döden och att verkligen möta den.

Går det att förstå?

Går det att förstå den person som väljer att begå självmord? Mamman i Tretton skäl varför vill inget hellre än att förstå varför hennes dotter valt att avsluta sitt liv.

Det samma gäller Clay. Han säger det om och om igen: jag förstår inte.

Varför gjorde Hannah så?

Tuominen skriver att det är omöjligt att förstå en bödel. Om du försöker sympatisera med bödeln kommer du inte att lyckas, eftersom bödeln inte kan känna sympati och det därför är omöjligt att någonsin förstå honom.

Men i Ett litet liv gör Yanagihara allt för att försöka förstå. Allt är maxat: när jag tror vi nått botten vrids smärtan upp ännu en volym.

Judes kropp dissekeras, jag blir nästan likgiltig till våldet mot hans kropp.

Mot slutet av boken, när det allra viktigaste har tagits ifrån Jude, vet vi hur det kommer att gå. Trots allt.

Och den här förståelsen är det närmaste jag kan komma en förståelse för det som sker.

In i självmördaren

Det yttersta syftet med Ett litet liv kanske är att stirra självmördaren i vitögat, gå så djupt in i honom som det bara är möjligt genom fiktion.

Jag vill inte att Jude ska skära sig eller svälta, för jag ser det genom Willems kärleksfulla blick, men jag kan ställa mig bredvid Jude i badrummet utan att sträcka ut handen.

Jude måste göra det han gör, det är berättelsens gång, jag ser ner på mina egna armar, mina egna blå vener som är synliga genom de genomskinliga hudcellerna.

Skulle jag kunna?

Med rakblad?

Vi behöver den breda bilden för att kunna tänka på Judes öde. Vi behöver också tretton orsaker för att motivera Hannahs död.

Det finns inte en dag då allting vände, hur gärna Jude själv än vill försöka hitta den springande punkten. När började det gå snett?

Jude hittar inte den punkten, medan Hannah väljer att markera början, kanske för att hon har ett behov av att staka ut sin berättelse, och själv försöka hitta en logik.

Livet tillåter dialogen

”Ja, döden är egentligen skön. Det entydiga är skönt. Men just därför måste man älska livet mer. Livet ensamt tillåter dialogen, livet ensamt ger en tillfälle att spekulera över dödens väsen”, skriver Tuominen.

I döden är allting stilla och i balans, men då finns ingen plats för funderingar längre.

En bokdebutant som tematiserar dödslängtan är Sinéad Obrey, med den gotiska, våldsamt blottande och samtidigt sköra poesisamlingen Fågeltanken (2017).

Fågeltanken handlar trots allt inte om dödslängtan utan om att bejaka livet, det uttrycker det inramande mottot ”Lev”.

Kanske vill Obrey luckra upp det domedagsmörka skenet som hotar under läsningen, kanske vill hon inte påverka sin läsare på fel sätt.

Vi måste kunna tala om smärtan i livet, för det kan bli bättre, diktaren uthärdar livet trots att livet ”gör så / så ont”.

Att kämpa

När läkaren Andy är rädd för att Jude ska ta sitt liv, förklarar Jude att han faktiskt är optimist:

Varje månad, varje vecka valde han att öppna ögonen, att leva ytterligare en dag i världen.

Han gjorde det när han mådde så fruktansvärt att smärtan tycktes förflytta honom till ett annat tillstånd, ett tillstånd i vilket allt, till och med det förflutna som han kämpat så för att glömma, tycktes blekna till en grå akvarellavering.

Han gjorde det när hans minnen trängde bort alla andra tankar, när det krävdes en verklig ansträngning, en verklig koncentration, för att tjudra fast sig vid sitt nuvarande liv, att hindra sig från att rasa av förtvivlan och skam.

Det är den kraften vi jobbar mot, alla vi som lever, för vi är fria att göra det valet varje dag.

Att fortsätta våra liv. I döden går det inte längre att fundera, tala, eller ta beslut.

Och slutligen kommer Judes öde bli vad det blir.

Det samma gäller Hannah i Tretton skäl varför. Våra fiktiva vänner lever så, verken som handlar om dem vilar på premissen att de måste dö, kanske i vårt ställe, så vi får vara dem för en stund och sedan gå vidare: starkare, klokare, kanske förvirrade och ledsna också.

Trots att jag inte kan förstå, är det hos Jude med hans blodindränkta badrumskakel som jag väljer att stanna.

I ambivalensen, i frågorna och i sorgen och smärtan där bödeln och offret bor.

I den ilande känslan när Judes kropp lättar från marken och domnar bort.

Hanna Ylöstalo är litteraturvetare.