Bokrecension: Inhemska mc-banditer på kollisionskurs medan al-Qaida planerar terrordåd i Finland i ny finlandssvensk thriller

I samband med min recension av Benjamin Laustiolas föregående kriminalroman, Mörkrets änglar (2014), uttryckte jag en önskan om att taxichauffören Bartolomeus ”Barry” Landstam skulle få återta rollen som huvudperson i en eventuell fortsättning på Laustiolas romansvit.

Barry kändes nämligen som en sympatiskt vardaglig, men ändå trovärdig typ (jag drar mig för att kalla honom hjälte). Och för mig blev framför allt skildringarna av Helsingforsmiljöer ur taxichaffisens inkännande synvinkel den största behållningen i den annars också lovande debuten Nattens väktare.

Nu när den tredje och avslutande delen är ute i ”trilogin om Helsingfors undre värld”, som författaren skriver i sitt efterord, kan jag konstatera att min önskan inte riktigt gått i uppfyllelse.

Visserligen har Barry Landstam den här gången en lite större roll i handlingen. Men ändå bara en biroll, och taxi kör han inte själv längre.

I övrigt finns här igen andra nya ingredienser, även om hantverket bär författarens karaktäristiskt strama prägel. Bra så.

Nytt perspektiv för varje del

I nämnda förord redogör Benjamin Laustiola för att han i varje bok valt ett skilt perspektiv och tema och därför har huvudrollen varierat. Den här motiveringen kan jag köpa och nöja mig med, och då kunde jag gå över till att berätta om handlingen i och temat för Mannen från Amman.

Men med risk för att jag börjar låta som om jag hakat upp mig på någonting ovidkommande, ber jag att få återkomma till Barry Landstam (och mina tankar om honom som potentiell huvudperson) framöver i texten.

Handling med många trådar

Den nya romanen tar avstamp i den turkiska turistorten Antalya år 1975. Där blir femåriga Jukka Teräs kidnappad av islamistiska terrorister i kön till en glasskiosk mitt framför ögonen på storebror Late. Medan mamma och pappa väntar på stranden en bit ifrån.

Han blir satt i en muslimskola, får en ny identitet som Ibrahim ibn-Faladh och vi får i glimtar följa med hur han utbildas till internationell terrorist. För att så småningom uppnå en hög position inom den organisation som kommer att bli det ökända al-Qaida.

Under tiden har brodern Late i Finland kommit att bli ledare – eller president som det kallas - för det kriminella mc-gänget Brödraskapet. I den parallellhistoria som utspelar sig i nutid, vilket i romanen är 2009, blir han i början ihjälskjuten av rivaliserande Himlens Änglar.

Det här dådet ska givetvis hämnas och då är det kriminalöverkommissarie Maria Landstam – Barrys fru – och hennes mannar som sätts in för att hindra den kapprustning som följer och hejda en hotande våldsspiral.

Hennes är det tredje huvudsakliga perspektivet som handlingen växelvis skildras ifrån.

I Brödraskapets leder är det vicepresidenten Rainer Brännare som tar vid efter Late Teräs och det blir hans uppgift att skaffa fram vapen.

Om jag inte vill avslöja så mycket mer om själva handlingen, är det knappast ändå någon spoiler om jag säger att de tre kontrahenternas vägar i något skede kommer att korsa varandra.

En försvunnen och en död broder

Innan han dör hinner Late Teräs berätta för Rainer Brännare att han har en yngre bror som blev kidnappad som barn och har försvunnit. Som ett sista löfte lovar Brännare att försöka leta reda på brodern.

Så kommer det sig att hans efterforskningar leder honom fram till John Steele, sydafrikansk vapenhandlare och det alias som Jukka Teräs/ Ibrahim ibn-Faladh använder sig av inom organisationen.

Brännare berättar om den dödade brodern och de enas om en vapenleverans till Brödraskapet i Finland. Samtidigt kan Steele/Teräs delta i sin brors begravning.

Helt på det klara med kopplingen till al-Qaida är Brännare inte. Inte heller avslöjar Steele/Teräs sitt egentliga syfte med besöket i Finland;

mer än att det handlar om ett terroristdåd av det gruvligaste slaget, avslöjar inte heller jag.

Nog sagt då om handlingen.

Bra påläst - trovärdigt

Det som jag alltid uppskattat hos Laustiola, är att han gjort sin hemläxa vad gäller researchen. På den punkten finns fortfarande inte mycket att klaga på.

I synnerhet mc-gängen skildrar han trovärdigt och det här är också en form av kriminalitet som känns högst reell. Nog för att också den internationella terrorismen, med eller utan muslimkopplingar tyvärr också börjat sticka upp sitt fula tryne allt oftare på sistone.

Verkar det som.

Ändå känns den biten för mig mera avlägsen. Inte för att jag är särskilt insatt i mc-gängens kriminella verksamheter heller, men ruggiga skinnknuttar har man sett till då och då.

I grunden ser jag ändå fortfarande vårt land som ett tryggt ställe och Finland som ett mål för ett omfattande terrordåd har jag därför lite svårt att relatera till.

En omöjlig tanke är det hur som helst inte. Det är ju dessutom en roman Laustiola skriver och som han bygger upp det med sina gedigna efterforskningar funkar det hela alltså bra.

De olika berättarperspektiven gör att det blir långt

Det att perspektivet som jag beskrivit växlar mellan de olika personerna är ett vanligt grepp inom modern thrillerlitteratur. Också Laustiola har framgångsrikt utnyttjat detta redan i sina tidigare romaner.

Emellanåt kan det dock kännas lite förutsägbart och omständigt. Det blir tidvis rätt mycket dialog, medan vissa avsnitt är väldigt korta och allting känns inte som att det nödvändigtvis behövs för att föra handlingen framåt.

En grundinställning jag har, kanske är det mitt problem, men jag är helt enkelt inte så förtjust i en utveckling som har lett till att deckare och kriminalromaner i regel nuförtiden sträcker ut sig på uppemot 500 sidor och mer.

Också här finns med andra ord en del som kunde komprimeras. Nog för att Laustiola skriver snärtigt och dialogpartierna funkar, texten flyter på och inte heller spänning saknas.

Men ett sammanfattande referat ur ett allvetande perspektiv ovanifrån ibland, kunde kanske ge omväxling så väl i tempot, som rent berättarmässigt?

Internationella miljöer och mera bekanta inhemska

Förutom i Helsingfors med omnejd rör vi oss den här gången också uppåt i landet mot finska Österbotten, Seinäjoki. Men också i mer internationella och exotiska miljöer som Hamburg, Budapest, Sofia och Bagdad.

En annan detalj som bidrar till den något schematiska och förutsägbara strukturen är sedan att kapitlen, avsnitten är rubricerade enligt ort och ställe där de utspelar sig.

Från en lovande debut, som mestadels utspelade sig i bekanta Helsingforsmiljöer – skildrade med uppenbar kärlek – med en sympatiskt vardaglig och jordnära huvudperson i Barry Landstam, fullbordas trilogin nu i än mer rafflande stil. Det har varit underhållande att ta del av den.

Vad härnäst?

Redan från början var Benjamin Laustiola en driven thrillerförfattare av den hårdkokta skolan och hantverket håller fortfarande måttet. Om jag saknar något, är det i så fall ett större mått av personlig prägel.

En recensent ska inte kritisera det som inte finns i boken, det som författaren inte har skrivit. Så jag borde väl sluta att tjata om min fixa idé kring Barry Landstam som en ypperlig huvudfigur.

Men i honom såg jag en stor potential till att utveckla en egen nisch med en annorlunda typ av (anti)hjälte. En finlandssvensk, i grunden hygglig prick, men med brister som alla vi människor har.

Frågan är i vilken riktning Benjamin Laustiola nu går när denna trilogi om Helsingfors undre värld är avslutad. Åtminstone jag väntar med intresse.