"Mammas drickande var som utdragen tortyr" säger Alex Schulman som skriver om relationen till sin mor i prisbelönt bok
För åtta år sedan gav Alex Schulman ut en bok om sin far, den finlandssvenska journalisten och tv-producenten Allan Schulman, med titeln Skynda att älska – en titel som anspelar på ”Höstvisan” av Tove Jansson.
Ifjol gav Alex Schulman ut en bok om sin mor, Lisette Schulman.
Under Bokmässan i Göteborg i helgen tilldelades Alex Schulman Bonniers bokklubbars pris ”Årets Bok” för den självbiografiska boken Glöm mig, en skildring av en vacklande relation mellan en mor och en son, men också en självutlämnande berättelse om medberoende och förnekelse, om familjehemligheter och nödvändigheten av att bryta skadliga beteendemönster.
Både Skynda att älska och Glöm mig börjar med följande fyra meningar:
”Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen.”
Vägen bär till familjens sommarställe, ett torp i Värmland där familjen tillbringade alla sommarlov.
- För mig är resan till torpet en resa till barndomen. Torpet är mer då än nu för mig. Platsen finns fortfarande kvar, men det är ett ställe som för mig är obegripligt att vara på idag.
- Platsen är så mycket förknippad med hur jag var som sjuåring, som tolvåring och så vidare. Olika versioner av mig själv är så starka just där att det känns mer som en förfluten plats. Därför ville jag på detta sätt markera för mig själv att jag går in i min egen barndom längs grusvägen som är mig så oerhört bekant.
Boken Skynda att älska handlade i första hand om relationen till fadern, och modern spelade en undanskymd roll.
Modern var snarast en perifer figur i ytterkanten, och det berodde framför allt på att Alex Schulman upplevde att han ville skona modern:
- Vid den här tiden närde jag fortfarande ett hopp om att jag och mamma skulle hitta tillbaka till varandra. En bok där det skulle ha framgått hur det stod till på riktigt skulle inte ha hjälpt upp situationen direkt.
Båda böckerna handlar i hög grad om sorg och saknad, men i Glöm mig är det framför allt tre ord som återkommer, nämligen ”fasa”, ”oro” och ”ångest”.
- Visst finns här också kärlek och längtan i boken, men fasan är påtaglig. Det är en fasa att som barn inse att man har en mor som inte riktigt ser en. Det är fasornas fasa. Det är något som inte får hända. Och därför är det en bok som centreras kring den skräck jag upplevde upprepade gånger när mamma förnekade min existens.
- Jag insåg att detta beteendemönster höll på att upprepas när mamma kom hem till oss för att titta på min nyfödda dotter. Men mamma satte sig bara i soffan och bevärdigade inte min dotter med en blick. Senare under kvällen bröt jag ihop och insåg att den enda utvägen att lyckas bryta ett mönster var att få min mamma att sluta dricka.
Maktutövning och kontrollbehov
I boken är blicken väldigt central. Vi har en mor som medvetet vänder bort blicken, som vägrar se och bekräfta folk i sin närhet. En mor som en stor del av tiden visar upp en grumlig blick, en alkoholpåverkad blick.
Att vända bort blicken är ett sätt att utöva makt, och i sin barndom hade Alex mor Lisette fått uppleva att hennes far inte såg, eller inte ville se henne.
Lisette var dotter till den välkända författaren, journalisten, översättaren, litteraturforskaren och -kritikern Sven Stolpe som beskrivs som en nyckfull och härsklysten man. En man som styrde sin familj med järnhand.
I Glöm mig får vi glimtar från Lisettes olyckliga barndom, men det var ett ämne som hon undvek att tala om – annat än i anekdotform:
- Hon berättade alltid skojiga och underhållande historier om sin pappa. Morfar framstod snarast som en excentriker. Men bakom dessa roliga historier fanns någonting annat som mamma vägrade tala om med mig.
- I sin ungdom sällskapade mamma med en grannpojke som enligt morfar inte var tillräckligt fin. En tid var morfar lärare på skolan där mamma och hennes pojkvän gick. En dag när mamma kom till skolan såg hon en lapp på anslagstavlan där det stod ”Lisette Stolpe är en hora”. Mamma kände genast igen handstilen som sin pappas. Hon rev ner lappen, men dagen därpå hittade hon fler lappar uppsatta i skolan med samma text.
- Vad är det för en pappa som gör så mot sitt barn? Och hur ska en sådan dotter någonsin bli en bra förälder om hon inte vet vad föräldraskap är? Jag insåg att mamma också är ett offer.
Där Sven Stolpe uppenbart var svartsjuk och led av kontrollbehov var Allan Schulman besatt av tid och av att ha kontroll över tiden.
I sitt jobb som tv-producent var Allan Schulman tvungen att vara uppmärksam på sekunder och minuter, och det var svårt för honom att släppa greppet om tidtabeller också på fritiden.
Mamma Lisette kände sig instängd och överkontrollerad, och det var svårt för henne att bryta sig ut ur utstakade och angivna gränser:
- Pappas ständiga kontrollbehov har också varit något som man sett som charmigt. När det var VM i Lahtis satt han till exempel framför tv:n med tidtagarur och skrev ner egna mellantider. Men det fanns ju en baksida av detta: om mamma sagt att hon kommer hem klockan sex och blev fem minuter för sen kunde pappa bli väldigt arg.
- Mamma var nyfiken, hon ville se och upptäcka saker. På vägen till torpet kunde mamma få lust att ta en sväng ner till en sjö för att pausa, men varje försök att bryta sig ut ur pappas minutschema var dömt att misslyckas.
- Pappa ville att vi skulle vara framme på torpet säg kl. 19:45 för att vi skulle lägga näten kl. 20:15 innan det sedan var dags för mat kl. 21:00.
När mamma blir en annan
Den tidiga barndomen framstår som ljus och lycklig, men så småningom inser Alex att dynamiken inom familjen håller på att förändras.
Den varma, glada och ömsinta mamman har förvandlats till en snarstucken, aggressiv och nyckfull mamma som under årens lopp glidit in i ett allt större alkoholberoende.
Mammans alkoholism var tabu, och hennes beroende var något man hemlighöll till varje pris. Alla i familjen visste om det, men det var ingenting man pratade om, eller tog tag i.
- Medberoendets första och viktigaste uppgift är att tiga och hemlighålla. I min barndom var jag osäker på om pappa var med på hemligheten eller inte. Jag hade för vana att i smyg diska vinglas som jag hittade i bokhyllan så att pappa inte skulle se dem.
- Efteråt insåg jag att pappa kände till hur det var, men att han var svagare än alla andra. Vi bröder var också svaga och medberoende, men pappas medberoende var magnifikt. Han ingrep aldrig eller förklarade aldrig för oss barn vad som hände.
- Mamma var okontrollerad och arg, och vi upplevde det som om hon inte längre älskade oss barn. Det var otroligt förvirrande och skräckinjagande. Jag skulle ha behövt en pappa som tog mig avsides, som satte sig på sängkanten och förklarade att mamma är sjuk, att det inte är mitt fel. Det hade besparat mig mycket olycka och skräck om det hade funnits en person i min närhet som hade sagt att han kommer att ta hand om det.
I vuxen ålder fortsatte Alex att skyla över, att förtiga och att hemlighålla mammans alkoholberoende. Som den medberoende han var upplevde han fasa såväl över att modern drack som över att hon inte drack.
- I boken finns en episod när vi skall på jullunch till min fru Amandas farmor. Min mamma är också bjuden och jag frågar Amanda om hennes farmor har för vana att bjuda på snaps, vilket hon inte brukar göra. Då inser jag att jag måste åka via Systembolaget för att se till att mamma får sin snaps. Jag är 35 år gammal, mammas drickande har förstört stora delar av mitt liv men jag ser till att hon får en välkyld snaps till maten.
- Det här beteendet kan te sig totalt obegripligt, men för en som varit inne i eller varit i närheten av ett medberoende kan det vara ett fullt rimligt och naturligt sätt att agera.
Att umgås via alkoholen
Många gånger går Alex och hans mamma ut på restaurang eller på krogen och det verkar som om det enda sättet för dem att kunna umgås är via alkoholen.
- Det är otroligt smärtsamt att träffa henne, att se hennes grumliga blick och att inse att hon inte är närvarande i stunden. Jag tror att det enda jag kan göra är att få samma grumliga blick, då kan jag inte uppfatta hennes blick. Jag dövar min egen klarsyn helt enkelt.
Efter många misslyckade försök att få mamman att inse att hon måste sluta dricka förmår bröderna till slut övertala henne att söka vård. Efter flera veckor på behandlingshem blir Lisette nykter.
- Boken börjar med att vi bröder åker ut till torpet där mamma låst in sig för att mer eller mindre dricka ihjäl sig. Vi lyckas få hem henne och dagen efter skriver hon in sig på ett behandlingshem. Tre veckor senare skrivs hon ut och dricker inget efter det.
- Alla sa till mig att chansen att hon förblir nykter är obefintlig. Men hon visade verkligen alla hur stark hon var när hon väl hade bestämt sig.
Några nyktra år på slutet
Alex pappa Allan spottade inte heller i glaset, men mamma Lisette drack betydligt mycket mer och oftare. Frågan är om det är mer tabubelagt och stigmatiserande att en mor dricker.
- Min mammas drickande var som utdragen tortyr som höll på under så pass lång tid. Men det är svårt för mig att säga om det är mer stigmatiserande att en mor dricker.
Under de sista åren av Lisettes liv var hon nykter och mor och son kunde närma sig varandra på nytt, på något plan i alla fall. Frågan är om man kan tala om försoning?
- När jag började skriva på boken var jag övertygad om att det inte fanns någon försoning, och boken slutar också försoningslöst, tyvärr. Men under arbetets gång märkte jag ändå att det fanns någon typ av försoning när jag till exempel lät mamma vara barnvakt till min dotter, något som hon misslyckats med kapitalt två år innan.
- Det var som en revansch för oss båda att jag lämnade över det dyrbaraste jag hade i hennes vård, och att hon tog emot det. På natten satt vi sedan och drack te och pratade på ett sätt som i stort sett var friktionslöst. Vi nådde kanske inte ända fram, men det blev i alla fall någon form av avslut, tycker jag.
Lyssna på intervjun med Alex Schulman:
