Kaj Arnö: Den bortschabblade arkebuseringen

Hur kom det sig att fel släkting arkebuserades i Nagu 1918? Kaj Arnös kolumn handlar om att se sin släkt i ett nytt ljus.

Ingen rök utan eld. Knappast kan min farmors far ha varit enbart den "hyggliga, kunniga och arbetsamma man" som poliskonstapel J V Liljelund i Nagu "efter 20 års bekantskap" intygar sig anse "ofarlig".

Direkt ofarlig kan han väl inte ha varit, om det nu är så att han skulle till att arkebuseras vid Nagu skyddsvakts tillfälliga stab i Korpo Galtby 6.4.1918, även om han undgick den summariska avrättningen på grund av ett mänskligt misstag.

Ofarlig är väl också fel ord att beskriva en man som för medhjälp till statsförräderi "blifvit dömd till ovillkorligt fängelsestraff 4 år och 7 år förlustig medborgerligt förtroende", och som avtjänade sitt straff ätandes bark i Dragsvik, fånglägret med de flesta döda i hungersnöd och sjukdomar i det självständiga Finlands historia.

Men sakta i backarna. Arkebusering? Äta bark i Dragsvik?

Något sådant berättade min far aldrig om, och han stack ändå inte under stol med att han hade en farbror Albert och en morbror Albert som båda "föll för sin övertygelses skull" i Mielis i Nagu, kanske tre kilometer från huset jag ärvt efter mina föräldrar.

Tvärtom, far min var en stor beundrare av sin morfar, som han tillbragte 1930-talets somrar hos, på Högsar Kamskal i Nagu.

Vitt och rött i släkten

Vita och röda, det var ganska abstrakt när jag växte upp. Fast lite lärde jag mig, och det var mestadels vitt.

Morfar, skyddskårsmajoren, han var född 1900 och vad jag vet gick han i gymnasiet i Norsen i Helsingfors 1918, med en av föräldrarna ålagd framtidsvy att bli präst.

Farfar, sjökaptenen, var född 1892 och låg till sjöss med handelsflottan under hela 1910-talet.

Något år efter självständigheten rekryterades han av jägaröverste Ragnar Nordström till rederiet i Lovisa, och under fortsättningskriget förorsakade han en sovjetrysk not för att han i en dialog med ett ryskt örlogsfartyg på Medelhavet, som befälhavare på s/y Nina uppgivit fartygets nationalitet som "antibolsjevik".

Redaren-jägaröversten kontaktades av Utrikesministeriet, som frågade huruvida översten kände till incidenten och ifall han vidtagit lämpliga åtgärder. Visst, han kände till händelsen, och ja, han har givit kaptenen löneförhöjning.

En historia att skrodera med!

Så det vita har betonats, och det vita i min bakgrund är jag stolt över – i den mån man nu har någon del i fädrens ära eller vanära. Det är ju inte något jag presterat själv.

Men jag talar gärna om min morfar skyddskåristen, som stred på Hangöfronten, som ledde staben för Ålands skyddskårsdistrikt, och som enligt säkra släktkällor helt klart hade befordrats från major till överste om inte ryssen förbjudit skyddskåren i mellanfreden i Moskva 1944.

Diverse skyttepriser har omhuldats ömt sedan 1930-talet, och det tänker jag fortsätta med. Jag är en stolt patriot med anor.

Frågan är om denna min vita stolthet är oförenlig med en samtidig röd stolthet?

Minnet, jag vill värna om minnet. Är jag svensk eller finne? Är jag vit eller röd?

Min farmorsfar Oskar Järvinen, han var finne, och röd. Det har jag Viktor Schaumans ord på. Som representant för Nagu skyddsvakts stab bestyrker husbonden på Högsar gård personligen att "Järvinen i flere år innehaft en så att säga ledande ställning bland finnarna på gården och i en stor del af socken."

Just det ja. Är jag ut eller inne? Kommer inte på svar.

Utan arvsskuld

Sanningen är förstås att jag inte anser mig bära på någon arvsskuld eller dito -ära för förfädernas gärningar. Men ändå: Historien blir mer levande med personliga beröringspunkter, och jag tycker det flutit tillräckligt mycket vatten under Domkyrkobron i Åbo för att man ska kunna reflektera utan att öppna sår.

Åren direkt efter 1918 var det annorlunda, det vet vi som läst Hägring 38 av Kjell Westö.

Men nu är det så att "1918 års händelser" i år blivit ytterst levande för mig.

Samma år som Finland firar sitt 100-årsjubileum har jag lärt mig familjehistoria, om en bortschabblad arkebusering.

Min ärkevita mormor skulle formligen rotera i sin grav om hon visste om att hennes svärsons morfar kämpat på fel sida i frihetskriget (och hennes dotterson berättar öppet om det).

Min salig far tycker jag synd om av helt andra skäl: han fick inte höra den sanna familjehistorien från inbördeskriget 1918.

Men jag fick jag höra den, midsommaren 2017.

I Kajs kök

Plats: Köket hemma i Nagu. Tid: En halvtimme före avfärd till midsommarfirandet på Biskopsö.

Dottern: Vem är det som kör in på gården?
Jag: Vet ej, säkert någon som tappat bort sig.

En okänd äldre dam stiger ut. På chaufförssidan stiger en okänd äldre herre ut. Bäst att gå ut och hjälpa.

Jag: Goddag!

Herremannen: Goddag, det är väl du som är Kaj Arnö?

Jag . o O (Ojdå, tydligen ingen som kört vilse!)

Jag: Javisst!

Herremannen: Låt mig presentera mig, jag är Leif Söderlund från Kamskal, och det här är min hustru Ritva.

Jag: o O (Kamskal, där var ju torpet där min farmor växte upp!)

Jag: Jaha, välkommen Leif och Ritva!

Leif förklarar att detta var tredje gången i sommar han försökt se om jag var hemma, och undrar huruvida jag vore intresserad av att höra lite släkthistoria. Visst är jag det, midsommarfirandet kan vänta en stund.

Jo, Kaj, vet du om att din farmor hade en bror Albert? Visst vet jag det, sa jag. Han hette Albert Alexander och föddes exakt hundra år och en vecka före min son Alexander, och jag nämnde honom i mitt femtioårstal, för han stupade ju för sin övertygelse 4.4.1918 i Mielis.

Nej, sa Leif.

Vadå, sa jag.

Nej, han stupade inte den 4.4.1918 i Mielis.

J-jaha? Inte det? Men det står ju i kyrkoböckerna och min far har gjort släktutredning, sa jag. Visst, sa Leif. Men han stupade inte.

Han tillfångatogs.

Tillfångatogs, jaha, spännande! Fast hur vet du det? Och vad hände sen?

Vår sons bekanta har rotat i Krigsarkivet i år, 2017, och kommit fram till det här, och bad oss som grannar hjälpa till att underrätta de efterlevande.

Och vad som hände sedan var att han fördes till vita staben i Galtby i Korpo, dömdes till döden dagen därpå den 5.4.1918, och arkebuserades den 6.4.1918 kl. 7:25 på morgonen.

Ojojoj, sa jag. Spännande, tänkte jag. Fast egentligen borde jag väl inte bli så förvånad, det gick ju vilt till 1918. Jaha, sa jag, nu har jag då verkligen nyheter att berätta för mina systrar på sommarens släktkalas i augusti!

Vänta, sa Leif, det är inte färdigt ännu. De avrättade fel person!

Sonen, inte fadern, avrättades

Myror i huvudet. Så här var det: Albert var bara en pojkspoling på 21 år, inte värd krutet. Den man ville arkebusera var i stället Alberts far, min farmors far Oskar Järvinen, född 1866, skulle just till att fylla 52 år.

Hur kan man ta miste på en 21-åring och en 52-åring? Tja, stabens uppdrag gällde "Järvinen från Högsar Kamskal", och det signalementet passade både far och son. Och just då var den främste målsägaren, Viktor Schauman, inte på plats.

Myror i huvudet fick de säkert också på staben i Galtby, då herr Schauman infann sig och uppdagade misstaget. Fel Kamskalbo.

Arkebuseringen bortschabblad. Vad göra?

Ja, kanske det var makabert, men lösningen var ganska klok (om jag nu kan sätta mig in i hur jag själv skulle ha tänkt som medlem av staben som ville arkebusera min farmorsfar): Man kuskade tillbaka Albert Järvinen till likhögen i Mielis, och lade honom överst.

Då de anhöriga fick identifiera de stupade rödgardisterna, kunde min farmorsmor Olga Eufemia mycket riktigt igenkänna sin son Albert, som alltså alltfort i kyrkböckerna anges som död 4.4.1918.

Både fars farbror Albert Alexander och fars morbror Albert Otto Engelbert anges i Riksarkivets databas över krigsdöda i Finland 1914-1922 som ogifta torparsöner från Nagu Högsar, stupade 4.4.1918 i Nagu Mielis, med vapen i hand (jag blandade ihop dem i mitt 50-årstal, håll nu reda på alla dessa släktingar med nästan samma namn).

Avlägsen historia? Inte riktigt. Herremannen som steg ut ur bilen på min gård, midsommaraftonen 2017, hade min farmorsmor Olga till mångårig barnvakt, kallad "Tatta".

Händelsen må verka avlägsen i tid, men jag fick höra om saken 2017, av en person vars de-facto-dagistant var mor till den 1918 av misstag arkebuserade rödgardisten. Det kommer ganska nära inpå.

Ex-dagisbarnet Leif visste också berätta att farmorsfar Oskar internerades i Dragsvik, det fångläger i Finland där folk mest av allt dog som flugor.

I en uppföljande episod under augusti månad stämde mina systrar och jag träff med Leif Söderlund, på ort och ställe på Kamskal, åkandes med den tidigare beskrivna båten Selma.

. Vi fick se Oskars och Olgas torp, där de bodde med sina sju barn. Vi fick gå halva torparstigen från Kamskal i riktning Högsar gård, där tre dagsverken i veckan skulle avläggas.

Hade vi planerat vår tid bättre, hade vi fått se bilder på Oskar och Olga, något ingen av oss hittills sett. Leif berättade i efterskott att Oskar på bilden har en mörk buskig mustasch och ring i örat.

Han var tydligen mer hipster på 1930-talet än jag någonsin blir.

Nåväl, om jag av Leif fått höra att Oskar varit någotslags ledare för rödgardisterna på Högsar, kanske det finns något mer att hämta om honom, på nätet, tänkte jag en sen septemberkväll. Och visst fick jag napp. Det finns en lista på "Domstolarna för statsförbrytelser",
under 1918 inrättade specialdomstolar för hantering av den stora volymen åtal av rödgardister.

”Till folkets väl”

Och jag får napp. Hela 42 sidor med i stor utsträckning handskrivet material, av Oskar Järvinen själv, av Viktor Schauman, av åklagare Verner Wänninen, av diverse vittnen.

Att traggla igenom de 42 sidorna ger mig en bättre bild av min farmorsfar, i protokollen omnämnd som "J.".

Fyra dagar före arkebuseringen, alltså 1.4.1918, var Högsar gård uppenbarligen ockuperad av de röda.

Min farmorsfar hade blivit satt att leda en "s.k. tilakomitea", ett ord som i materialet enbart förekom på finska och tydligen var någon form av "gårdsråd".

Enligt agronom Schauman stod det därmed klart att J. "utförde myndighet å gården".

J. själv sade sig ha skött gården "Kansan hyväksi", till folkets väl.

J. hade uppenbarligen varken burit vapen eller brukat våld. Men

J. hade ändå blivit en ordentlig nagel i ögat på sin husbonde. Agronom Schauman anser sig "ej böra uppträda som vittne" utan vill "blott tillägga att såväl jag som mina förmän äro säkra på att Järvinen är i varit i mycket högre grad verksam under den röda tiden än t.ex. Fridolf Herman Heinonen."

Särdeles brutalt låter det inte att J. norpat åt sig "3 hönor och 1 tupp af gårdens stam", dock enligt egen utsago i avsikt att ge dem tillbaka till husbondsfolket "då de återvänder".

Det torde ha varit en ordentlig försköning från min farmorsfars sida. Två vittnen, husan Eriksson och änkan Packalén, sade att J. åt dem försäkrat att husbonden "aldrig mera återkommer".

I vittnesförhöret å Högsar gård den 30.6.1918 vittnades bland annat

att J. våren 1917 agiterat för jordsbruksstrejk på Högsar, men ej lyckats,

att J. varit den ledande bland gårdens arbetarem

att J. gjort sig skyldig till åverkan 14 st. stock, några famnar ved,

att J. var en särskilt ivrig agitator, och

att J. jämte sina 2 rödgardistsöner gjorde allt till för att få arbetaren Lennart Rönnberg häktad därför att R. deltagit i osttransporten från gården till de vita på Åland.

Mycket rök, lite eld. Tre hönor och en tupp!

Ord står mot ord

Hur det riktigt förhöll sig är svårt att veta. Hur jag hade förhållit mig kan jag bara spekulera i – i J.:s byxor, i Alberts, eller i Viktor Schaumans.

"Flera af vittnena intyga att J.:s söner uppgifvit att fadern tvingat dem i R.g." – så Albert inte bara arkebuserades (visserligen av misstag) av de vita, utan han hade tvingats bli rödgardist av sin far?

Vad Albert riktigt ville får jag aldrig veta.

Och rörande min farmorsfars etik vet jag inte heller vad jag ska tycka. Ord står mot ord då det gäller plundring och stöld av ved och stock. J. hävdar i sin nådeansökan att han tagit några famnar ved och fjorton stockar enligt tidigare överenskommelse.

Bli klok.

Någon direkt massmördare verkar han ju inte varit.

Att min släkthistoria inte är lika vit som nysnön på Mannerheims ryttarstaty står däremot klart, antibolsjevik-farfar och skyddskårsmajors-morfar till trots.

Fast också episoden om Oskar Järvinen blir på hälft. Allt 1918-godtycke till trots kom det inte fram någonting i min mening övertygande kring varför just han skulle arkebuseras; knappast var det 3 hönor och 1 tupp.

Det skriftliga materialet som styrker att "arkebuseringen bortschabblades" har jag inte ännu sett.

Att ta steget från att intresserat men passivt låta mig berättas vad fädrens grannar har att förmedla, till mer aktiva efterforskningar, det får bli till senare. Inför Finlands 100-årsjubileum fick jag i varje fall en tankeställare.

Tack till Leif Söderlund och alla andra som upplyst mig och bidragit till min nyfikenhet!

Kontentan? Den blir på temat "Vi är lika goda kålsupare allihop".

Nagu, historia och nynagubornas erfarenheter

Jag har fått 1918 års händelser konkretiserade för mig i form av min egen släkthistoria, berättad för mig av en nu levande person som andrahandsvittne.

En direkt förfader dömdes för medhjälp till landsförräderi, min en direkt förfaders bror stupade för sin övertygelse, en annan förfaders bror arkebuserades (även om segrarna låtsades att han stupade).

Allt detta skedde för inte så länge sedan i Nagu, i det fredliga Nagu som figurerar på UNHCRs hemsidor som något av ett paradis för syriska flyktingar.

Min tidigare sympati för nynaguborna har fått en ny dimension.

Det som nynaguborna tvingats uppleva före de flydde är något som liknar det som skett också på deras nya hemort, i mannaminne.

Fast vi har förträngt det, eller aldrig fått höra om det.

Text: Kaj Arnö