Åboland för 100 år sedan: Det revolutionära Åbo
För hundra år sedan tillhörde Åbo de mest revolutionära städerna i Finland. Nästan över en natt blev det småborgerliga Åbo en stad där våldsamheter bröt ut. Man stod på randen till en revolution.
Allt började med brandkårsstrejken i maj. En liten kontrovers, där brandmännen krävde att brandmästaren skulle avsättas.
Konflikten eskalerade till en situation där den socialistiska strejkmilisen under flera dagar höll staden i sitt grepp.
– Saken är mycket större, för det handlar om vem som bestämmer över saker i staden – arbetarna eller fullmäktige, förklarade Jussi Raitio, sekreterare för SDP:s kommunalorganisation i Åbo, vid strejkmötet.
Revolutionen i Ryssland öppnade dammarna också i Finland
Efter februarirevolutionen i mars 1917, då tsar Nikolaj II tvingades abdikera, upplevde finländarna en stor frihet. Det var tillåtet att delta i demonstrationer, man kunde gå med i fackföreningar och gå ut i strejk.
Den finländska lantdagen inkallades. Eftersom socialdemokraterna hade majoritet, fick Finland världens första socialistiska regering - Tokois senat.
Lantdagen godkände en lag om åtta timmars arbetsdag, men på flera håll på landsbygden bröt strejker ut, då jordägarna inte ville gå med på kraven på arbetstider och bättre förhållanden.
De nya makthavarna i Ryssland höll dessutom fortfarande Finland i ett hårt grepp. Därmed blev flera reformer som var viktiga för arbetarrörelsen inte genomförda.
En av reformerna var allmän rösträtt i kommunalval. År 1906 hade Finland fått allmän rösträtt i statliga val, men på kommunal nivå hade höginkomsttagare fler röster än folk med låga inkomster och en stor del av arbetarklassen saknade helt och hållet rösträtt.
Hela Åbo i händerna på strejkmilisen
I Åbo hade förhållandet mellan stadsfullmäktige och arbetarklassen blivit inflammerat. Konflikten kring brandkåren ledde nu till sammandrabbningar.
Åbos socialdemokratiska kommunalorganisation beslutade att inleda en generalstrejk tisdagen den 28 maj.
Med hjälp av ryska soldater lyckades de strejkande köra bort polisen från gatorna, medan ordningen upprätthölls av en stor grupp strejkmiliser, bestående av arbetare. Socialdemokraternas kommitté uppvaktade stadsfullmäktige med ett brev:
”Till Herrar stadsfullmäktige i Åbo. Om de strejkandes krav per i morgon klockan 12.00 inte tillmötesgåtts, övertar de strejkande fullmäktigeplatserna och alla andra kommunala organ.”
Socialisterna grundade förutom en strejkmilis också en så kallad flygande eller rörlig avdelning. Den övervakade att affärerna hölls stängda under generalstrejken och den drabbade också samman med köpmännen. Många köpmän försökte gång på gång förgäves öppna sin affärer.
I Åbo rörde sig hundratals strejkmiliser, och staden var i praktiken helt i socialisternas händer. Ordningsgardena påminde mycket de röda garden som senare bildades.
“Ett knytnävsslag i nacken”
Särskilt studenterna och andra unga borgare drabbade samman med milisen. De fördes sedan till Folkets hus för förhör.
Studenten Allan Salomaa jobbade då som musiker. Han hade haft en spelning i Samppalinnaparken, då han hörde hur en folkmassa förde oväsen närmare centrum.
– Jag sprang över Aurabron och kom fram till Slottsgatans hörn. Jag hade min studentmössa på mig, vilken på den tiden ännu allmänt användes. Jag såg hur en gammal gråhårig herreman skuffades framåt med knytnävar. Jag blev uppretad över hans öde. Jag kunde inte behärska mig utan framförde en högljudd protest angående en sådan behandling, beskrev Salomaa senare situationen.
– Knappt hade jag fått sagt mitt, innan starka armar ryckte ut mig bland de marscherande mitt på gatan. Jag fick ett kraftigt knytnävsslag i nacken. Bakom mig hörde jag någon ropa: "Kom med nu bara, du din borgarunge", mindes Salomaa.
Salomaa fördes till Folkets Hus för förhör, men han klarade sig slutligen med en tillrättavisning, då en bekant skådespelare i förhörsgruppen kände igen honom.
Salomaas minnesbilder finns bevarade i Finska Litteratursällskapets samlingar.
Svenska Gården i händelsernas centrum
Familjen Bergroth bodde i Verdandihuset, mitt emot Stadshusskvären, där demonstrationerna pågick.
I boken om Auragatan 1 berättas hur magister Tor Bergroth tillsammans med några kamrater och några "röda" klättrade upp på Bassihusets tak. Från taket hade sällskapet en fin utsikt över folksamlingen.
En dag fick familjen besök av två beväpnade rödgardister, vars uppdrag bestod i att besöka alla familjer i huset och hälla ut all sprit. I övrigt gick det lugnt till i huset.
Stadsfullmäktige togs som gisslan
Tuomas Hyrskymurto, som hörde till strejkledningen, föreslog på kvällen till den första strejkdagen att man skulle tillfångata stadsfullmäktige.
Följande kväll omringades stadshuset av tusentals strejkande och strejkmilisen släppte inte ut fullmäktigeledamöterna.
Socialisterna krävde nu att få en majoritet av platserna i fullmäktige, fastän socialisterna i Åbo inte ens i lantdagsvalet hade fått tillnärmelsevis hälften av rösterna.
De strejkande hotade med att ryska soldater skulle ta makten, ifall deras krav inte uppfylldes. Majoriteten i stadsfullmäktige gick ändå inte med på några som helst ultimatum så länge de var fängslade.
Nytt fullmäktige hade redan utsetts
– Varje dag hölls det möten på gården till Folkets hus. Planen var att avskeda fullmäktige och låta arbetarna överta den kommunala makten, mindes snickaren Mooses Lehtinen.
– Man hade redan utsett de nya kandidaterna till fullmäktige, och bland dem fanns också mitt namn. Jag betackade mig ändå å det bestämdaste.
Tusentals Åbobor demonstrerade ändå för stadsfullmäktige och krävde att ledamöterna skulle friges. Borgarna och strejkpolisen drabbade samman just på grund av att fullmäktige hade tagits tillfånga.
Till en början hölls stadsfullmäktige instängda i två sidorum i Folkets hus. Där fanns knappt utrymme att sova.
Eftersom en stor del av ledamöterna och vakterna rökte, så höll luften på att ta slut. Klockan 5 på morgonen söndrade en av fullmäktigeledamöterna ett fönster. Efter det flyttades fångarna till fullmäktigesalen.
Svinhufvud och Tokoi kom och förhandlade
Följande dag, på torsdagen, spreds ett rykte om att regeringschefen Oskari Tokoi, socialisternas egen senator, liksom prokuratorn Pehr Evind Svinhufvud, det vill säga landets högsta laglighetsövervakare, var på väg till Åbo för att medla i krisen.
De fängslade fullmäktigeledamöterna hade redan förberett sig för att sova i fullmäktigesalen då medlarna på kvällen anlände till Åbo.
Förhandlingarna pågick långt in på natten och klockan 4 frigavs stadsfullmäktige. De hade då suttit tillfångatagna i 37 timmar.
Strejken räckte sammanlagt fyra dagar, men för de strejkande blev resultaten magra. I brandkårsfrågan fick man visserligen en lösning, men i stadsfullmäktige fick socialisterna ännu inga fler platser.
Fortsatt upphetsad stämning
På fredag kväll hade tusentals arga arbetare samlats till strejkmöte. Statsminister Tokoi försäkrade att den nya kommunallagen nog skulle garantera att stadsfullmäktigena i fortsättningen skulle representera folkets vilja.
Trots det var stämningen upphetsad. Radikala talare krävde att strejken skulle fortsätta och utvidgas.
Slutligen röstade man genom att ropa sitt bifall, och beslutade att strejken skulle avslutas. En del talare förutspådde ändå att man bara sparade sina krafter för kommande, större strider.
De revolutionära stämningarna präglade fortsättningsvis staden och Åbosocialisterna tyckte också att man på andra orter borde aktivera sig mer.
Polisen upplöstes
Då det kejserliga polisväsendet på våren 1917 upplöstes ersattes det av en kommunal ordningsmakt. Men en stor oro och också laglöshet rådde fortfarande. Demonstrationer och strejker var vanliga.
Polisen var en av de myndigheter som socialdemokraterna protesterade mot, och på hösten 1917 avsattes polisen i Åbo helt och hållet. Polismästaren och guvernören fängslades utan någon rättegång på grund av deras "skadliga verksamhet mot arbetarbefolkningen".
Redan under storstrejken 1906 hade det bildats röda och vita garden, och under våren 1917 väcktes igen tanken om att gardena borde återupplivas.
Arbetarnas egna ordningsgarde, den röda milisen, började tillsammans med de radikalare röda gardena patrullera och hålla ordning i Åbo.
De borgerliga och jordägarna grundade och beväpnade i sin tur frivilliga brandkårer. Och på landsbygden föddes skyddskårer, bland annat i Åboland. Senare verkade också Skärgårdens frikår i den åboländska och åländska skärgården.
Julfreden blev inte utlyst
Stämningen i Åbo blev emellertid inte lugnare i och med de nya ordningsstyrkorna. Under generalstrejken i november utfördes våldsdåd. Rädslan och hatet ökade på båda sidor.
Och trots att senaten i december utropade Finlands självständighet, så hade tudelningen i samhället redan gått så långt att inbördeskriget snart var ett faktum.
År 1917 blev ett av de år då julfreden inte utlystes i Åbo. Texten brukar läsas från Brinkalahusets balkong, men för 100 år sedan användes balkongen av polisväsendet, det vill säga av milisen.
Julfredstraditionen sträcker sig åtminstone ända till 1320, som med några undantag har fortsatt ända till våra dagar. I efterdyningarna av milisstrejken lät man bli att utlysa julfreden 1917.
Enligt forskaren Rauno Lahtinen förekom det ändå inga större bråk i Åbo under vintern 1917-18, främst eftersom man var rädd för milisen och de röda gardena.
Det är ett betydligt lugnare Åbo som 100 år senare firar Finlands självständighet och som förbereder sig för julfreden igen.
Yle har gjort en 12-delad serie om händelserna i Finland år 1917: Kun Suomesta tuli Suomi (på finska).

Som källor har främst använts artiklarna Sata vuotta sitten Turku kiehui minivallankumouksen kourissa ja kaupunginvaltuusto otettiin panttivangiksi skriven av Esko Varho, och Uutuusteos: Turku oli sisällissodassa Suomen vallankumouksellisin kaupunki skriven av Kalle Mäkelä, samt fler andra böcker och protokoll.
Åboland för hundra år sedan: Åbolands sjukhus
Planerna för sjukhuset inleddes redan för 100 år sedan.