Filmrecension: Blade Runner 2049 – mastodont och meditativ

Hajpen har varit enorm inför uppföljaren till Ridley Scotts scifiklassiker från 1982. Regissören Denis Villeneuve håller för trycket, men frågan är om den nästan tre timmar långa speltiden gör det?

Det är ingen lätt uppgift att skriva om Blade Runner 2049 eftersom pressvisningen inleds med en skriftlig vädjan från regissören om att ligga lågt med händelsereferat och detaljer. En välformulerad vädjan som effektfullt projiceras på den enorma duken.

Dessutom är det svårt att ta sig an en analys av en uppföljare som är helt beroende av att man tar avstamp i den första filmen.

Handlingen i den kultförklarade första filmen var förlagd till Los Angeles 2019. En mörk och regnig stad där människor samsades om livsutrymmet med organiska robotar som gick under benämningen ”replikanter”.

Efter att ha behandlats som slavar och tvingats se sin livstid utmätas till endast fyra år började dessa replikanter ta sina öden i egna händer - vilket ledde till att man utlyste en jakt på dem. Och de poliser som tillskrevs den brutala uppgiften kallades "blade runners".

Främst bland dessa var den ärrade Deckard (Harrison Ford) som i slutskedet försvann ut i det okända med den vackra replikanten Rachel (Sean Young) vid sin sida.

Del 2 - miljön

I film nummer två skriver vi året 2049 och Denis Villeneuve anger tonen från första början. Efter en extrem närbild av ett öga vidgar han bilden och slungar oss med kraft in i landskap som är hisnande vackra i all sin fula dysterhet.

Symmetriska rader av byggnader, en massiv gråhet, oändliga räckor av konstgjordhet. Man tycker sig känna en smak av metall, anar en kylig fukt som äter sig igenom alla kläder.

Och allt detta kontrasteras småningom mot ökenliknande områden präglade av övergivna byggnader med en patina som går i brunt och gult. Här varken regnar eller snöar det – istället pyr sanden och dammet omkring på ett sätt som för tankarna till övergivna samhällen i Vilda västern-tappning

Del 2 – "människorna"

Genom allt detta storslagna vandrar människor och andra varelser. Små, ensamma och uttryckslösa, men ofta målmedvetna. Talande nog är det bara de konstgjorda människorna som visar prov på mänskliga känslor – det är de som gråter, talar om kärlek, blir indignerade, upprörda, berörda.

Huvudkaraktären heter K (Ryan Gosling) och har länge arbetat som en blade runner. Och han är bra på det. Utan att röra en min utför han sina uppdrag, utan knot inväntar han nya order av Madame (Robin Wright).

Men han har hela tiden en känsla av att det är något som inte stämmer. Fragment av minnesbilder fladdrar genom hans inre och något inom honom opponerar sig mot uttalandet om att han verkar ha klarat sig bra utan själ – denna inneboende dimension som gör det mänskliga livet så annorlunda. Sägs det.

Så småningom ställs K inför en pensionerad kollega som vi alla känner igen - en äldre och, om möjligt, ännu bistrare Deckard.

Religiösa dimensioner

Det är helt uppenbart att Villeneuve flyttat fem kupéer bort från actionvagnen på scifitåget och istället närmat sig genrens mer filosofiska skrymslen.

De platser som fylls av frågor som vad det innebär att vara människa - eller mänsklig. Och vem som har rätt att avgöra vems liv som är mera värt än någon annans?

Vad hjälper det att vara människa på pappret om man beter sig som en maskin? Hänsynslös och förblindad av egna behov.

Rent formmässigt ter sig många sekvenser som meditativa övningar – så lugna, repetitiva och symboliska är det. Och samtidigt skyggar Villeneuve inte för direkta bibliska kopplingar – med frälsarperspektivet i centrum.

Och mitt i allt detta det ständiga fokuserandet på ögon. I olika former. Det allseende ögat, det avslöjande, det blinda. Som en ständig påminnelse om vikten av att våga se med egna ögon.

Mer än så kan jag inte säga utan att göra just det som Villeneuve bett mig låta bli – avslöja för mycket.

Tonfallet

Denis Villeneuve har länge framstått som en oerhört säker regissör. Säker när det gäller det visuella språket och säker när det gäller att förmå skapa ett djup i sina berättelser. Oberoende av genre.

2016 kunde han gott ha belönats med en Oscar för sciencefictionfilmen Arrival och 2013 imponerade han stort med dramat Prisoners. Filmen Sicario (2015) som skildrar drogkriget på gränsen mellan USA och Mexico är visserligen i magstarkaste laget – men ack så snygg!

Blade Runner 2049 gör en inte besviken. Inte på det visuella planet, inte när det gäller skådespelarna, inte när det gäller de underliggande dimensionerna.

Personligen måste jag ändå medge att helheten för min del blir alltför utdragen och att jag i något skede störs av den jämntjockhet som präglar både rytmen och utportionerandet av information.

Och mellan varven kan jag inte låta bli att tänka att vissa av de mer symbolladdade och lakoniska replikskiftena är som gjorda för kommande parodier.

Lite som riddarens möte med Döden i Det sjunde inseglet (1957). Men å andra sidan – om en film för tankarna till Bergman är det förstås fullt möjligt att man talar om en kommande klassiker.