Dålig självkänsla, smärta och elaka kommentarer - här är tre historier om akne
Hanna gömde sig i skolan, Karolina använde en hudkräm som sved så mycket att hon grät och Rebecca vägrade acceptera att hon hade akne.
Under X3M:s aknevecka har vi fått in flera personliga berättelser om hur akne drabbat just er. Här är tre av dem.
Karolina: ”Huden brände och saltet i tårarna sved på kinderna”
Karolina Junell är 20 år gammal och hon vet inte riktigt när hennes finnar blev akne. Det smög sig på och en dag i gymnasiet var det bara att konstatera – hon hade akne.
Hon berättar att hon har både sämre och bättre perioder, och att det antagligen är därför hon väntade så länge med att söka hjälp.
När hon väl sökte hjälp hos en hudläkare var nästan hela ryggen täckt av röda finnar – större och mindre, ytliga och djupa. Även bröstet var fullt med knottror och stora mörka pormaskar. Aknen hade också spridit sig till kinderna, pannan och hakan.
Så här berättar Karolina:
Jag har alltid haft bra självförtroende och trots att aknen i ansiktet har stört mig och bidragit till en del ledsamma tankar om mig själv är det inget mot vad aknen på ryggen har orsakat.
Jag minns en sommar i högstadiet när en bekant kommenterade en annan tjej på vår skola. Hen sa ungefär "varför skulle man ha på sig en klänning med öppen rygg om man har så där mycket finnar, det är ju äckligt, man kan ju åtminstone täcka över dom så inte andra behöver se". Little did she know att där stod jag, med ryggen täckt av finnar och kände mig äcklig.
För tillfället är jag tjugo år och har genomgått två omgångar av behandling. Den första omgången var en antibiotikakur på sex månader kombinerat med en gel som jag skulle använda i ett år.
Där stod jag, med ryggen täckt av finnar och kände mig äcklig.
Det värsta med behandlingen var att den var betydligt mer smärtsam än aknen, vissa kvällar kunde jag ligga i timmar i vånda för att jag smörjt in i princip hela överkroppen med salvan innan sängdags.
Hela huden brände, det gick inte att ligga på rygg och saltet i tårarna sved över kinderna. Träning var en pina, inte för träningens skull utan för att svetten var salt och brände över akneområdena.
Huden i ansiktet flagnade och att sminka över huden gjorde bara att det såg värre ut. Men finnarna försvann.
Hela huden brände, det gick inte att ligga på rygg.
Jag blev för stunden kvitt aknen med bara ärren som bevis. Ungefär ett år senare satt jag dock igen på hudläkarmottagningen med lika mycket akne som förut. Denna gång fick jag utskrivet p-piller och samma salva som förut.
Jag ville egentligen inte ha p-pillren, men Isotretionin kunde läkaren inte skriva ut innan jag testat pillren och sedan måste jag ju förstås fortsätta med dem om Isotretionin blev aktuellt.
Ett år skulle behandlingen med salvan pågå och om aknen sedan kom tillbaka skulle vi diskutera en isotretioninkur.
Behandlingen gav resultat, om än lika smärtsam som förra gången, med en hud rödare än någonsin. Jag började en motionskurs och de första veckorna fick jag efter varje träning kommentarer över mitt abnormt röda ansikte.
Varför ska vi peka ut det som är annorlunda?
Jag var förbannad och grät i ilska efter varje pass. Jag är fortfarande förbannad. Varför måste vi kommentera varandras kroppar på det sättet överhuvudtaget? Varför ska vi peka ut det som är annorlunda?
Jag har nu avslutat den andra behandlingen, varit utan salvan sedan juni men fortsatt att äta p-piller. De senaste veckorna har finnar återigen börjat ploppa fram i ansiktet och jag vet vad som är på kommande.
Jag vet inte om biverkningarna är värt resultatet.
Det som återstår nu är väl bara att vänta på att det blir så pass dåligt att jag kan gå tillbaka till hudläkaren och då ta ställning till Isotretioninbehandling. Jag vet bara inte om biverkningarna sist och slutligen är värt resultatet.
Det här blev nu en väldigt lång och ganska dyster historia, men kanske det är okej, för sån har aknen varit för mig: lång och lite dyster.
Har fått så många opassliga kommentarer, en sak jag fått höra under de jobbigaste behandlingsperioderna är "ska man vara fin får man lida pin", vilket är så absurt att jag inte ens kom att tänka på det förrän nu.
Hanna: ”Vissa dagar hade jag brutal ångest över att gå till skolan”
Hanna Saarijärvi är en 18-årig abiturient från Kronoby. Hon har aldrig tidigare berättat om sin akne, men nu vill hon göra det i hopp om att det kan hjälpa någon i samma situation.
Hannas historia börjar i tonåren. Hon är då en ganska självsäker tjej som precis börjat sitt andra år i högstadiet. Plötsligt slår aknen till och vänder upp och ner på världen.
Det börjar med små inflammerade områden på sidan av hakan som sedan växer sig större och större. Hanna som är mycket mån om sitt utseende får panik.
Jag kunde inte gå någonstans utan smink.
Hon söker hjälp vid hälsovårdsstationer och hudläkare men ingen kan hjälpa henne. Efter en tid får hon ändå träffa en hudspecialist, som blir hennes räddning.
Hannas självkänsla ligger i botten och hon har provat en massa olika typer av rengöringskrämer, serum och hudkrämer, men nu får hon äntligen den hjälp hon behöver.
Först får hon testa en svagare medicin men när den inte fungerar skriver läkaren ut Isotretonin. Efter ett år med läkemedlet försvinner slutligen aknen – något hon hade gett upp hoppet om.
Sjukdomen gav mig ett nytt synsätt på saker och ting.
Så här berättar Hanna om hur det var, med sina egna ord:
Jag kan än idag minnas de gånger när jag mådde så oumbärligt dåligt över hur mitt ansikte såg ut. Jag kunde inte gå någonstans utan smink och vart jag än gick så stirrade folk på mig. Så kändes det som i alla fall. Vissa dagar hade jag en så brutal ångest över att gå till skolan och vara tvungen att vara på en plats där människor jag inte kände så bra såg mig.
Idag är jag så obeskrivligt tacksam över den hudspecialist som gav mig den rätta hjälpen och jag är så stolt över mig själv för att jag inte gav upp utan fortsatte kämpa. Jag är också grymt tacksam för de vänner jag hade/har som alltid stod vid min sida och hjälpte mig det mesta de kunde. Detta har stärkt mig som person något enormt.
Vart jag än gick så stirrade folk på mig.
Vissa kanske kan tycka att det här är ett litet problem och en sjukdom som knappt är värd att nämnas, men det anser inte jag. Sjukdomen gav mig ett nytt synsätt på saker och ting. Den hade mig och min självkänsla att gå från botten till toppen och den fick mig att helt ändra min inställning till olika saker i livet.
Hädanefter sminkar jag mig knappt alls. Jag älskar att vara utan smink och att kunna njuta av att ha en frisk hud, även fast den är långt ifrån felfri.
Jag har inte kvar en enda bild från tiden när min hud var som värst.
Än idag använder jag mig av en speciell typ av hudkräm som jag har på recept av hudspecialisten. Men förutom de ärr jag har i huden så märks det inte att jag haft så grov akne som jag faktiskt var diagnostiserad med. Jag önskar att jag har kunnat hjälpa någon och att någon kan finna ett hopp i det jag skriver, för jag lovar er, det blir bättre!
Jag har tyvärr inte kvar en enda bild från tiden när min hud var som värst, bara ett skolfoto. Men det säger väl egentligen ganska mycket om hur jag kände kring hela situationen.
Rebecca: ”Aknen finns på huden, den definierar dig inte som person”
Rebecca Lagerstedt är 17 år gammal har haft akne i ungefär fem år. Hon tror det är svårt för utomstående att förstå hur jobbigt livet kan vara för en person som har akne.
Hennes självförtroende har påverkats av aknen och hon har många gånger känt sig ful. Aknen har också gjort henne osäker.
Så här berättar hon:
Som tonåring är man oftast väldigt osäker och jag vill bara stryka under att min akne verkligen förstörde mycket för mig.
Jag kände mig inte bra i min egen kropp, ville inte vara med på bilder och så vidare. När mina släktingar sa att jag var vacker eller söt gjorde det ont i kroppen.
Varje dag kletade jag på flera lager av foundation.
Mina vänner hade knappt några finnar men jag hade massor av röda prickar över hela ansiktet. Ingen sa till mig att det var akne som jag hade, jag tänkte endast att det var en del av mig som jag inte kunde göra något åt. Jag var "född ful".
Varje dag kletade jag på flera lager av foundation för att gömma prickarna, som endast förvärrade situationen förstås. Jag kunde knappt gå ut utan att sätta på smink. Jag tyckte inte ens om smink.
Jag kände blickarna jag fick på gatan, till och med utav min familj. Hemma brukade jag undvika smink, men så fort jag satte på mig lite fick jag genast positiva kommentarer om mitt utseende.
Jag ville inte höra dem säga att jag var vacker som jag var.
Nu efteråt tycker jag att det var helt fel av dem att ge kommentarerna, de kändes falska.
Jag ville inte höra dem säga att jag var vacker som jag var, att jag var precis perfekt. Jag hörde folk på Youtube säga att jag skulle inse att aknen endast var en del av mig och att jag skulle acceptera den och lära mig älska mig själv. Men jag höll inte med, jag hatade min akne.
Jag lärde mig se förbi min hemska akne, långsamt, men inte helt. Jag visste att den var där, att den var en del av mitt yttre, men den var inte en del av mig, för jag är inte min akne.
Jag har full förståelse för alla som har akne, det suger så in i helvete.
Jag har full förståelse för alla som har akne, det suger så in i helvete. Tillsammans kan vi dela hatet men också inse att det inte är hela världen, tänk på att det finns de som har det värre (även om det inte är det man vill höra).
Detta är förstås en oerhört kort sammanfattning på en pågående relation mellan mig och min akne. Men det viktiga är att aknen finns på huden, den definierar dig inte som person.