Lager av tid och vingesus i Johanna Boholms berättelse som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris

Johanna Boholm är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med berättelsen Jag är Ellen som är ett slags släktforskningshistoria med vingesus.

För fyra år sedan debuterade Johanna Boholm med den lilla volymen Bygdebok som var en suggestiv berättelse om två systrar och en skugglik fadersgestalt i en kaotisk och skör värld av oförlösta minnen och en tilltagande upplevelse av overklighet.

I boken Jag är Ellen rör vi oss också till en del i det förflutnas landskap. En ung kvinna vid namn Johanna deltar i en kurs i släktforskning för att ta reda på mer om sitt arv och sin släkthistoria – om de berättelser, de drömmar och de sprickor som kommit att genomsyra hennes liv.

I berättelsens början lär vi känna den stumma och skröpliga Ellen som sitter inklämd i en stol med värkande kropp och obrukbar hand. Likt en fågel burrar hon upp sig och känner hur det sköra skelettet inuti bröstkorgen minns en flykt, ”en snabb dykning ner i vårens första blommor, i mossa – ”.

Johanna Boholm berättar att historien om Johanna och Ellen kom till henne som ett slags vision och hon upplevde att hon inte hade något annat val än att gå in i personerna och utgångsläget för handlingen och utforska och utveckla det hela.

Berättelsen tar avstamp i en skapelsemyt

Romanen Jag är Ellen inleds med ett slags skapelseberättelse där det gråbruna vattnet svallar runt en lerig holme. I mitten av holmen bygger fåglar ett bo av kvistar som de tätar med hö och löv.

I boet ligger ett övergivet ägg, och ur ägget strömmar ett liv som ”rör sig som en ringlande strimma morgonljus genom skuggiga sänkor, det söker sig ut i gläntor; det rinner ner i diket, över åkrarna, vägarna, det fyller samhället, kyrkbyn, och så: // har det gått hundra år.”

- Det är sinnebilden för en tanke och en känsla jag hade när jag skrev. Det allra första, det ursprungliga där allting tar sin början, såväl min berättelse som allting annat.

- Och i all sin anspråkslösa gestalt är Ellen ett slags urtidsmoder, en fågelmamma, en alltets skapelsegudinna.

I berättelsen spelar tiden en central roll och Johanna Boholm berättar att hon ser människorna som ett slags tidsmarkörer där
Ellen står för det ursprungliga, urtiden och det grundläggande medan Johanna representerar nutid.

Fåglarna är i sin tur allestädes närvarande, de flyger in och ut genom olika tidslager och binder på det sättet samman de olika tidsplanen.

På skogsvägen vandrar en sjungande Boholmsman fram i klumpiga stövlar och alltför tunga ytterkläder. Han är en perifer och gäckande gestalt som enligt Johanna Boholm markerar en tid mellan Ellen och Johanna:

- Han utgör ett slags brytpunkt. Han får stå för mycket av det som Ellen via honom för vidare in i framtiden. Han bär också på en lite tyngre känsla i livet som fortplantar sig vidare genom generationerna.

Johanna är namnet både på en av romankaraktärerna liksom på författaren själv, och också författarens efternamn finns med i berättelsen som Boholmsmannen.

- Man måste alltid ta med något av sig själv i berättelsen, det är nästan oundvikligt. Det behöver inte vara något som hänt i ens liv, men man för i alla fall in egna tankar, drömmar och funderingar i texten.

- Det kändes bra att ta med en Johanna för att markera att det här är den tid som jag lever i och det passade också bra att ha en Boholmsman som vandrade omkring mellan uppkomsten av en holme och ett bo.

Lager på lager av tid

Berättelsens Johanna deltar i en kurs i släktforskning för att ta reda på mer om sitt arv och sin släkthistoria – om de berättelser, de drömmar och de sprickor som kommit att genomsyra hennes liv.

Släktforskning, bygdeforskning och tidens gång är något som alltid intresserat Johanna Boholm:

- Jag tycker det är oerhört intressant och jag är nog inte färdig med det ämnet heller. Jag har inte själv haft tid att syssla med släktforskning rent konkret men är väldigt intresserad av det, av hur tiden ter sig och hur allt hänger samman och vad som förs vidare.

I romanen bär Johanna omkring på en väska fylld med fågelägg i olika storlekar och olika ljusa nyanser – vad representerar äggen?

- Äggen är minnen och berättelser som förts vidare från en generation till en annan. Man vet ju inte vad som finns inuti äggen, det ser man först om och när de kläcks. Vi vet ju inte riktigt vad som finns bakom oss heller innan vi börja nysta i det förflutna. Äggen representerar det förflutna och det som vi bär med oss.

Äggen i Johanna väska är både sköra och starka, de innehåller både ömtåliga och sköra ting liksom äckliga saker som sipprar ut. En del ägg har Ellen spritt ut i terrängen, i skog och mark – ägg som är okläckta och oförlösta.

- Mycket som har funnits i gamla tider har bara runnit ut, det kan vara fråga om stora besvikelser och förluster som ingen riktigt längre minns och som man inte pratar om. Ellens ägg som gått förlorade blir symboler för sådant som bara försvunnit.

I slutet av berättelsen finns en mening som framstår som ett slags nyckelmening: ”Allt har givits människan till hån”.

- I ett visst skede av livet kan man tro att man har allting framför sig, att man har alla möjligheter att göra allt man vill. Så inser man att mycket bara rinner ut, försvinner eller inte kläcks. Sist och slutligen är möjligheterna inte så många, och det kan kännas som ett hån. Man tror att allt i livet är stort och så inser man att det var såhär det var.

Flygning eller flykt?

I Johanna Boholms poetiska text spelar äggen och fåglarna en central roll – som sinnebild för sådant som skaver och smärtar, för tidens gång och alltings flyktighet.

Berättelsens Johanna har en böld som skaver, en vinge som vill veckla ut sig och frågan är om hon lyckas flyga och/eller fly till slut.

- Bådadera. Om man flyr undan någonting inrättar man sig ett liv dit man kommit och där man slagit sig ner. Men här finns också ett visst inslag av en positiv flygning: när man flyger iväg tar man för sig lite här och lite där. För oss alla blir det en blandning av både att fly och att flyga vidare till helt nya möjligheter.

Fragment som fogas samman

Både debutboken Bygdebok och Jag är Ellen präglas av ett poetiskt drivet rytmiskt språk i korta kärnfulla stycken, något som Johanna Boholm säger att beror på hennes sätt att skriva:

- Det blir ganska hackiga skrivstunder. Jag kan inte binda mig vid att skriva säg två sidor per dag, det fungerar inte för mig, jag kan inte vara i ett sådant flöde. Istället arbetar jag med korta stycken som jag i något skede ser att hänger ihop.

- Jag skriver inte en sammanhängande berättelse från A till Ö, utan det kan vara XY och BC och allt däremellan som jag sedan gör till en helhet och tvingar fram en linje i.

Lyssna på intervjun med Johanna Boholm:

Johanna Boholm om romanen "Jag är Ellen"

10:28