Petter Lindberg: C-kassetten – en kärleksförklaring

Om det är något föremål som jag förknippar med min barn- och ungdom, så är det C-kassetten.

Dessa oansenliga och ömtåliga små plastföremål bjöd på en usel ljudkvalitet, men i förhållande till storebrodern LP-skivan, hade de ändå en klar fördel.
På C-kassetterna kunde man nämligen banda sina favoritlåtar.

Rec + Play

Jag har fördrivit många timmar vid kassettbandspelaren i mitt pojkrum. Med fingret krampaktigt placerat på pausknappen, har jag väntat på den efterlängtade låten och lika ofta blivit besviken när något annat spelats eller radioredaktören förstört inspelningssession genom att prata på introt.

Att vara ung på 70 och 80-talet var sannerligen en prövning. Tillgången till popmusik var begränsad, om man inte slösade sina veckopengar på att köpa LP-skivor eller hade turen att känna någon vars släkting jobbade i en skivaffär.

Räddningen utgjordes av C-kassetten. Det lätthanterliga formatet gjorde musiken tillgänglig för alla och överallt. Musiken var lätt att banda och lätt att ta med sig.

I bröstfickan kunde man bära sina favoritlåtar som en sköld mot världen: Look of Love, Radio Ga Ga, Heat of the Moment.

Alla låtar värmde mitt hjärta och alla kunde plockas fram när tillfälle bjöds, hos kompisen, på klassfesten eller i omklädningsrummet efter fotbollsmatchen då förlusten dövades med en perfekt musikalisk blandning av längtan och tröst.

C-kassetten dokumenterade helt enkelt mitt liv och min vardag långt före sociala medier blev en själskriven del av verkligheten. På kassettfodralets pappersflikar plitades låttitlar som små dagboksanteckningar.

Noteringarna avslöjade allt om mina musikaliska preferenser, men skvallrade också om vilka sinnestämningar som rådde under slutet av 70- och början av 80-talet. Vi var unga och hungriga, men hade också lärt oss att leva i ett Finland som präglades av försiktighet och ängslan.

En svunnen tid

Jag ångrar att jag i ett återvinningsrus gjort mig av med mina gamla kassetter. Det hade varit kul att träffa den person som på gula BASF-kassetter dokumenterade sitt liv, om det så bara skedde i form av slumpvis bandade låtar från radion.

På blandbanden samsades bra och dåliga låtar i en ofta slumpmässig ordning, och speglade mitt liv på ett sätt som jag inte förstod då.

Visst fanns det musiknördar som gick steget vidare och komponerade omsorgsfulla helheter för att skapa det perfekta soundtracket för en bilfärd eller den ultima festen, men själv var jag hänvisad en enkel kassettbandspelare och låtarna som spelades på radio.

Brus och berusning

Mina blandband präglades sällan av några genomtänkta musikövergångar som Aftonbladets kolumnist Fredrik Virtanen har berättat om. De var helt enkelt små tidsporträtt, oredigerade och med många skavanker när kassetten plötsligt tog slut eller musikredaktören lika oväntat började prata på låtsvansen.
Men med det har jag överseende idag.

Trots sina många brister signalerar C-kassetten ett slags autenticitet som Spotify aldrig kommer att uppnå. Kliniska låtlistor kan aldrig konkurera med den kärlek, omsorg och framförallt den tid som lades ned på att invänta en hett efterlängtad låt.

Den berusande glädjen kan inte Spotify skänka mig, lika lite som de digitala filformaten återger mig förnimmelsen av hur det var att bokstavligen inpränta låtarna på kassettfodralets pappersflik: Jack and Diane, Roxanne, Down Under och många fler.

För evigt finns ni inristade i mitt hjärta. Och för evigt kommer ni att vara förknippande med svajiga, brusande, men ack så kära C-kassetter.