Snabblånebranschen en vilda västern-marknad, finns inget tydligt räntetak för krediter över 2000 euro

Googla "snabblån" och du får upp oändligt många alternativ med mycket varierande räntor. De förmånligaste räntorna är rimliga, medan andra närmar sig ockernivåer.

Räntor på flera hundra procent är inget ovanligt då du tar snabblån. Ändå finns det en växande marknad av finländare som är villiga att ta lån med dylika kostnader.

Också lån på under 2000 euro, som egentligen borde ha ett räntetak på 50 procent, har räntor på hundratals procent eftersom kunden lyfter krediten i rater.

Man kallar ofta de här lånen för "flexlån".

Det här innebär att för ett lån på exempelvis 1000 euro, kan du betala en effektiv årsränta på 700 procent,om det vill sig riktigt illa.

Det är i princip lagligt för snabblån att ha räntor på flera hundra procent. Men det försvårar människors återbetalningsförmåga eftersom lånen blir betydligt dyrare än man tänkt sig.

Ändå betalar finländaren ofta snällt, och i värsta fall tar man ett lån för att kunna betala för ett annat lån.

Hur många synonymer på "snabblån" kan du?

Många kreditgivare vill fjärma sig från ordet "snabblån", eftersom det anses ha en negativ klang.

Istället kanske man kallar det för privatlån, flexlån, kreditlån, mobillån, mikrolån, vip-lån, webblån och så vidare. Men principen är den samma.

Ett stort problem är att marknadsföringen och lånens villkor ofta kan vara vilseledande.

Det är också vanligt att man inte läser det finstilta eller så förstår man helt enkelt inte vad en hög ränta innebär.

Men om det enda som sägs i lagen om ett övre räntetak (vad beträffar snabblån på över 2000 euro) är att det skall vara "skäligt" - var går då gränsen för vad som är skäligt?

- Så fort vi har ett luddigt begrepp så är det svårt att säga exakt. Men vi har möjligheten att en domstol jämkar ett oskäligt avtal.

Det säger Johan Bärlund, professor i nordisk rätt och docent i civil- och handelsrätt vid Helsingfors universitet och med ett stort intresse för konsumenträtt.

Kräver att individen är aktiv

Bärlund förklarar att vi alltså har instrument i lagstiftningen som möjliggör att man korrigerar ett avtal som innehåller oskäligheter.

Men det förutsätter att någon för ett sådant ärende till domstol, alltså en konsument som anser att hen måste betala oskäligt höga räntor för sitt snabblån.

Det är upp till individen att föra ärendet till domstol

Konsumenten kan också vända sig till Konsumenttvistenämnden, men den ger enbart rekommendationer för vad som kan anses vara skäligt, och det är också en åtgärd som kräver aktivitet av konsumenten.

- Ofta är det dessutom så att de svagaste konsumenterna inte riktigt har de färdigheter som krävs för att gå till domstolen eller till Konsumenttvistenämnden.

Så vi har en lag som fungerar i teorin men inte i praktiken?

- Så här är det ofta med juridik.

Bärlund påpekar att det också är en fråga om de resurser som myndigheterna har för övervakningen.

- I tider då man skär ner på den offentliga sektorn, går det tyvärr snabbt så att de övervakande myndigheterna får för lite resurser att komma åt alla olagligheter.

Det pågår alltså olaglig verksamhet inom snabblånebranschen inför öppen ridå?

- Det är alltid farligt att beskylla någon men visst, tanken med ett räntetak var att man skulle komma åt de överhöga räntorna.

Räntetaket funkar inte

Problemet var att då man införde regeln så definierade man regeln som så att endast lån på under 2000 euro berörs av regeln.

Det kringgicks lätt av näringsidkarna som ändrade på villkoren och istället erbjöd konsumenterna en kreditgräns på 2000 euro.

- Räntetaket gäller alltså inte då och nu ser vi då räntor på upp till flera hundra procent.

Detta har i sin tur lett till att man på Justitieministeriet överväger hur man borde utvidga bestämmelsen om räntetak.

- Det är något av en katt- och råttalek. Om man går och höjer på gränsen för räntetaket leder det säkert i sin tur till att kreditgivarna ändrar på sin marknadsföring.

Vad är då individens ansvar att förstå alla villkor som kreditgivarna ställer?

Var och en sin egen lyckas smed

Enligt Bärlund har Finlands medlemskap i EU egentligen försämrat situationen i detta avseende.

- Tidigare, om vi talar om det nordiska konsumentskyddet, var tanken att ta särskild hänsyn till svaga konsumenter. Och när det är fråga om personer som har behov av snabblån, snabba krediter, så är det i regel så kallade svaga konsumenter.

Dessa personer är ofta i en så trängd ekonomisk situation att de måste ta lån med hög ränta. Det är det enda lån de kan få.

Tankegångarna inom EU har i sin tur varit att genom information garantera konsumentens rationella val.

- Problemet är att alla konsumenter inte kan ta till sig all information.

Blir det för mycket information leder det till att konsumenten inte kan fatta ett rationellt beslut, säger Bärlund.

Bärlund tillägger att det på denna punkt skulle behövas bestämmelser som direkt skulle skydda konsumenten.

När är det ocker?

Man talar ibland om ockerräntor, och definitionen för ocker är att man utnyttjar någons desperation, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning för sin egen ekonomiska vinning.

- När det handlar om ocker kräver den straffrättsliga bestämmelsen att kreditgivaren har varit medveten om motpartens svåra ekonomiska situation för att man skall anse att det är fråga om straffbart och ocker.

Men om kreditgivaren inte noggrannt kollar upp låntagarens situation, kan det alltså inte vara fråga om ocker.

- Det finns ju också en möjlighet att hela avtalet blir ogiltigt om det har varit en situation av ocker.

Ett stort problem enligt Bärlund är att procesströskeln för en vanlig konsument är så hög, att det är dyrt att processa i Finland.