När fötterna blir huvudsaken – i ny essäbok slår Margareta Willner-Rönnholm följe med tre konstnärer
När vi träffas för en pratstund i centrala Åbo undrar jag hur det står till med Margareta Willner-Rönnholms fötter eftersom jag nyss läst hennes essäbok Albertos blick – om fötter, konst och Paris där just fötterna intar en central roll, om inte rentav huvudrollen.
Tack bra, konstaterar Margareta Willner-Rönnholm och förklarar hur det kommer sig att hon under en längre tid varit fascinerad av, för att inte säga fixerad vid, just fötter:
- Det var närmast en slump som kom att bli en av ingångarna till den nu aktuella essäboken. För tio år sedan var jag rätt trött på min dåvarande arbetssituation, och jag fick för mig att jag skulle lämna museibranschen och bli fotvårdsspecialist.
Margareta berättar att hon tog alterneringsledigt och att hon hade blivit antagen till en fotvårdarkurs i Stockholm, men när det blev dags att åka blev hon sjuk och fick ställa in alltsammans.
- Och jag som redan hade planerat hur jag skulle inreda min mottagning där hemma. Där satt jag med ett alterneringsledigt år framför mig och fick fundera om. Eftersom jag är konsthistoriker och har studerat konst tänkte jag att jag kanske kunde studera fötter i konsten i stället för riktiga fötter.
Under en hel månad år 2008 vandrade Margareta systematiskt runt på olika konstmuseer i Paris i jakt på fötter i konsten.
- Eftersom jag letade fötter på museer såg jag rätt många konventionella fotmotiv som barfota fötter i mytologiska kompositioner och bibliska motiv. Om jag hade begett mig till gallerier och utställningar med nutida konst hade jag antagligen sett flera olika slags fötter.
Tvångsmässig kvällsritual med sockor och skor
I essäerna fokuserar Margareta Willner-Rönnholm framför allt på tre konstnärer som är viktiga för henne: den schweiziske skulptören och målaren Alberto Giacometti, den franskfödda amerikanska skulptören Louise Bourgeois och den franske konstnären Christian Boltanski.
Framför allt Giacometti och Bourgeois har ett starkt förhållande till fötter, vilket man med all tydlighet kan se i deras konst där Giacomettis fötter ofta är iögonenfallande stora och klumpiga medan fötterna i Bourgeois konst ofta är trådsmala och spindellika.
- Jag upptäckte Giacomettis speciella förhållande till fötter först när jag började läsa mer om honom. Det visade sig att det finns ett flertal skojiga och intressanta episoder i hans livshistoria där fötter intar en central roll.
I boken Albertos blick nämner Margareta Willner-Rönnholm bland annat att Giacometti hade en kvällsritual som han tvångsmässigt höll fast vid under hela sitt liv: ”Han slätade sockorna platta mot golvet, så att de såg ut som en fot i silhuett och därefter placerade han skorna i bestämt läge i förhållande till sockorna.”
- Giacometti skadade också ena benet i en bilolycka och blev halt för resten av livet. Men han har sagt att det var det bästa som hänt honom. Han tillmätte det hela stor betydelse och haltade med stolthet.
Benproteser och spindelben
För de allra flesta är Louise Bourgeois antagligen mest känd för en serie spindelskulpturer som hon skapade under 1990-talet. Den största av dem är den gigantiska skulpturen med titeln ”Maman”.
Liksom Alberto Giacometti hade Louise Bourgeois ett särpräglat förhållande till fötter och ben som härrör från hennes barndom:
- Louise syster hade en sjukdom som gjorde att hon inte kunde gå ordentligt och var tvungen att använda kryckor. Bourgeois har till exempel gjort installationer med hängande ben med uttänjda strumpor som hänger från taket och som man kan säga att uttrycker sårbarhet och hjälplöshet.
Louise Bourgeois växte upp under första världskriget och hennes far stred vid fronten.
- Ett tidigt barndomsminne som Louise berättat om var när hon hälsade på sin pappa på militärsjukhuset och fick se alla lemlästade soldater som låg överallt. Detta gjorde ett outplånligt intryck på henne.
- Som ung konststuderande arbetade hon som guide på Louvren. Den franska staten understödde krigsinvalider bland annat genom att ge dem jobb på museet. I lunchkaféet var hon omringad av män med amputerade ben och armar.
Under studietiden i Paris bodde Bourgeois dessutom ovanför en protesverkstad, och Margareta Willner-Rönnholm konstaterar att proteser ofta förekommer i hennes konst.
- När hon flyttade till New York råkade en granne dessutom ha en benprotes som hon tog tillvara efter dennes död.
Allting började med ett postkort
Hur kommer det sig att Margareta Willner-Rönnholm fastnat just för dessa tre konstnärer?
Allt började med ett postkort som hon köpte i Bordeaux år 2000:
- Det var ett postkort med ett foto på Alberto Giacometti som arbetar med en skulptur. Hans ansiktsuttryck var på något sätt så hjärtskärande. Vissa bilder vill man bara ha.
Kort därefter började Margareta Willner-Rönnholm själv ägna sig åt skulptur som hobby på Arbetarinstitutet i Åbo där hon bland annat gjorde en skulptur av skulptören Giacometti i färd med att framställa en skulptur.
Så småningom började Margareta också införskaffa böcker om Giacometti och ju mer hon läste desto mer fascinerad blev hon av konstnären och hans konst.
Konstnärer som vänner
Under alterneringsledigheten blev det ingen fotvårdsskola för Margaretas del, däremot deltog hon i Hans Ruin-essätävlingen med en essä om Alberto Giacomettis blick som hon tilldelades första pris för. Den prisbelönta essän inleder den nyutkomna boken.
Inspiration till essän fick hon under ett besök i Paris där hon besökte en utställning med konst av Alberto Giacometti på Centre Pompidou.
Utställningen berörde henne starkt och hon började fundera på när hon senast på djupet blivit berörd av en konstutställning:
- Jag drog mig till minnes två utställningar som gjort ett bestående intryck på mig, nämligen Christian Boltanskis utställning ”Augustinatt” på Konsthallen i Helsingfors år 1998, och utställningen med Louise Bourgeois konst på Tennispalatset i Helsingfors år 2002.
Enligt Margareta Willner-Rönnholm har just dessa tre konstnärer en förmåga att beröra såväl henne som andra, de kryper in under huden och når emotionella skikt hos betraktaren. Willner-Rönnholm konstaterar att man blir berörd när man får självinsikter av mötet med konsten och konstnärerna:
- Christian Boltanksi har sagt att en konstnär är en människa som har en spegel istället för ett ansikte. Betraktaren ser med andra ord sig själv när hen ser på ett konstverk.
I boken skriver Margareta Willner-Rönnholm att hon ser på de tre konstnärerna som sina vänner och samtalspartner:
- Många har författarskap som de återvänder till, eller vissa musikstycken som man alltid spelar under vissa sinnestillstånd. Eftersom jag forskat i och jobbat med konst är bildkonst det område som alltid stått mig närmast.
- Samtidigt har bildkonsten ofta blivit alltför mycket av prestation och prestige och någonting som varit svårt för mig att bara gå in i sådär naivt. Det här bokprojektet har varit frigörande såtillvida att jag för första gången förmått inleda en naiv och passionerad relation till tre av mina idoler.
Konst som upplevelse
I boken lyfter Margareta Willner-Rönnholm fram ett citat av Christian Boltanski som konstaterat att konst ligger mycket nära religion: ”en utställning är inte en plats för underhållning eller njutning utan en plats där man skall, om inte be så åtminstone reflektera”.
Enligt Willner-Rönnholm är det romanska kyrkorummet och interiören en historisk referenspunkt som ligger nära till hands om man vill förklara hur Boltanski ser på sin konst som ofta tar hela rummet i besittning och bildar olika slags helhetskonstverk.
- Det finns givetvis många sätt att göra konst på. Det finns också konst som är avsedd att vara underhållande. Men ofta har vi en föreställning om att man måste förstå och sätta etikett på den konst vi ser och upplever. Framför allt verkar det som om många är rädda för att inte ”förstå” nutidskonst.
- Går man in i en kyrka föreställer man sig ju inte att man ska förstå. Man är snarare ute efter att ta till sig stämningen, atmosfären och andakten. Problemet idag är att vi kanske inte har tid och ro att stilla oss och ställa om. Allt måste gå så snabbt och vi känner att vi omedelbart måste förstå det vi ser.
De finstämda illustrationerna i Albertos blick är gjorda av Margareta Willner-Rönnholms dotter, konstnären Emma Rönnholm.
Margareta Willner-Rönnholm uppträder på Helsingfors bokmässa lördagen den 28 oktober och i likhet med tidigare år sänder Svenska Yle alla diskussioner på Edith Södergran-scenen live på Yles Arena.
Lyssna på hela intervjun med Margareta Willner-Rönnholm:
