Filmrecension: Borg/McEnroe – porträttlika kämpar i nostalgiduell

Det är alltid vanskligt att ge sig i kast med verkliga händelser som antagit närmast mytiska dimensioner. Men långfilmsdebuterande regissören Janus Metz lyckas hålla bollen i spel.

Året: 1980, platsen: London, scenen: en tennisplan. På den ena halvan fyrfaldige Wimbledonvinnaren Björn Borg, på den andra nykomlingen John McEnroe.

En extremt ilsken nykomling som redan hunnit reta gallfeber inte bara på domarkåren utan även på publiken. Skall han överhuvudtaget ha en chans mot det coola isberget från Sverige?

Mer än så behöver jag inte säga – ni ser dem antagligen redan framför er. De ikoniska bilderna från en av tidernas mest omtalade matcher.

Så hur kan man bygga upp en hel film kring detta?

Effektfullt motsatspar

Manusförfattaren Ronnie Sandahl och regissören Janus Metz har satsat på att ha själva matchen som dramatisk slutpunkt för att innan dess varva tillbakablickar till barndomen med nedslag i de två spelarnas föreberedelsefas.

Ett tacksamt upplägg med tanke på att Borg och McEnroe mycket långt fungerar som varandras motsatspar – åtminstone vid första anblicken.

Den blonda nordbon mot den mörka amerikanen, lugn mot hetsighet, arbetarklass mot överklass.

Allt i ett och samma paket.

Ganska snart visar det sig ändå att det finns oväntade likheter mellan kämparna – och det är där det blir intressant.

Barnet Borg

Sverrir Gudnason gör en superb insats som den vuxne Borg, men det som ger hans gestaltning en klangbotten är bilderna av det hårt tränande barnet Borg.

En ostyrig arbetargrabb (i yngre år spelad av Björn Borgs yngste son Leo) som är lika begåvad i hockeyrinken som på tennisplanen och som hatar att förlora. Varje motgång resulterar i aggressiva utbrott som får den tennisklubb han spelar för att dra öronen åt sig.

”Han har fel i huvudet” lyder det synnerligen pedagogiska utlåtandet som tonåringen och hans mor får ta del av. Åtföljt av ett analytiskt ”det här är kanske inte en sport för alla samhällsskikt”.

Här vidgas filmen från att vara ”bara” en sportfilm till att kommentera de faktorer som formar ens liv. Hur mycket vi alla är beroende av att bli sedda och stödda i viktiga skeden av utvecklingen.

Sedan är det en annan sak att filmen också antyder att det i längden kanske inte är så hälsosamt att i alltför hög grad lära sig att kontrollera sina känslor.

Tonårstrotsige McEnroe

Där Borg får streta emot omvärldens bristande förväntningar på en arbetargrabb från ingenstans, har McEnroe motsatt situation.

De högutbildade föräldrarnas press leder till en stress som tar sig explosiva uttryck. Och Shia LaBeouf sitter som gjuten i rollen.

Inte bara för att han i verkligheten fått rykte om sig att vara den besvärlige killen i klassen, utan för att han har en inneboende energi som blir dynamisk när den kanaliseras rätt. Och det gör den i Janus Metz händer.

Även för tennisnoviser

Borg / McEnroe må vara en film som utspelar sig i tennisvärlden – men den är definitivt sevärd även för den som gärna byter kanal när det vankas sport på tv.

Här återskapas en era på ett snyggt sätt och såväl Sverrir Gudnason som Shia LaBeouf gör intryck – de handskas fint med de scener där de agerar var för sig, men det är är i mötet mellan dem som det verkligen bränner till.

Utan att avslöja för mycket vågar jag påstå att slutet bjuder på en av de mer emotionellt laddade scener jag sett på länge.

Vid sidan av huvudduon förtjänar även Stellan Skarsgård en eloge - denna gång för sin insats i rollen som tränaren som ser det mesta.

Bråk utanför planen

Intressant i det här skedet är förstås också att veta att detta är en film som blivit indragen i flera fighter utanför tennisplanen.

Dels har John McEnroe ondgjort sig över att han inte involverats i tillblivelseprocessen, dels har filmen hamnat i skottlinjen för den ekonomiska kamp som pågår mellan distributören Nordisk Film och biografjätten Finnkino - med den påföljd att filmen inte visas på Finnkinos biografer.