Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Maratonmiraklet i München – Janne Holmén visste redan som sjuåring vad han ville

Från 2017
Janne Holmén vinner EM-guld 2002. Med Finlands 100 största idrottsögonblick-logo.
Bild: All Over Press / Yle

En medfödd glöd, kompromisslös träning och systematisk risktagning bär fram loppets yngling från den åländska idrottarfamiljen Holmén till EM-guld på Münchens gator 2002. Ett EM-guld som Sverige drar större nytta av än Finland. Man måste våga ta risker, stora risker, säger Janne Holmén.

– Det är egentligen det svåraste. För den hade jag bara, den bara fanns där, och det var nog min största tillgång. Det var avgörande.

Janne Holmén pratar om sin enorma vilja, sin glödande gnista till löpningen. Den var lika självklar som oumbärlig – och bar honom ända fram till EM-guld.

Ett guld som slog hela Finland med häpnad.

Eller vad säger du, Janne, ska du bli en idrottsman?

Janne Holmén föddes till en verklig löparfamilj i Jomala på Åland den 26 september 1977.

Mamma Nina var Europamästare på 3000 meter från 1974, framtränad av maken Rune, själv EM-tolva på 5000 meter några år tidigare.

– Det är nog helt hans egen sak, jag kommer inte att påverka varken från eller till, säger mamma Nina om sonens löpningsintresse i programmet Löparfamiljen Holmén hösten 1978.

Klipp ur programmet Löparfamiljen Holmén 1978:

Reportage om Holméns familj - Spela upp på Arenan

Mamma matar snart ettåriga Janne gröt vid köksbordet och snart blir det dags att byta blöja. Hemma finns ett bord dekorerat med föräldrarnas medaljer.

– Om det en gång visar sig att han vill börja springa och tävla, så ska han naturligtvis få göra det, säger Rune som inte tror det i så fall blir han som fungerar som tränare.

Så blev det ändå.

Visste tidigt vad han ville

Knappa sju år senare sitter de där igen, hemma vid köksbordet i Jomala. Nu finns också tre år yngre lillebror Fredrik med. Han sitter i mammas famn, Janne på en egen stol mellan mor och far.

– Nog har vi varit Carl Lewis och Matti Nykänen och allt möjligt de senaste åren, men inte är det något desto allvarligare på gång ännu, berättar Nina om pojkarnas lekar.

– Eller vad säger du, Janne, ska du bli en idrottsman? frågar hon sin son.

Jo, svarar Janne med ett finurligt leende på läpparna.

Och vad ska han göra då?

– Springa.

Sportmagasinet träffar Janne Holmen i september 2002 (biten från 1985 börjar vid tiden 1:06):

Janne Holmén i Sportmagasinet (utdrag) - Spela upp på Arenan

Tidigt ryck bär ända fram

Den 11 augusti 2002, herrarnas maraton i friidrotts-EM i München.

Yngst i startfältet: Janne Holmén.

Ett totalt oskrivet kort. Visst, han har tagit EM-medalj på ungdomsnivå och deltagit i halvmaraton-VM, men i de här sammanhangen är han en fullständig novis.

Det bidrar också till att förhandsfavoriterna inte reagerar då Holmén rymmer genast i början. Låt den unga finländaren springa sönder sig, han kroknar nog. Han är inget hot.

Så fel de hade.

Att konkurrenterna inledningsvis inte tog honom på allvar var en fördel, men inte avgörande.
”Jag skulle vunnit i vilket fall som helst men knappast lika stort. Jag var den som var i bäst form”, säger Holmén i Sportmagasinet en månad efter EM-guldet.

Holmén leder vid fem kilometer, vid tio, vid tjugo och trettio. Där har han fortfarande med sig norrmannen Karl Johan Rasmussen, som sedan är tvungen att släppa.

Han orkar inte med.

Ingen orkar.

De stora namnen bakom inser allvaret för sent. De försöker ta in försprånget, som bara ökar. Ingenting stoppar Janne Holmén som grimaserar när han löper in på stadion.

Kroppen är fullkomligt utpumpad, men det stör inte. Efter ett fördomsfritt och perfekt avvägt lopp korsar han mållinjen som överlägsen Europamästare på tiden 2.12,14, en dryg minut före tvåan.

Janne Holmen berättar om guldreceptet i Sportmagasinet hösten 2002:

Holmén om maratonloppet (endast i Finland) - Spela upp på Arenan

– Jag var rejält trött men när man springer för guld orkar man kämpa för att hålla ihop det den sista biten. Men jag höll precis den fart som jag hade planerat och det höll hela vägen in, säger Holmén nu femton år senare.

Hur stor var uppståndelsen kring dig efter guldet?

– Den var riktigt stor, vilket det väl alltid är när någon vinner medalj i ett internationellt mästerskap. Men den här medaljen kom dessutom totalt överraskande för hela, eller åtminstone största delen av Idrottsfinland.

– Jag hade ju i och för sig på presskonferensen innan sagt att min målsättning är att springa på 2.12 och det prickade jag ju rätt bra, så den biten borde inte ha varit en överraskning för dem som hade förstånd att lyssna.

Han ler och tillägger:

– Men att det skulle bli en guldmedalj tror jag det var väldigt få som hade förutsett – och det bidrog till att det blev en väldig uppståndelse.

”Jag hade tränat väldigt hårt och visste att jag har bra möjligheter. Sen att det verkligen ger den utdelning man hoppats på var ju otroligt skönt”, säger Europamästaren 15 år efter bragden.

Löparkungen hemma

Hemma på Åland firas bygdens stora son. Janne, Janne, Janne, vår härliga löparkung, ljuder sången på scenen.

Mamma Nina tackar för alla lyckoönskningar med gråten i halsen och Janne själv berättar att det känns lite ovant att vara i händelsernas centrum som en hyllad mästare.

Men att visa upp sig och ta emot lite presenter var väl inte alltför svårt, konstaterar Holmén som under ceremonins gång blir ungefär 30 000 euro rikare. Hyfsad timpenning, säger doktoranden som dagen efter åker tillbaka hem till Uppsala där vardagen väntar.

Sportnytt besöker guldfesten på Åland fyra veckor efter EM i september 2002:

Janne kommer hem till Åland - Spela upp på Arenan

Familj och jobb tog över

Guldet gav Holmén ekonomiska förutsättningar att satsa på en elitkarriär som maratonlöpare. Han fortsatte utvecklas och sprang det fortfarande gällande finländska rekordet 2.10,46 i Rotterdam våren 2008.

– Jag hade hoppats på att jag kanske kommit ännu längre och gjort ännu bättre tider, men skador och annat gjorde att jag inte riktigt nådde så långt som jag hade hoppats, säger han nu.

Den regerande mästaren slutade sjua i EM i Göteborg 2006 och följde upp det med en nionde plats som näst bästa europé i VM i Osaka året efter.

Holméns sista stortävlingsinsats blev nittondeplaceringen vid OS i Peking 2008. Han hade hela året besvärats av problem med akillessenorna som opererades efter OS.

Nyligen 40 år fyllda Janne Holmén bor i Uppsala med fru och barn, och jobbar som forskare vid den historiska institutionen vid Uppsala universitet.
Han disputerade våren 2006 med doktorsavhandlingen Den politiska läroboken: Bilden av USA och Sovjetunionen i norska, svenska och finländska läroböcker under kalla kriget.

Följande år präglades av bekymmer med bland annat höften och Holmén valde att sätta punkt ett år tidigare än planerat. Som 31-åring sprang han sina sista lopp i de internationella öspelen hemma på Åland i juli 2009.

– Jag hade också fått familj och en del forskningsprojekt, så jag tänkte att det är bättre att jag satsar helhjärtat på det andra istället för att göra allting halvhjärtat.

Svenskarna hakade på – inte finländarna

Då Janne Holmén var elva månader gammal i augusti 1978 sprang Martti Vainio EM-guld på 10 000 meter. Det dröjde nästan 24 år innan Finland fick sin följande långdistansseger – genom Janne Holmén.

På följande behövde den stolta löparnationen inte vänta alltför länge, då Jukka Keskisalo – nästan lika överraskande – tog hem guldet på 3000 meter hinder i EM i Göteborg 2006.

Sedan dess har det igen ekat tomt.

”På längre sikt blev det ingen större effekt”, säger Janne Holmén om inverkan EM-guldet hade på finländsk långdistanslöpning.

– Jukka var med mig på träningsläger och jag tror han blev lite inspirerad. Även om han var en helt annan typ av löpare så kan jag ha gett lite inspiration där, tror Holmén och fortsätter att boomen på hemmaplan slocknade snabbt.

För extrem träning

Målmedvetenhet i träningen var den viktigaste ingrediensen i framgångsreceptet. All fokus låg på löpningen och framför allt på att prestera på topp i internationella mästerskap.

Guldåret 2002 gjorde han endast två tävlingar före EM. Istället vistades han mycket på hög höjd. Fyra lyckade höghöjdsläger bidrog till formtoppen i München.

– Jag försökte alltid hitta träningskunskap där jag bara kunde och till exempel höghöjdsträning använde jag betydligt mer systematiskt än jag tror någon annan i Finland gjorde.

Jag tror Sverige hade större nytta av min framgång än vad Finland hade.

Absolut, svarar Holmén på frågan ifall dagens finländska långdistans kunde hämta lärdomar från Europamästarens träning.

I det avseendet var man efter EM-guldet betydligt aktivare på andra sidan Bottniska viken. Sveriges chefstränare har berättat för Holmén att svenskarna tagit exempel av ålänningen.

– De tog efter och lärde sig, och nu har de mycket samma där, säger Holmén. Jag tror Sverige hade större nytta av min framgång än vad Finland hade.

Emellanåt måste man enligt Janne Holmén träna till och med för hårt för att lära sig.

– I Finland var det många som tänkte att ”Janne Holmén är så extrem att vi inte kan låta alla göra som honom, för då blir alla skadade”.

– Det var inte många som vågade haka på, medan det fanns fler i Sverige som försökte följa mina system. För mina system var ju egentligen inget märkvärdigt, jag försökte bara göra som alla andra i världstoppen gjorde.

”Måste våga ta stora risker”

För att nå världstoppen måste man veta hur världstoppen tränar. Sedan följer en analys var man själv står just nu och hur man steg för steg ska ta sig ända fram.

För det krävs risktagning.

– Man måste våga ta risker, stora risker. Man måste träna väldigt hårt och ibland funkar det, ibland inte, betonar Holmén som delar upp riskerna i två kategorier: nödvändiga och onödiga.

Det funkar inte. Det leder inte hela vägen till toppen.

– Den nödvändiga risken är att man ska träna hårt. Sedan finns alla övriga, onödiga risker som att till exempel ställa upp i små tävlingar som inte egentligen passar in i träningsprogrammet bara för att klubben gnäller att du måste delta i det här och det här.

– Såna risker försökte jag minimera så mycket som möjligt, medan jag aldrig kompromissade med de nödvändiga riskerna.

En större koncentrering av avlönade tränare hos den absoluta toppen skulle gynna friidrotts-Finland, säger Holmén.
”Då man hittar en bra tränare är det bättre att den kan träna många idrottare, istället för att varje kommun ska ha sitt eget bygeni som måste uppfinna hjulet på nytt.”

Den norska världsmästarlöparen Karsten Warholms tränare Leif Olav Alnes beskriver rätt träningsinställning i Yle Sportens intervju med att andra utifrån kan tycka man är galen, men själv ska man se sig som modig.

Holmén nickar. För honom bjöd enormt friidrottskunniga föräldrar en trygghet som gjorde att han undvek en del fallgropar. Dumheter som kan stå en dyrt, som han själv beskriver det.

– Om jag presenterar min träning på något seminarium kan det se galet ut för den oinsatta, men i själva verket är allt välgenomtänkt. Jag kan exakt peka på vad som gör just den träningen möjlig jämfört med ett program som skulle vara omöjligt att genomföra.

Idrotten måste komma först

Det allra viktigaste är dedikation. Därifrån kommer motivationen och viljan att träna och utvecklas. Det betyder samtidigt att ingenting får komma i vägen för idrotten.

Janne Holmén övervägde ursprungligen att studera naturvetenskaper, men alldeles för mycket schemalagd undervisning fick honom på andra tankar. Historia med mycket personliga studier lämpade sig bättre för en idrottssatsning.

– Om man är idrottare och siktar på toppen så måste man lägga det först och allt annat får sedan anpassa sig efter det, understryker han.

– Man kan inte tänka att ”nu ska jag studera det här och ha det här sommarjobbet och så tränar jag då jag har en lucka i schemat”. Det funkar inte. Det leder inte hela vägen till toppen.

Det finns inga genvägar till framgång.

Janne Holmén kom ända fram. Med orubblig vilja och inneboende glöd. Den medfödda idrottarsjälen är svår, om inte omöjlig, att uppnå i efterhand.

– Jag har faktiskt inget svar på hur man ska inspirera andra att göra likadant. Eftersom jag vet hur mycket det kräver att satsa på den här nivån skulle det nästan vara omoraliskt för mig att locka in ungdomar på det spåret, om de inte har det automatiskt.

Men då allt lyckas är belöningen stor.

Janne Holméns EM-guld i maraton kommer in på placering 39 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

Guld och bejublade segrar, svidande förluster och skandaler.

Finlands 100 största idrottsögonblick

Taggar:

Diskussion om artikeln

Yle Sportens redaktion finns fysiskt i Böle i Helsingfors (Radiogatan 5). Redaktionen är väl representerad även i Åbo och Österbotten.
Skicka e-post - Alla kontaktuppgifter
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle