Filmrecension: The Snowman – kyligt elegant brutalitet

Norsk bok + svensk regissör + Hollywoodstjärnor = Nordic Noir - på engelska.

Det är kallt från allra första början. Rått och kallt på ett sätt som hotar ge upphov till både fysiska och emotionella frostskador hos betraktaren.

Snön faller långsamt och skapar en bädd som knarrar under fotsulorna. Skenbart ren och mjuk.

Och mitt i denna vita kyla vaknar en man på en parkbänk. Stelfrusen och påtagligt bakfull stapplar han iväg mot jobbet som ledande brottspolis.

Det är uppenbart att den orakade Harry Hole (Michael Fassbender) inte riktigt är i form för att börja utreda fallet med alla dessa försvunna kvinnor som efterlämnat olyckliga barn inomhus och en nybyggd snögubbe utomhus.

Men herr Hole är inte så trött som han verkar. I fickan bränner nämligen ett personligt meddelande som han fått med posten. På blått brevpapper några rader som närmast påminner om en barnramsa - och som signatur en tecknad snögubbe.

En snögubbe som inte ser ut att vara intresserad av varma kramar.

Kylig skönhet

Till sin art och struktur är Jo Nesbøs berättelse en deckare av det mer hårdkokta slaget. Vad tonfallet beträffar ligger man därmed närmare en Lars Kepler-brutalitet än Agatha Christie-pusslets uppnystande av motivbilder.

Det är lemlästade kroppar och sadism, men det som hade kunnat bli en outhärdlig upplevelse förvandlas i regissören Tomas Alfredsons grepp mest till en visuell stilövning. Helgjuten i sitt bildspråk.

Det är visserligen inte svårt att räkna ut att leken med snö, dimma och mäktiga fjällmiljöer tett sig exotisk ur ett Hollywoodperspektiv – men det hindrar det inte från att vara snyggt.

Farligt snyggt. Många gånger går man så pass vilse i bilden att man nästan glömmer att den underliggande storyn sist och slutligen är lika tunn och bedräglig som… tja, is.

Språklig skådiscocktail

När det gäller skådespelarvalet är det fullt möjligt att köpa Michael Fassbender som Harry Hole.

Eller nåja, man köper honom som typ och sveps med av Fassbenders intensitet – men visst är det lite avigt att han plötsligt talar engelska. Och inte bara karaktären Hole utan även de svenska stjärnorna med Jonas Karlsson, Peter Dalle och Sofia ”Bron” Helin i spetsen.

Och visst kräver det en viss ansträngning att i sitt eget logiska bygge tränga in Val Kilmer, Toby Jones och J K Simmons i en norsk kontext.

Däremot är det betydligt lättare att acceptera svenska Rebecca Ferguson - inte bara för att hon är övertygande utan för att man efter Mission Impossible vant sig med henne i amerikanska sammanhang. Och underbare David Dencik verkar fungera på alla språk.

Men okej – i det stora hela är alla karismatiska, alla är bra. Och i Hollywood är allt tillåtet.

Kallt, men inte särskilt uppfriskande

Snyggt och välspelat alltså, men annars då?

Vad kan jag annat säga än att jag med intresse följer historien om de försvunna kvinnorna. Jag överlever de blodiga partierna. Jag njuter av den visuella biten.

Men efteråt finns det inte så mycket kvar av upplevelsen. Den visuella helheten är på något sätt hela tiden lite större än beståndsdelarna den skildrar. Därför blir den lite plattare än den borde, lite otympligare.

Och innan sluttexterna slutat rulla har den ståtliga snögubben övergått i en våt fäck som långsamt sugs in i duken.

Texten har korrigerats genom strykning av det felaktiga uttalandet om att Hole tidigare spelats av Axel Hennie - Hennies rollkaraktär i Hodejegerne som filmatiserades 2011 har inget med denna att göra.