Suss Åhman: #MeToo visar hur mycket trakasserier det finns - det brister i barnuppfostran
Hashtaggen #MeToo har blivit en viral succé och samtidigt en påminnelse om hur allmänt det är med sexuella trakasserier.
Suss Åhman, sakkunnig i sexuell hälsa vid Folkhälsan, är föga överraskad av att hashtaggen #MeToo har fått en så stor spridning.
Nu synliggörs alla de – speciellt kvinnor – som blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp.
- Då det blir synliggjort betyder det också att det blir lättare att prata om saken.
De två orden "me too" sprider sig som en löpeld
Under hashtaggen #MeToo meddelar personen i fråga att hen också har utsatts för sexuella trakasserier. Startskottet till trenden var uppgifterna om Hollywoodprofilen och producenten Harvey Weinsteins upprepade sexuella övergrepp mot flera kvinnor.
Här följer ett exempel på trakasseri:
En man i en buss satt sin hand djupt in under min vinterjacka och lade den rakt på mitt lår. Då var jag lite yngre så det var inte så lätt att säga ifrån. I dag skulle det inte falla mig in att hålla tyst. Men det är inte lätt. Det är ofta så att man få den där känslan av skam själv fast man verkligen inte har gjort någonting fel. Men jag satt tyst en stund och sedan drog jag benen till mig, och flyttade mig så att hans hand föll ner på sätet i stället.
Den kultur vi lever i tillåter det här
Frågan är varför en man i bussen lägger sin hand på en annans lår utan att den här andra människan har sagt "varsågod, gör det".
Enligt Suss Åhman har vuxna människor en tendens att bortförklara saker, och inte ta vissa viktiga saker på allvar.
- Den fostran man har fått och den kultur vi lever i tillåter det här på något sätt.
Man bortförklarar det: Nå - pojkar är pojkar
Åhman konstaterar att det börjar redan med reaktionen på det att pojkar gör dumheter – oberoende av om det handlar om sexuella trakasserier eller något annat. Man säger: Nå – pojkar är pojkar.
- Och tyvärr är det så att om man är en lite äldre kvinna och vågar säga ifrån så får man lätt höra: "Har du ingen humor?" "Jävla bitch!"
Jag har otaliga gånger blivit utsatt för sexuella trakasserier. Så många gånger att det inte går att räkna dem… Sedan jag var barn … och fortfarande; när jag går på stan, på jobbet, på fester, på krogen, i taxin, i bussen, på min pappas 60-årsfest..
Suss Åhman säger att hon själv nu i den här kampanjen på sociala medier kan se att i stort sett nästan alla kvinnor i hennes bekantskapskrets har varit med om den här typens trakasserier.
- Det är otroligt vanligt, och det är någonting i vår kultur som tillåter det här.
Det här börjar redan när alla är små barn
Enligt Åhman ser vi det redan hos små barn. Med flickor pratar man mer om känslor till exempel.
Pojkar blir inte lika bra tränade i empati och man tillåter mer dumheter från pojkars sida.
- Gränserna är lösare för pojkarnas del.
Suss Åhman ger som exempel: "En kille kanske säger: Wow där finns ett par fantastiska bröst.. jag vill röra vid dem. Och om ingen har stoppat mig hittills när vill göra något så.. Och jag gör det för det känns kul för just mig just nu..
Åhman påpekar att man i det här fallet kanske inte har diskuterat med killen i fråga om respekt och empati. Man har inte pratat om hur det känns för den som blir utsatt.
Hon ser olika grundorsaker till trakasserier:
- En del gör det för att det känns upphetsande eller "skönt för just mig att göra det". Någon gör det kanske bara för att jävlas. Det är också ett maktmedel; man vill sätta folk på plats, man får dem att skämmas - och dessutom vågar få opponera sig mot det.
- Det kan också hända att en person vill visa sig "cool" och "modig" inför sina kompisar.
Det kan också vara fråga bara om en jargong med andra: "Det här är helt okej - så här "bondar" vi killar – man gör så här".
Suss Åhman konstaterar att det finns fenomen av alla slag; visst tafsar killar på andra killar, flickor tafsar på pojkar och flickor tafsar på andra flickor.
- Men det absolut vanligaste är att det är pojkar eller män som tafsar på flickor.
De skyldiga skulle kunna föra en kampanj
Annorlunda hashtaggar som #Ihave eller #IDidIt skulle kunna användas av alla de personer som har gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier. .
Suss Åhman tycker att det nog kunde vara bra att få ett ansikte på förövarna.
Hon konstaterar att förövaren ju är mer eller mindre vem som helst omkring oss.
- Det är ju inte handfull män som gör det här – det handlar förmodligen om en klar majoritet av männen.
Åhman tycker ändå att det är lite knepigt om förövare går ut och erkänner att de gjort något dumt. De kan få mycket illvilja över sig.
- Man vet att folk blir uthängda på sociala medier, och där kan de få "mer skit än vad som kan anses vara rimligt". Man kan få jättestora problem av det – och därför är jag lite rädd för det här.
Åhman tror ändå att en stor kampanj kunde innebära en möjlighet till förändring.
- Man kan erkänna att man gjort fel. Man kan säga förlåt, och man kan försöka gå vidare och göra på ett annat sätt i framtiden.
Det är alltid offret som avgör om det varit fråga om sexuella trakasserier
En annan fråga som man kan ställa sig är var gränserna går då man utgår från offrets situation.
När blir man sexuellt trakasserad? När blir man ett offer?
- När det känns illa. Det som har blivit utsatt har rätt att bestämma om det varit fråga om sexuella trakasserier eller inte, säger Suss Åhman bestämt.
- Förövarna förklarar ofta bort sitt handlande.
Enligt Åhman är det vanligt att den som utsätter någon annan för sexuella trakasserier förklarar bort det och att de inte själva ser sina handlingar som trakasserier.
De ser inte själva sina handlingar som trakasserier
- Det finns en klar grupp som inte ser att de gjort något fel eftersom de inte känns fel för dem själva. De här människorna känner sig helt oskyldiga om de kritiserar en kvinnas kropp eller om de stirrar på hennes bröst på ett möte till exempel.
De är vana vid att handla så. Det är så normaliserat.
Unga röker och dricker mindre - men fortsätter att tafsa
Dagens ungdomar både röker och dricker alkohol mindre än tidigare.
Suss Åhman hoppas att minskat alkoholbruk an börja leda till något gott också i fråga om tafsandet.
- Tyvärr har tafsandet inte minskat bland de unga. Siffrorna ser ganska likartade ut och är fortfarande alarmerande.
En klar majoritet av flickorna har blivit utsatta och också en andel av pojkarna - både i skolan och på fritiden.
- Där finns nog en del att göra.
- Vi vet att berusade människor gör dåliga och galna saker i mycket högre grad än vad de annars gör.
- Och om alkoholbruket minskar så ska rimligtvis den här sortens beteende minska.
Hur tror du att det känns för henne om du gör det här mot henne?
- Vi har nog missat något. Vi måste ändra det sätt vi uppfostrar våra barn på.
Åhman betonar betydelsen av kommunikation, och att man lär – framför allt pojkar – men naturligtvis också flickor – redan som små att man kollar upp att ens handlingar är okej och att man inte bara "kör sitt eget race".
Man kan fundera på hur den andra reagerar: Känns det här bra för dig?
Suss Åhman säger att alla föräldrar borde tala med sina barn om känslor så att de kan förstå hur deras egna handlingar kan kännas för andra.
Man ska aldrig bortförklara något
- Om din son gör dumheter så titta inte åt andra hållet och säg att pojkar är pojkar... och fnissa lite.
- Tänk inte: Det är ju härligt att han är lite vild och galen.
Suss Åhman erkänner att det inte är så lätt att ha koll på vad ens barn gör utanför hemmet.
- Man måste bara lita på att det man pratar om hemma ska kunna räcka på något sätt.
Man ser tyvärr fortfarande exempel på idén om att ”kärlek börjar med bråk” , konstaterar Åhman och ger ett exempel:
- Då barn är ute och leker på gården och en flicka kommer fram till en vuxen och säger att hennes lekkamrat drog henne i flätorna - då är det vanligt att den vuxna säger:” Bry dig inte om det, han tycker bara om dig".
Åhman konstaterar att man här ser en förskräcklig modell:
Det gör ont, han gör henne illa, ingen tar det på allvar, och flickan ska se det som positiv uppmärksamhet och vara glad över det på något sätt.
Man kan visa kärlek utan att dra någon i håret
Enligt Åhman borde man visa pojkar hur man kan visa att man tycker om någon; man kanske kan hjälpa, man kan ge komplimanger och fråga om den vill leka med en. Man kan pyssla tillsammans, prata tillsammans.
Med äldre barn fortsätter man på samma sätt men talar om lite mer avancerade saker.
- Har du en tonårsflicka som klagar på att killarna drar i hennes behåband eller känner henne på brösten så kan man inte förlara det med att "han bara vill retas med dig för att han tycker om dig".
- Då ska man ta en diskussion och säga speciellt åt pojkarna att det här aldrig någonsin är okej.
Alla ska förstå att det är okej att sätta gränser
Den beröring på din kropp som du tycker att är okej – den är okej – och den beröring som du inte känner att är okej, den är inte okej och du har rätt att säga ifrån, betonar Åhman.
.