Bokrecension: Bland sjungande pärlor och gormkrabbor, Pärlfiskaren dyker ned till filosofiska djup

Karin Erlandssons Pärlfiskaren vann första pris i Schildts & Söderströms barnbokstävling Berättelsen är bäst! ifjol. Inte utan orsak.

Redan anslaget har allt en bra fantasyhistoria ska ha.

Vi får en miljö, ett landskap med växter och folkslag vi inte mött förut. Instrött i första kapitlet finns antydningar och ledtrådar som väcker nyfikenhet och gör att läsaren vill vidare.

Just så ska en berättelse dras igång.

I nästa kapitel befinner sig berättaren, Miranda, ute på havet i en liten segelbåt för att dyka efter pärlor. Det är därför hon kommit till kusttrakterna i söder. Säsongen för pärlfiske har börjat och det visar sig att vår berättare är en av de skickligaste.

Bekanta trakter

Karin Erlandssons trakter kunde med lätthet fogas till Maria Turtschaninoffs olika länder eller Ursula K. Le Guins Övärld i samma karta.

Det är nejder som leds av en avlägsen regent, där hantverk har stor betydelse för handeln och där olika trakter kännetecknas av olika grödor och livet levs på naturens villkor.

De flesta mänskor stannar hela sitt liv i sin födelsetrakt och resande betraktas med viss misstänksamhet. Det som varierar i landskap som dessa är graden av magi.

Erlandsson är mycket sparsam med den varan. Här finns inga egentliga trollkarlar eller häxor, men nog personer med gåvor utöver det vanliga.

Livets bedrägliga mål

Och så finns här längtan – en oerhörd kraft som fungerar som en drog på den som drabbas. Pärlfiskaren visar sig, allteftersom berättelsen framskrider, ha en opålitlig berättare.

Hon vill inte medge för sig själv att hon är drabbad av denna förbannelse, men hennes handlingar och ord avslöjar att så är fallet.

Jag vill att sånger ska skrivas om mig, att böcker ska berätta om min jakt och min fångst.

Miranda

Det finns mycket man skulle kunna jämföra denna drift med. Jakten på pengar, berömmelse eller just droger är vad jag kommer att tänka på.

Kärlekens räddande kraft

Löftet är att när denna längtan tillfredställs så behöver man aldrig mera längta, allt man någonsin önskat uppfylls, en sorts Nirvana alltså.

Men som redan Vergilius konstaterade: amor omnia vincit eller kärleken övervinner allt. Ibland uppträder kärlek i oväntad skepnad, så även i denna berättelse.

Erlandsson väver med skicklighet och fantasi en berättelse som håller läsaren fången. Detaljerna är klara och mustiga. Frans Erlandsson har bidragit med namn som smaragdkronor, gormkrabbor och havsmonstren roshajarna.

De älskar också pärlor, så mycket att de kan nappa åt sig en stackars pärlfiskares arm om hon skulle råka vara i vägen. Så som det gått både för Miranda och hennes följeslagare, barnet Syrsa.

Ensam är inte stark

De är ett omaka par, men tillsammans helt oslagbara. Det stora hotet är att det finns sådana som har ännu större längtan och som därför är farliga.

Erlandsson lämnar en del av slutet öppet. Hon helt enkelt struntar i det som varit den stora drivkraften. Det är ett modigt beslut, men beskriver också lättnaden när en förbannelse släpper.

När man väl fått syn på det som är viktigt i livet mister allt det andra sin betydelse. Men vägen dit kan vara både lång, spännande och farlig.

Pärlfiskaren är en resa i både riktiga och filosofiska djup som böljar och lyser. Trots att miljöerna är bekanta fantasytrakter har berättelsens kristallklara vatten och glittrande pärlor en ovanlig fräschör och lyster.

Alla vänner av tänkvärda läsäventyr borde få möta den enarmade pärlfiskaren Miranda!