Långläsning: Horan, madonnan, kvinnans kropp och religiös last

Det är uppfattningen hora/madonna som gör män till destruktiva knullmaskiner och kvinnor till passiva offer. Det är en religiös last som präglar vår vardag, skriver religionsvetaren Nana Blomqvist i den här texten om makt, kvinnor och män.

Jag snubblade över en diskussion om papa-prov på facebooksidan Finlandssvenska feminister.

Där fick jag veta att man i den offentliga vården hade slutat använda glidmedel vid provtagningen.

”Vad i helvete?!”, tänkte jag.

Provtagningen går till så att gynekologen för in ett metallinstrument som ska vidga slidan för provtagningen så att gynekologen enkelt med andra instrument kan ta cellprover från livmodermunnen.

Det är alltså ganska många instrument som ska in i slidan för att ta det här provet.

Ett smärtsamt sätt att undersöka

Yle uppmärksammade den förändrade praxisen med att utföra papa-provet utan glidmedel i en artikel 2.3.2016.

Man rapporterade om att kvinnorna inte informerats om förändringen och att kvinnor vittnar om att de överraskats av smärtan som kan vara så häftig att det till och med kan svartna för ögonen.

Man uträttade alltså en rutinundersökning på ett så smärtsamt sätt att kvinnor nästan svimmat.

Jag tänker inte låta någon behandla mig som om jag vore en andra klassens medborgare som inte har någon talan om min egen smärta i min egen kropp.

Bättre blir det inte av att en av de manliga läkare som varit med och utvecklat den ”nya metoden” utan glidmedel försvarar den med att lägga över skulden för smärtan på kvinnans kropp.

Han hävdar i Yles artikel att smärtan beror på spändhet och tunna slemhinnor, trots att det borde te sig självklart att det gör fruktansvärt ont om det körs in stora metallföremål i slidan, framförallt om det görs utan glidmedel.

Vägra undersökning utan glid

Feministerna uppmanar kvinnorna som ska göra provet att ta med en egen oöppnad glidmedelstub och helt sonika vägra uträtta undersökningen utan glid.

Jag är glad att jag ramlade över diskussionen om detta, för som det råkade sig, fick jag själv kallelse till provtagning strax efter att jag snubblat över diskussionen om den förändrade praxisen.

Jag tänker inte låta någon behandla mig som om jag vore en andra klassens medborgare som inte har någon talan om min egen smärta i min egen kropp.

Jag tänker med glidmedelstuben i högsta hugg informera att man inte för in en drös med metallinstrument i mig utan glidmedel.

Varningen i det feministiska forumet var mycket viktig.

Den här typen av systerskap behövs, där vi håller varandra om ryggen i lägen där våra kroppar och vår självbestämmanderätt avfärdas med att smärtor t.ex. beror på oss själva när det är uppenbart att det inte är så.

På något sätt skulle man tro att vi i ett av världens mest jämlika länder inte skulle behandla kvinnor så här, och framförallt inte på en institutionaliserad nivå.

Vad finns det då för motsvarande drag i våra samhälleliga debatter?

Sexköpsdebatten bär samma drag

Min egen forskning är en granskning av debatten om sexköp som blossade upp dels 2002 då dåvarande omsorgsminister Eva Biaudet och dels förra justitieministern Anna-Maija Henriksson 2012 initierade förbud mot sexköp.

Jag närmar mig problematiken med att ta ifrån kvinnor sin talan, självbestämmanderätt och handlingskraft genom att granska hur hora/madonna uppfattningen fortfarande lever kvar i våra medvetanden och våra beteendemönster.

Hora/madonna är en religiöst förankrad uppfattning som i grunden uppfattar kvinnan som sina manliga släktingars egendom.

Det vill säga kvinnan är egendom som används för att sammanknyta band mellan släkter. Det kan till och med vara så att kvinnan juridiskt tillhör männen i släkten genom att hon kanske inte t.ex. kan äga någonting, varken försörjningsredskap eller annat materiellt eller rentav genom krav av manliga förmyndare.

Det gör att kvinnans sexualitet får ett särskilt kommersiellt värde som inte får besudlas.

Idag är vi inte en teokrati, och teologiska doktriner har begränsat inflytande över vårt samhälle.

Först skapar man en praxis som gör så ont att kvinnor nästan svimmar och sen står mannen bakom det hela och lägger över skulden på kvinnans egen kropp.

För att motverka teokrati, fascism och diktaturer har vi försökt bygga våra samhällen på demokratiska principer istället.

Trots detta lever värderingar om kvinnan som hora och madonna kvar. Det syns i hur vi bygger upp medicinska praktiker kring kvinnors reproduktiva förmåga och organ, i allra högsta grad också i hur vi föreställer oss sexualitet.

#metoo, våldtäkt och kränkningar

Fall där hora/madonna tänkandet präglar oss kan leda till att män pressar varandra till att göra kvinnor illa, göra respektlösa raggningsförsök, håna henne med sexuellt laddade skällsord, eller kanske till och med våldta henne.

Kampanjen #metoo där kvinnor i sociala medier berättat om sina erfarenheter av sexuella övergrepp och kränkningar, fysiska och verbala, har också sin grund i det här.

Logiken i uppdelningen hora/madonna innebär samtidigt att kvinnan hålls ansvarig för de kränkningar och överträdelser hon utsätts för.

Våldtäkt är ett konkret fråntagande av kvinnans självbestämmanderätt. Men även tolkningen av själva våldtäkten riskerar att följa mönster där kvinnan fråntas sin handlingskraft och tolkningsföreträdet då det gäller hennes egen upplevelse.

Man ifrågasätter till och med i rättssalarna om det verkligen var en våldtäkt ifall hon var attraktivt klädd eller använder preventivmedel.

Katarina Wennstams bok Flickan och skulden behandlar hur flickor först blir brutalt våldtagna och sedan hålls ansvariga för det som gjorts mot dem.

Mönstret påminner om det i papa-provet.

Först skapar man en praxis som gör så ont att kvinnor nästan svimmar och sen står mannen bakom det hela och lägger över skulden på kvinnans egen kropp.

Det är naturligtvis ingalunda bara män som deltar i att upprätthålla smärtsamma eller våldsamma institutionaliserade praktiker mot kvinnor som följer hora/madonna logiken.

Den som utför papa-provet kan likaväl vara en kvinna, eller den som skuldbelägger en annan kvinna för en våldtäkt är ibland också en kvinna.

Det jag vill betona här är vilka bakgrundsuppfattningar som styr dessa institutionaliserade praktiker.

Horan, madonnan och manligheten

Även om den distanserande, hånfulla hora/madonna-förståelsen som skapar fetischer drabbar kvinnor hårdast, har heller inte manligheten en helt smärtfri relation till den.

Hela detta komplex bygger ju på att penisens potens står i centrum av hur sexualitet och världen definieras.

Konsekvensen för den antagna avsaknaden av kvinnors sexuella handlingskraft och mäns konstanta potens leder till ofantliga prestationskrav på männen.

Sex handlar således inte om kommunikation, värme och attraktion, utan prestation.

Mannen är ansvarig för kvinnans sexuella njutning, och en svikande potens eller tidig utlösning är en stor skam i detta sammanhang.

Trots att vi egentligen vet att sex inte alltid handlar om penetration.

Människan är rätt kreativ, och den mänskliga kroppen har olika sätt att känna sexuell njutning.

Vårt judiskt-kristna arv sätter en prägel på vår syn på kvinnor, män, kroppar och sexualitet idag.

Penis-vaginal penetration är inte det enda sättet att skapa sexuell njutning mellan människor.

Dessutom kan det inte vara tacksamt att mäns självkänsla hänger på hur ”framgångsrik” han är med sin potens eller frekvensen på sina sexuella kontakter till kvinnor.

Samhällets uråldriga mönster: judendom, kristendom och islam

Följderna av hora/madonna-uppfattningens logik blir att män blir vandrande penisar med en risk för svikande potens som kvinnor kan skratta åt, medan kvinnor går och bär på denna vaktade dyrgrip, sin sexualitet, som kan angripas, eller som de kan förhandla med om materiella fördelar.

Så här resonerar åtminstone en samtida författare som Henry Laasanen i sin bok Naisten seksuaalinen valta.

Horan och madonnan gör att män lever ut aggressivitet och destruktivitet, medan kvinnor förblir sårbara och passiva och mål för denna aggressivitet och samtidigt objekt för beskydd från denna aggressiva destruktivitet.

Vårt samhälle kanske inte är så modernt och civiliserat som vi trodde utan vi trampar fortfarande i vissa uråldriga, arkaiska, både samhälleliga och mentala, spår.

Vårt judiskt-kristna arv sätter en prägel på vår syn på kvinnor, män, kroppar och sexualitet idag.

Samtidigt inser vi att hora/madonnans logik fungerar även i den tredje abrahamitiska traditionen islam.

Också där dyrkas kvinnors oskuld och kyskhet och potenta män och passiva kvinnor som måste beskyddas både av och mot dessa potenta män.

Gemensamt för de abrahamitiska religionerna är till exempel uppfattningar om en monoteistisk Gud som manlig entitet och synen på kön, sexualitet och reproduktion.

Invandring, slöjor och debatten om destruktiv manlighet

Invandringen och flykten från mer eller mindre teokratiska, diktatoriska och fascistiska regimer har fått igång en stormig debatt om teman som precis anknyter till detta.

I Europa har debatten om hijaben, burkan, månggifte och islamska traditioner pågått i något som känns som en evighet.

Argumenten går vitt isär.

I slöjdebatten står ofta argumentet att valet att bära hijab är ett fritt val, mot uppfattningen att kvinnor skulle tvingas in under burkan eller hijaben av sina manliga släktingar.

Själv anser jag att just den polemiken är fullständigt irrelevant för den verkliga problematiken.

Invandrarfientlighet, som utgör ett aggressivt motstånd mot invandring i sig, hävdar sig med argument om att ”de” hämtat med sig odemokratiska och kvinnoförtryckande traditioner.

Detta kan i och för sig stämma i vissa fall. Samtidigt är det ett retoriskt knep som hämtar kraft ur vårt samhälles principiella ideal om jämlikhet, som dessvärre ändå inte förverkligats i praktiken.

Argumenteringen förs ofta av en sorts debattörer som sällan bryr sig om kvinnor rättigheter och välförmåga, eller demokratiska principer varken här eller någon annanstans.

Feminismen och förtrycket

Å andra sidan har vi i debatten också välmenande feminister som vill understryka att det är ett fritt val att bära slöja och att diskussionen om hijaben inte ska föras av majoritetssamhället överhuvudtaget.

Man hävdar att det är att undertrycka deras eget aktörskap att diskutera symboliken i hijaben eller ifrågasätta möjligheten att valet att bära en slöja kunde vara ett uttryck för ett jämlikt sätt att tänka.

Själv anser jag att hijaben har en stark symbolisk last som är svår att avfärda med lättsamma argument om fria val eller hänvisningar till modebloggar där huvuddukarna får en roll som vilket plagg som helst.

Men diskussionerna är en kamp om makt och tolkning; teologin och hijabens symbolik är inte för alltid slaget i sten.

Och hur det än ligger till med tanke på individuella användningar av hijab behöver kyskhetskrav riktade mot kvinnor diskuteras, inte tystas.

Det är oansvarigt att förneka och relativisera existensen av traditionerna och ”sanningar” som gäller i teokratiska, fascistiska regimer.

Horan och madonnan har kanske inte letat in sig i lagstiftning men kan ändå leva i människornas tankevärld som kan omsättas i praktik, naturligtvis.

Sharia i förorten

Den andra februari 2017 visade Yle dokumentären Sharialagen i Danmark där det visade sig att ett samhälle i samhället hade utvecklats i en invandrartät förort.

Där fick en kvinna inte ta ut skilsmässa även om hon uppgav att hennes man slog henne och ville ta en till hustru.

Man hade även särskilda koranskolor och tog ett aktivt avstånd från det danska majoritetssamhället, också lagarna.

Det går också att påvisa att det finns hedersvåld i Finland (se till exempel Raija Ala-Lipastis bok Kunniaväkivalta, Jeanette Björkqvists podcast När familjen blir din fiende eller Helsingin Sanomats artiklar om hedersvåld 1.8 2017 och 28.3.2006), men vi har inte utvecklat några bra redskap för att förstå och hantera dessa fenomen.

Jag har också stött på argumentet från feministiskt håll att hedersvåld borde tolkas som vi tolkar våld i nära relationer i allmänhet i Finland.

En norsk-pakistansk kvinna var tvungen att fly från Norge för att hon dödshotades av män tillhörande sin egen etnicitet.

Jag skulle hävda att gör vi det, missar vi hela den omfattande logiken som styr och motiverar hedersvåldet och vi står maktlösa inför fenomenet.

Kvinnor och flickor fortsätter leva i rädsla och under dödshot av sina egna familjemedlemmar.

Blundar vi idag, möter vi kanske liken av flickor imorgon.

En norsk-pakistansk kvinna var tvungen att fly från Norge för att hon dödshotades av män tillhörande sin egen etnicitet.

Anledningen var att hon upplevdes som för frigjord och ett dåligt inflytande på samfundets flickor för att hon blivit en offentlig person, ”för att deras flickor kan få för sig att de kan göra vad de vill”.

Men det som är slående var att hon var tvungen att fly från Norge.

Eget asylarbete

Jag har själv arbetat mycket intensivt med asylsökande sedan 2015 och har kommit i kontakt med olika sidor som det fört med sig.

Jag har en viss respekt för att dessa människor har erfarenheter av livet som framförallt min generation här inte har någon beröringspunkt med.

Samtidigt ser jag att de demokratiska och egalitära principerna också ställer ett ansvar att kräva av de nyanlända. Vid sidan om omsorg över dem.

Det finns feminister och människorättsaktivister bland dem som anlänt, och de har mycket att säga om just det ansvar vi behöver kräva.

Samtidigt är det också viktigt att se de olika representanterna från dessa samhällen.

Det finns feminister och människorättsaktivister bland dem som anlänt, och de har mycket att säga om just det ansvar vi behöver kräva om vi inte vill att parallellsamhällen uppstår.

Samhällen som inte har för avsikt att följa demokratiska och egalitära principer.

Se till exempel den irakiska journalisten Haneen Jameels blogg på Vihreä lanka och Svenska Yles intervju med henne eller Bettina Sågboms intervju med Maria Rashidi 14.9.2017 i Obs debatt.

För att klara av att ta itu med utmaningarna måste vi ibland också se hur långt vi verkligen kommit i vår jämlikhet, istället för att relativisera det våld och förtryck som kvinnorna som flytt hit kanske utsätts för av sina landsmän och institutionaliserade praktiker i diasporan.

Det förtryck vi har här är inte samma sak som hedersvåld, könsstympning, månggifte och tvångsäktenskap som vissa kvinnor från andra samhällen är tvungna att utså.

Det är också att visa respekt att erkänna att det är en frihet vi har, att kunna sätta sig upp i gynekologstolen och kräva glidmedel och få hälsovård på våra kroppars villkor trots att det också är surt att vara tvungen att ta itu med dessa förtryckande mönster där våra kroppar kläms in.

Det är ändå inte samma sak som att ställa sig upp mot hela sin släkt som vill att man ska finna sig i ett tvångsäktenskap när man kanske dessutom är tonåring.

Och givetvis är den frihet att sätta sig upp i gynekologstolen i protest mot en onödigt smärtsam rutinundersökning en frihet vi ska använda oss av.

Rätten till den här friheten borde däremot inte relativiseras.

Den här nivån av frihet borde finnas på allas horisont.

Så är det inte. Trots att vi officiellt lever under samma samhälles rättssystem så förekommer det skillnader mellan olika kvinnors faktiska frihet, för att inte tala om kvinnors och mäns faktiska frihet.

Och nu syftar jag inte på de ramar ekonomi sätter, utan institutionaliserade och internaliserade praktiker och uppfattningar som omfattar vår sexualitet och våra kroppar.

Nana Blomqvist är doktorand i religionsvetenskap vid Åbo akademi.