"Jag är svag för böcker där miljön och atmosfären är lagom gammaldags" - Nalle Valtiala begår lustmord på klassiska detektiver och älskade deckarförfattare
I boken Ett gram morfin då och då skriver Nalle Valtiala pastischer på ett antal klassiska deckarförfattare och deras huvudkaraktärer, bland dem Sir Arthur Conan Doyle och hans älskade yrkesdetektiv Sherlock Holmes och Edgar Allan Poe och hans skapelse, amatördetektiven C. Auguste Dupin.
Anledningen till att Nalle Valtiala gett sig i kast med att skriva pastischer och parodier över ett antal klassiska deckargestalter och -författare är en klockarkärlek till den traditionella detektivhistorien.
- När jag var yngre läste jag en hel del av dessa klassiska detektivhistorier, och efter en längre paus återvände jag sedan framför allt till berättelserna om Sherlock Holmes. Hur det nu kom sig beslutade jag mig för att försöka överträffa Sir Arthur Conan Doyle. Och så småningom tog jag mig också an att försöka skriva ett antal berättelser med utgångspunkt i ett antal andra klassiska skapelser.
Stil och språk anpassad till förlagan
En av berättelserna tar fasta på rivaliteten mellan de Nobelprisade författarna Ernest Hemingway och William Faulkner.
Ingendera av författarna är kända som deckarförfattare, men i berättelsen ”Hemingway skjuter Faulkner” har Valtiala utgått från den avundsjuka och antipati som Faulkner lär ha hyst gentemot Hemingway:
- Såväl Hemingway som Faulkner var gravt alkoholiserade, och när Faulkner var illa däran kunde han få för sig att värsta konkurrenten Hemingway lurade i buskarna med ett laddat gevär. Av detta gjorde jag en historia där jag dels försökte skriva en isbergsprosa à la Hemingway, dels en tät och djungelartad text ur Faulkners perspektiv.
Den litterära förlagans stil och språk är något som Nalle Valtiala använder sig av på ett skickligt sett i de olika historierna – än är texten korthuggen och språket rakt på sak, än vindlar historien hit och dit med ett språk som nästan slår knut på sig själv.
- Jag har försökt vara så duktig som möjligt. Innan jag tog itu med de olika texterna läste jag in mig på författarna och deras verk för att komma så nära deras stil som möjligt – för att imponera på mig själv om inte annat.
- Jag läste en hel del av Dorothy Sayers och Raymond Chandler, som jag aldrig läst innan. Min Agatha Christie-historia baserar sig till exempel på en händelse i hennes eget liv.
Parodier över deckargenren
Nalle Valtialas berättelser är humoristiska och skrivna med glimten i ögat och han gör sig medvetet lustig över deckargenren som sådan:
- Jag tycker att det är något direkt sjukligt över hur populär deckargenren är idag och vårt behov av att frossa i mord och ruskigheter. Min stil är snarare mer salongsmässig. På ett plan är boken en kritik över genren i komedins form, men samtidigt är boken också en kärleksförklaring till genren eftersom jag älskar dessa klassiker.
I en av texterna som utspelar sig i Sherlock Holmes fiktiva hem på 221b Baker Street i London förundrar sig museivakten över hur många som skriver brev till denna högst fiktiva detektiv, och hon konstaterar att ”de flesta var brev från barnsliga själar i mogen ålder snarare än från barn. Få barn i vår tid ser ut att äga den uthållighet som krävs för att fördjupa sig i världslitteraturens skatter.”
- Jag tror att de flesta som läser de gamla klassiska deckarhistorierna är pensionärer, med undantag för Agatha Christie. Under min tid som lärare kunde jag se att eleverna frivilligt läste Christie, åtminstone i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. I dag tror jag dessvärre att de sociala medierna tar upp alltför mycket av vår tid och allt färre orkar koncentrera sig på längre texter.
Enligt Nalle Valtiala verkar det som om dagens deckarläsare föredrar mer hårdkokta och råa berättelser.
Han konstaterar också att handlingen i äldre litteratur överlag kan te sig alltför långsam för dagens läsare.
- Jag tror att det var den guatemalanske författaren Miguel Ángel Asturias Rosales som sa att en klassisk roman är som en häst med kärra medan dagens läsare vill ha racerbilar …
Pusseldeckare framför råhet
Nalle Valtiala säger att han haft kolossalt roligt när han skrivit sina pastischer och parodier över klassiska deckare:
- Det är nog den bok jag njutit allra mest av att skriva. Medan man skriver kommer man på nya lösningar hela tiden och därmed öppnas nya världar. Alla texter är ju mina, men jag har knyckt stil, atmosfär och miljö från mina förlagor.
Vad kännetecknar en bra deckare?
Nalle Valtiala är svag för pusseldeckarna där man har en gåta som ska lösas. Råa och blodiga berättelser har Valtiala inte så mycket till övers för.
- Jag är svag för böcker där miljön och atmosfären är lagom gammaldags. Framför allt tycker jag om den viktorianska tiden, den är så tjusig.
Nalle Valtiala hör till de författare som uppträder på Helsingfors bokmässa och i likhet med tidigare år sänder Svenska Yle alla diskussioner på Edith Södergran-scenen live på Yles Arena.
Lyssna på intervjun med Nalle Valtiala:
