Bortglömd gitarrhjälte i tantklänning och kyrkhatt - Sister Rosetta Tharpe

Den 5 oktober 2017 publicerade amerikanska Rock & Roll Hall of Fame namnen på artister som blivit nominerade för att väljas in år 2018. Bland namnen hittar vi gitarristen och sångerskan Sister Rosetta Tharpe.

2018? Verkligen?

Hon borde ha valts in först av alla.

Say man, there’s a woman who can sing some rock and roll

― Jerry Lee Lewis

Elvis, Chuck Berry, Fats Domino, Little Richard. Rockens pionjärer. Gräver man litet djupare hittar man namn som Goree Carter och Jackie Brenston vars "Rock Awhile" och "Rocket 88" anses vara de första rock and roll-låtarna.

Få minns Sister Rosetta Tharpe vars "Strange Things Happening Every Day" gavs ut 1944, 5 år före Carters och Brentsons alster.

Här kan du lyssna på "Strange things happening every day".

Låter som rock and roll i mina öron.

Hela livet på scen

När Sister Rosetta Tharpe dog år 1973 vid 58 års ålder hade hon en 52 år lång karriär som professionell musiker bakom sig.

6 år gamla "Little Rosetta Nubin, the singing and guitar playing miracle" vars mor Katie Bell Nubin var sångerska och predikant i pingstkyrkan Church of God in Christ var redan ett dragplåster som fick kyrkfolket att dansa, sjunga och lätta på plånboken då kollekthåvarna uppenbarade sig.

Det här blev något av en röd tråd i syster Rosettas liv. Hon var expert på att få publiken med sig men inte lika bra på att vara med om att räkna pengarna efteråt.

Vore jag en av dagens unga feministkvinnor skulle jag här nedkalla diverse övernaturliga varelsers vrede och förbannelse över patriarkatet som ser till att kvinnor hålls förtryckta och inte får sin plats i rampljuset oberoende av hur bra och begåvade de är.

Sister Rosetta och männen

Sister Rosetta hade under hela sin långa karriär problem med män.

Predikanter och kyrkfunktionärer som kastade lystna ögon både på pengarna hon bringade in och på hennes kropp.

Skivproducenter, bandledare och managers som lurade henne att skriva på kontrakt som tvingade henne att dansa efter deras pipa både gällande låtval och arbetsmängd.

Tre äkta män som var mera intresserade av syster Rosettas plånbok än av hennes välmående. Den sista, Russell Morrison, var för snål för att ens betala för en gravsten när hon dog. Den restes 25 år senare efter att en konsert ordnades för ändamålet.

Rockhistoriker och kritiker som inte kunde förmå sig att se en rund, svart, religiös och (troligtvis) bisexuell tant i hatt och klänning som en äkta gitarrhjälte bland alla magra vita män i tajta byxor.

Identitet

En av orsakerna till att Sister Rosetta Tharpe inte ännu nämns i samma andetag som Elvis och Chuck Berry är att hon var kvinna.

Men det var inte den enda orsaken. Musikbranschen älskar att kategorisera artister och klämma in dem i trånga formar. Sister Rosetta var för stor och för unik för att rymmas i en enda kategori.

Sister Rosetta var svart vilket kunde vara livsfarligt på 40- och 50-talen i den amerikanska södern där en stor del av hennes kärnpublik fanns. I åratal turnerade hon där utan att serveras på restauranger eller tillåtas sova och duscha på hotell.

När rock & roll-musiken som Sister Rosetta varit med om att skapa blev populär (d.v.s. började spelas på vita radiostationer) profilerades den som ungdomsmusik. I det skedet var sister Rosetta (f. 1915) redan medelålders. Det var lättare att marknadsföra unga stiliga pojkar än en "gammal tant".

Det finns flera själar i behov av frälsning på nattklubbarna än i kyrkan

― Sister Rosetta Tharpe

Till skillnad från en stor del av sina gospelkollegor uppträdde hon också på nattklubbar och liknande ställen. Hon kunde uppträda i kyrkan på söndag morgon efter att ha sjungit och spelat på krogen kvällen före.

Det här såg inte kyrkfolket nödvändigtvis med blida ögon. Pingstkyrkans moraluppfattning var strikt. Alkohol, sex eller ens en misstanke om att sådant förekom kunde få de mest konservativa att överge en artist.

Det hade också en betydelse vilken kyrka man hörde till. Folket i COGIC med sina livliga gudstjänster ansågs av konservativa svarta i baptist- och metodistkyrkorna vara "primitiva" eller "pinsamma kusinerna från landet".

Pinsamhet och skam står bakom en del av varför Sister Rosetta Tharpe låg bortglömd i en omärkt grav i Philadelhpia i 25 år.

Gitarrister kanske tyckte att det var pinsamt att en kvinna hade spelat byxorna av dem på scen. Personer som ville vara moderna och coola på 70-talet skämdes kanske över kyrktanterna i sina spektakulära hattar som påminde dem om det förflutna.

Kanske någon t.o.m. fick dåligt samvete och skämdes litet för hur de hade behandlat henne.

Up above my head, I hear music in the air

― Sister Rosetta Tharpe

Men syster Rosetta var för stor och för bra för att bara vila i frid i all evighet, bortglömd och berövad sin förtjänta plats i rockens historia.

År 1998 gav det amerikanska postväsendet ut frimärket du ser ovan och i takt med att Youtube och liknande tjänster blev populära fick en ny generation upp ögonen för Sister Rosetta Tharpe.

Själv surfade jag omkring på Youtube då jag mitt i allt en kväll snubblade över det här och det här.

Jag var tydligen inte den enda som fick upp ögonen för Sister Rosetta Tharpe. I dag finns hennes musik tillgänglig på CD och diverse streamingtjänster.

För den som är intresserad av årtal och olika detaljer kan jag rekommendera boken "Shout, Sister, Shout" från år 2007 som du ser i bilden ovan.

Följande dokumentär producerad av BBC 4 är också sevärd för den som vill veta mera.

Sister Rosetta Tharpe BBC 2011

Kanske 2018 äntligen blir året då vi klarar av att se Sister Rosetta Tharpe i sin tantklänning som en av rockmusikens viktigaste skapare.

She would sing until you cried and then she would sing until you danced for Joy

― Inskription på Sister Rosetta Tharpes gravsten