Vår tids Bobby och J.R. Ewing? – Adam Lundgren och Mattias Nordkvist spelar rivaliserande bröder i Vår tid är nu
Adam Lundgren blev känd för tv-publiken via serien Torka aldrig tårar utan handskar. Mattias Nordkvist har nyligen tagit steget från teaterscenen och in i tv-världen. Tillsammans blåser de liv i bröderna Löwander.
I rutan slår det ilskna gnistor kring Peter och Gustaf. Bröderna har lierat sig med olika sidor under kriget och nu vill bägge sätta sin prägel på den familjeägda restaurangen.
Det är bäddat för trubbel.
Privat är det däremot uppenbart att duon bakom rollkaraktärerna har en avspänd relation till varandra. Och det framgår ganska snart varför de har så lätt att hitta en gemensam ton och rytm.
Brothers in arms
- Vi hade en enorm fördel av att vi jobbat tillsammans tidigare och till och med spelat bröder förut - på teaterscenen. Det var faktiskt det vi gjorde när vi provfilmade för Vår tid är nu, säger Adam Lundgren.
- Ja, i det skedet hade vi i två års tid hunnit tala om relationen mellan bröderna i En handelsresandes död, fyller Mattias Nordkvist i. Och Lundgren fortsätter:
- Det är ju visserligen en annan typ av brodersrelation, men det gjorde ändå att vi hade en slags kemi och kitt mellan oss.
- Och när det gäller Vår tid är nu pratade vi ju också om att hitta små, små nyanser av kärlek, korta stunder som gör att man förstår att de är bröder och bryr sig om varandra någonstans innerst inne. Trots allt.
- Ett slags överseende i vissa scener och en förståelse i andra - av det slag som man kanske inte har mot en rival som inte är ens bror, säger Nordkvist.
Hur hitta sina konturer?
När det gäller relationen mellan Peter och Gustaf är det lätt att se att skon skaver. På många plan. Peter är allas vän, Gustaf hamnar lätt på kant med alla i sin omgivning.
Och där Peter bärs in av friska fläktar från stora världen sitter Gustaf fast i det unkna matoset från förflutna decennier.
Hur bar de sig åt för att hitta sina gestalter - hitta hakarna att kroka upp dem på?
- Jag tyckte det var svårt att hitta en tydlig idé, medger Adam. Jag läste manus väldigt många gånger och försökte hitta någon slags inre drag för karaktären och sedan handlade det mycket om att gestalta hans utveckling. Pussla ihop bilden så att man inte ger för mycket för tidigt. Eller för lite.
Om Adam hade svårt att få grepp om Peter så var det lättare för Mattias att få syn Gustaf. Rent fysiskt.
- Två timmar efter att jag fått besked om att jag fått rollen ringde en person och frågade lite försynt om jag tränar. "Ja, det gör jag - joggar och sådär", svarade jag och fick höra att "det räcker så". Och då förstod jag att man inte ville att jag skulle gå ner i vikt.
- När jag sedan läste manus för de första fyra avsnitten insåg jag att det är bra om Gustaf är lite plufsig och rödmosig eftersom han både äter och dricker för mycket.
- Så då släppte jag allt och började sätta i mig saker jag inte ätit på tio år. Och det hjälpte mig mycket med gestaltningen – det är något med kläder som sitter åt. Knappar som är trånga i halsen.
Tunga teman i snyggt paket
I egenskap av bröder kämpar Peter och Gustaf med en mängd inbördes problem, men även i övrigt är Vår tid är nu laddad med konflikter och besvärliga relationer. Inte sällan kryddade med problemställningar som anknyter till samhället och de attityder som formar detta.
Klassfrågan är en sådan. Fördomar i förhållande till den som representerar en annan kultur är en annan. Diskriminering av den vars kärlek bryter mot normen en tredje.
Just den sistnämnda aspekten har Adam Lundgren vänt ut och in på i samband med filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Men hur ser Lundgren och Nordkvist överhuvudtaget på tv-seriernas och filmernas möjligheter att belysa frågor som dessa – kan de påverka människor?
- Absolut - det måste de göra, slår Lundgren snabbt fast. I en auktoritär regim försöker man genast ta bort så mycket kultur som möjligt, så någonstans där finns det en rädsla för att den skall kunna påverka.
- Och oavsett vad det är för en historia man berättar, så är det ju ett faktum att om man blir emotionellt engagerad så kan man hitta egna referenspunkter och kanske den vägen få syn på delar hos sig själv och i sin omgivning som man kan se på nya sätt, säger Adam. Och Mattias hakar på.
- Utan att vilja dra alltför stora växlar på det så tycker jag att serien drivs av den framtidstro och det hopp som fanns under den här tiden efter kriget. Tron på att det var möjligt att bygga en bättre värld, att framtiden såg ljus ut, att inget var omöjligt, att alla skulle kunna jobba sig upp i samhällsskikten.
- I motsats till idag när allt är nattsvart. När jorden är på väg att gå under och tredje världskriget på väg att bryta ut. Jag har en förhoppning om att man kan se på de här människorna i serien som de som byggde upp det här samhället och den vägen hitta tillbaka till en tro på en bättre framtid.
- En stor ambition - kanske serien inte alls har det, skrattar Nordkvist, men får genast stöd av Lundgren.
- Det räcker ju om en person tror det!
- En som är femton och sedan blir statsminister, fyller Nordkvist i.
- Just det - ringar på vattnet, liksom, ler Lundgren.
Och just i det ögonblicket är rummet så pass fyllt av gemytlig framtidstro och kamratlig anda att såväl världens undergång som bröderna Löwanders maktkamp känns ganska främmande.
Men jag vet ju att Adam Lundgren och Mattias Nordkvist redan inkommande söndag kommer att få mig att fundera över om Peter och Gustaf någonsin skall kunna mötas.
Hur det går för världen i övrigt återstår att se.
.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
