Hur skriver man objektivt om det som berör alla?

Diskussion om inbördeskriget lockade stor publikskara på Helsingfors bokmässa. Författarna Anna Lindholm, Sture Lindholm och Torsten Ekman närmar sig tematiken från olika håll, men alla med ambitionen att förstå vad som verkligen hände.

Undantagsvis är en hel timme vikt för panelsamtalet på Edith Södergranscenen på Helsingfors bokmässas lördagseftermiddag, men så är temat också både stort och snårigt. Frågan som moderatorn Peik Henrichson lyfter är varför det dröjt så länge innan vi fått vad han kallar ”ickepartiska” skildringar av inbördeskriget 1918.

På plats i panelen finns tre författare som försökt närma sig inbördeskriget på opartiska, men ändå markant olika sätt.

Anna Lindholm, till vardags lärare i religion och svenska, har i Projekt Ines skildrat inbördeskriget genom att skriva om (och till) fem kvinnor som levde då – i olika samhällsklasser och med olika perspektiv på stridigheterna. Hennes bok bygger i hög grad på brev och dagböcker, och hon har även inkluderat sina egna personliga reflektioner kring skeendena.

- Det finns en tyst, omedveten kunskap om det skedda som förs vidare genom generationer, och den ville jag på det här sättet lyfta fram. Jag vill inte fastna i att intellektuellt arbete bara handlar om att rada upp fakta, utan lärde känna kvinnorna jag skrev om genom att också redogöra för mina egna frustrationer och förståelser för dem, jag skrev brev till dem och jag analyserade dem ur klassperspektiv, säger Anna Lindholm.

Peik Henrichson frågar om det är svårt att inte själv frestas välja sida i konflikten som skildras, men Lindholm menar att hennes ambition är den motsatta.

- Jag är född i en Snappertunasläkt som tillhörde den vita sidan, men det är ju ingen placering jag själv kunde påverka. Istället för att välja sida har jag varit intresserad av att ge mig in och gräva i så många perspektiv som möjligt.

Lyckat om alla kritiserar

Historikern och historieläraren Sture Lindholm, aktuell med boken Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918, har också som målsättning att inte välja sida i konflikten.

- Den bästa respons jag kan få är när folk turvist kommer och säger åt mig att ”du skriver som en kommunist!” eller att ”du skriver ju bara ur det borgerliga perspektivet!”. Om kritiken kommer från båda hållen betyder det att jag har lyckats, säger Sture Lindholm.

Intresset för fånglägret i Dragsvik har Sture Lindholm haft länge, och också varit inne på i sina tidigare böcker om Västnylands historia, men orsaken till att han nu valde att djupdyka i ämnet är att det förekommit brist på opartiska skildringar av förhållandena i lägret.

- Man har använt sig av ögonvittnesskildringar som om de vore fakta, utan att ens alltid ta reda på om personerna som yttrat dem själva varit på plats. På så vis var Dragsvikslägret en vit fläck i vår historia, och jag ville ta reda på vad som verkligen hände, säger Sture Lindholm.

Vad som hände är ingen vacker historia, utan den direkta orsaken till att Finlands största massgrav idag ligger invid beväringarnas parkeringsplats.

Orsaken, menar Sture Lindholm, var inte i första hand hämndbegär, utan snarare bristfällig organisering: lägret upprättades alltför snabbt, det fanns inte tillräckligt med sovplatser, kläder, vatten och mat, så sjukdomar spreds och frodades.

- Det sorgliga är att tragedin hade kunnat undvikas om folk hade lyssnat på Svartåpatronen Hjalmar Linder som i en insändare i Hufvudstadsbladet larmade om det katastrofala i att skapa fångläger för så många människor redan innan Dragsvikslägret hade inrättats. Men insändaren ledde istället till att han själv fick flytta från landet, säger Sture Lindholm.

Försöka förstå utgångspunkter

Temat ”detta hade kunnat undvikas” går igen hos den numera pensionerade redaktören Torsten Ekman, som i sin aktuella bok Helsingfors röda fanor – Från arbetarrörelsens tidigare år 1883-1917 koncentrerar sig på perioden innan inbördeskriget bröt ut. En period som han menar att inte bara präglades av motsättningar, utan också av ett intensivt statsbyggande arbete.

- Arbetarrörelsen lyckades genom storstrejken 1905 driva igenom förnyandet av parlamentarismen, så att rösterna inte längre fördelades enligt förmögenhet. Både före och efter inbördeskriget hölls täta val där allting gick ordentligt till, så det fanns också goda förutsättningar för att det inte hade behövt bli så våldsamt, säger Ekman.

Orsaken till att det ändå blev det hittar han till viss del i att Finland vid skedet för inbördeskriget saknade en ordningsmakt – polis eller militär – som folket kände förtroende för. Det ledde till att vita och röda medborgargarden istället bildades, och folk upplevde en otrolig otrygghet.

Gällande frågan om sitt eget perspektiv på det skildrade säger Ekman att han främst är intresserad av att kartlägga bakgrunden till att folk tänkte som de gjorde.

- Arbetarrörelsen växte fram som svar på konkreta behov i samhället. Det är nästan omöjligt för oss idag att förstå hur ojämlikt klassamhället var då. Dessutom trodde dåtidens socialister verkligen på den socialistiska framtiden som ett faktum. Ingen hade ännu erfarenhet av Sovjets proletärdiktatur, säger Ekman.

Paralleller till nuet

Samtalet tangerar flera gånger de paralleller som finns mellan vår tid, och tiden som ledde upp till inbördeskriget. Dels syns det i hur människor finns i sina egna bubblor – på den tiden läste folk arbetar- eller borgerliga tidningar, i dag har vi våra bubblor i sociala medier. Dels syns det i den eskalerande hatretoriken.

- Det är obehagligt att tänka på att människorna som levde 1918 ännu bara några veckor innan kriget inte hade en aning om att det skulle bryta ut. Det gick inte att förutspå, men alla drabbades oberoende av om man var ute med vapen i hand eller hemma med barnen, säger Anna Lindholm.

Faktumet att det drabbade precis alla är en orsak som panelen ger till att det tagit så länge för en mer undersökande historieskrivning kring inbördeskriget att äga rum.

- Tidigare ville man gärna bara skuldbelägga den andra sidan, men det är förståeligt såtillvida att inbördeskrig är det jävligaste som kan hända. Man brukar säga att det tar tre generationer innan såren har läkts. Till dess lever folk kvar i sina bubblor och bitterheten frodas på båda hållen, säger Sture Lindholm.

Scensamtalet "1918" arrangerades av förlagen Schildts & Söderströms och Proclio på Helsingfors Bokmässa.