”Borde dina romankaraktärer gå i terapi?”

Familjeterapeuten Katarina Fagerström tar under bokmässan i Helsingfors sig an författare, karaktärer och tidsepoker i terapisessioner på scenen. En av dem är författaren Philip Teir och hans fiktiva figurer med högst reell samtidsångest.

”Det är en jävligt jobbig tid vi lever i” är rubriken som författaren Philip Teir och socialarbetaren och familjeterapeuten Katarina Fagerström möts under på Helsingfors bokmässa under lördagseftermiddagen.

På scenen står ingen divan, men ett exemplar av Teirs aktuella roman Så här upphör världen, vars karaktärer är terapisamtalets egentliga klient.

Läsaren som terapeut

Romanen skildrar en familj under en sommar vid havet i Österbotten. Den första av familjemedlemmarna att hamna under lupp är pappan Erik, som i början av romanen får veta att han högst troligen kommer att bli av med jobbet under sommaren, men väljer att inte berätta det för sin familj.

- Skulle Erik behöva terapi? frågar Fagerström.

- Jag tror han framför allt skulle behöva tala med sin fru Julia, jag tror det skulle hjälpa dem båda, säger Teir, men fortsätter med att konstatera att högst troligen skulle varje person i romanen behöva någon variant av terapi.

Fagerström håller med och säger att framförallt familjeterapi skulle vara väldigt nyttigt.

Annars konstaterar Teir att en författare inte kan vara sina karaktärers terapeut medan man skriver boken.

- Man kan inte komma med en färdig analys medan man skriver, då blir det inte intressant. Det man kan göra är att beskriva karaktärernas omständigheter, och sedan kommer läsaren in som en sorts terapeut och skapar sin egen uppfattning, säger Teir.

- Bland annat därför är det viktigt för professionella terapeuter att läsa skönlitteratur, säger Fagerström.

Kravet att ta ställning

Så här upphör världen handlar ändå inte bara om en familjs svårigheter med att förhålla sig till varandra, utan också med att förhålla sig till en omvärld där elände och katastrofer ständigt är närvarande genom smarttelefonernas uppkoppling.

- Händer det att det kommer människor till dig i dag och säger att deras eget liv är helt okej, men att de har problem med att leva i de här samtiden där vi hela tiden görs medvetna om att världen är i kaos? När mobilen hela tiden säger att det varit ett terrordåd nånstans, och man måste reagera på något sätt? frågar Teir.

- Generationen som du skriver om – 30, 40-åringar – hör till dem som inte har särskilt hög tröskel för att gå i terapi, hela idén om att man ska utveckla sig själv som individ började växa fram efter 70-talet. Att hantera känslan du beskriver handlar mycket om att försöka komma bort från det narcissistiska – kunna sätta gränser och ta hand om sig själv samtidigt som man inte blundar för det som händer, säger Fagerström.

Teir menar ändå att det är det ständiga kravet på att ta ställning till saker som är det tyngsta – ska man som kvinna dela med sig av hur man upplevt våld när #metoo-kampanjen pågår? Ska man sätta en flagga på sin profilbild när det skett ett terrordåd i det landet?

- Förstås är det en del av att vara en vuxen människa att orientera sig i livet, men just nu är det en så stark trend att man måste ha en egen position i alla frågor och det kräver både tankeprocesser och tid. Har människor stress över att de borde ta ställning till saker, samtidigt som de också måste få sin vardag att gå ihop? frågar Teir.

- Terapin kan inte ge några svar, men där kan man åtminstone få det reflektiva utrymme som krävs för att man ska kunna tänka djupare, säger Fagerström.

Hopplöshet och alfahannar

I Så här upphör världen finns utöver familjen också Aniararörelsen, ett gäng tidigare klimataktivister som under sin karismatiska ledare Chris bestämt sig för att ge upp hoppet om att klimatuppvärmningen ska kunna stoppas, och istället bejaka sin förtvivlan på ett livsnjutande sätt.

Chris hör också till karaktärerna som Fagerström gärna skulle ordinera terapi. Teir tror det i så fall skulle krävas en terapeut som kan dekonstruera hela Chris alfahanne-persona, men att det säkert finns orsaker till hans beteende.

- Om jag skulle psykologisera Chris i efterhand tänker jag mig att han har haft en dominerande pappa som har format honom till den han är. Chris har geografiskt förflyttat sig långt från sin familj och gjort sig själv till en patriark, säger Teir.

Hur det går för familjen och de övriga karaktärerna efter bokens slut har Teir medvetet valt att lämna öppet, även där är det läsaren som får träda fram med sin egen tolkning – eller diagnos.

Terapeutens terapi

Fagerström har under årets bokmässa i Helsingfors fått ta sig an både självbiografiska böcker, fiktiva samtidsskildringar och historiska böcker i sina terapisamtal. Det är andra året i rad hon intervjuar på bokmässan under det här formatet, och hon säger att samtalen blir väldigt olika.

- När vi talar om självbiografiska böcker ligger samtalet närmare verklig terapi, medan historiska romaner öppnar upp för att tala om vilka instanser som fattas där, som karaktärerna hade behövt – det nordiska välfärdssamhället till exempel, säger Fagerström.

Sitt sista samtal för mässan ska Fagerström föra med Merete Mazzarella på söndag klockan 11.30. Det ser hon främst som att hon själv ska få ta emot handledning och råd.

- Jag tänker att Merete Mazzarella får dela med sig av all sin visdom. Det är lite som tv-serien In treatment – till sist ska också terapeuten gå i terapi!

Samtalet ”På terapisoffan: Det är en jävligt jobbig tid vi lever i” arrangerades av Schildts & Söderströms.

Följ Svenska Yles livestream från Edith Södergran-scenen på bokmässan i Helsingfors.