Ätstörningar, alkoholism och medicinmissbruk var Ninas vardag

Malaxbon Nina Jacobsson kom till ett vägskäl där hon trodde att hon skulle dö oavsett vad hon gjorde. Hon lyckades efter några motgångar att lämna ätstörningarna och missbruket bakom sig och hjälper i dag andra.

Det är en tung historia, men Nina Jacobsson berättar rakryggat och tydligt om sitt liv. Som tioåring kände hon sig deprimerad och därifrån eskalerade det till alkoholism och läkemedelsmissbruk.

- På 80-talet talades det inte om depressioner eller mental ohälsa över huvudtaget och speciellt inte hos barn. Jag visste inte vad det handlade om och försökte själv komma ur det här, säger Jacobsson.

Gick ner i vikt i tonåren

Vid 13 års ålder försökte Jacobsson styra upp sitt liv genom att gå ner i vikt.

- Jag hade en idé om att alla skulle tycka om mig om jag gick ner i vikt, säger hon.

Viktminskningen resulterade i en allvarlig form av anorexi. Då hon egentligen skulle ha gått på åttan med sina jämngamla klasskompisar låg hon nästan hela året i sjukhussängen.

När jag växte upp sågs anorexi som ett medel för att få uppmärksamhet

― Nina Jacobsson

På den tiden var anorexivården i barnskorna. Anorexi sågs som ett medel för att få uppmärksamhet och uppmaningen var kort och tydlig: ät eller så får du inte åka hem.

Förödande nog fick Jacobsson uppmaningen av en sjuksköterska att inte stoppa fingrarna i halsen efter att hon ätit.

- Jag hade aldrig tänkt tanken, men tyckte att det lät som en jättebra idé. När jag kom hem från sjukhuset började jag att spy efter maten och då fick jag bulimi som jag hade tills jag blev 36 år. Jag trodde att jag aldrig skulle bli fri från den, säger Jacobsson.

Symptomfri med alkohol

För Jacobsson som var noga med kaloriintaget var alkohol länge uteslutet, men under studietiden gjorde alkoholen entré i hennes liv.

- Jag kunde vara social och den stora bonusen var att jag slapp mina ätstörningar helt då jag drack. Det tyckte jag att var en fin medicin, säger Jacobsson.

Alkoholintaget eskalerade snabbt. Plötsligt drack Jacobsson då hon skulle städa eller för att klara av att ringa ett jobbigt samtal.

- Jag hade beroendetänkesättet i bagaget från bulimin och det bidrog till att jag på kort tid blev ett fyllo, säger Jacobsson.

Till sist blev situationen ohållbar, Jacobsson fick delirium och började se och höra saker som inte fanns. Ett samtal hem till mamma och beslut om att komma hem för vård blev en vändpunkt.

Började med att ta tag i alkoholismen

För att få hjälp med alkoholismen togs Jacobsson in på anstalt för missbrukare. Men bulimin fortsatte, den hade pågått så länge att hon hade svårt att se den som ett problem.

- Inom vården talades det aldrig om beroendetänk eller beroendepersonlighet. Det handlade om att skruva på korken och allt skulle bli bra. Men det fungerar ju inte så, man måste göra något åt beroendepersonligheten.

Väl hemma igen var Jacobsson spritfri, men tillvaron varvades av perioder med ätstörningen.

- Jag gick i psykoterapi hos en psykiater som hade rättigheter att skriva ut mediciner. Jag var medicintroende och tänkte att bara de hittar den molekyl som fattas från min hjärna så kommer jag att bli frisk, säger Jacobsson.

Till slut hade Jacobsson sju olika mediciner samtidigt och snart var återfallet ett faktum. Det konstaterades psykotisk depression och Jacobsson blev intagen på avdelning igen.

Jag visste att jag kommer att dö om jag fortsätter att missbruka. Samtidigt kändes det som om jag dör om jag inte får fortsätta att missbruka. Jag fick en känsla av hjälplöshet.

― Nina Jacobsson

Döden den enda upplevda utvägen

Småningom kom insikten att missbruket skulle ta livet av henne om hon inte slutade.

- Jag visste att jag kommer att dö om jag fortsätter att missbruka. Samtidigt kändes det som om jag dör om jag inte får fortsätta att missbruka. Jag fick en känsla av hjälplöshet.

Tack vare en god handledning kom Jacobsson till insikt att hon själv kan påverka sitt liv oavsett diagnoser eller mediciner.

Livet började ta form med studier och bostad, men efter ett år kom väggen emot. Men denna gång hade Jacobsson kapacitet att hantera situationen annorlunda.

- Jag tog sjukledigt i ett par månader. Jag låg på sängbottnen och funderade vad felet var. Jag drack inte längre, använde inga mediciner – kunde jag vara galen på riktigt? I den stunden kom jag fram till att jag aldrig har behandlat det som finns mellan öronen, mitt beroendetänk, säger Jacobsson.

Beroendetänkandet kan ses som en snedvriden bild av sig själv och omvärlden. Och det var först när Jacobsson började jobba med det som situationen blev bättre.

- När jag började behandla mitt beroendetänk försvann ätstörningarna på köpet.

”Mina föräldrar bär ingen skuld”

Under åren har Jacobsson spenderat otaliga timmar i terapi. Det som varit kännetecknande för all terapi är sökandet efter ett trauma i barndomen.

Många har ställt frågan om vad som hänt Jacobson i hennes barndom. Själv säger hon att hon haft en fullständigt normal barndom och att hennes föräldrar inte bär någon skuld över att hon blev sjuk.

- Det är inte mina föräldrars fel att jag blev sjuk. Lika litet som det skulle ha varit om jag hade fått diabetes. Sökandet efter trauma är sorgligt för det kan hindra anhöriga från att söka hjälp i rädslan att skuldbeläggas, säger Jacobsson.

Konfrontera den som behöver hjälp

I dag studerar Jacobsson till socionom, hon har två barn och arbetar som erfarenhetshandledare inom öppenvården. Det viktigaste i vården är att få den som behöver att söka hjälp, tycker hon.

- Många gånger insjuknar anhöriga i medberoende. De börjar ställa om sitt liv, sina känslor och vardagen för att inte missbrukaren ska knarka eller dricka. Att ställa om sitt liv är skadligt om man gör det för att lindra någons missbruk.

Jacobsson rekommenderar anhöriga att själva söka vård för att medvetandegöra situationen för den som missbrukar.

- Speciellt då det är fråga om missbruk är det viktigt att den som missbrukar inser att omgivningen inte längre dansar efter dens pipa, säger Jacobsson.

Förespråkar tvångsvård

I Finland i dag kan ingen tvingas till vård. Jacobsson ser det som en kontroversiell fråga och talar varmt för högklassig tvångsvård.

- Jag personligen skulle ha varit glad om någon hade tvingat mig till missbrukarvården. Som missbrukare såg jag inte mitt eget bästa. Samtidigt behövs också egen vilja för att bli nykter.

”Mitt förflutna är min största tillgång i dag”

I dag är Jacobsson symptomfri, men hon poängterar att en alkoholist aldrig blir botad eller frisk.

- För 10-15 år sedan läste jag en text om att det förflutna kan bli en persons största tillgång. Jag tänkte då att det inte kan stämma, men i dag är det faktiskt så. Jag kan använda mitt förflutna för att nå fram till andra människor, säger Jacobsson.

Hur känns det att få hjälpa andra?

- Det är väldigt, väldigt givande.