Bokrecension: Vad är historisk sanning och vad är påhittad fiktion? Sista delen i Thomas Wulffs historiska romantrilogi ger prov på berättarglädje och vidgar perspektiv

Utan att ha läst mer än några sporadiska dikter och en räcka varierande slag av prosatexter, tyckte jag mig ha bildat en ganska klar uppfattning om Thomas Wulffs författarskap; klurig och finurlig, påhittig, men också språk- och stilmässigt utmanande, inte den mest lättillgängliga av författare, ändå definitivt intressant, är omdömen jag kunde tänka mig att i korthet vore beskrivande.

Dessa förutfattade meningar – för att inte säga fördomar – får jag också snabbt bekräftade när jag sätter igång med läsningen av hans senaste roman, Otack är världens lön.

Avslutande delen i en trilogi om Ivar Lassy

Det här är samtidigt den tredje och avslutande delen i en trilogi om Ivar Lassy, en finlandssvensk revolutionär socialist och ”orientalist” (ett epitet som brukar tillskrivas honom), som alltså levde på riktigt, föddes i slutet av 1800-talet i Baku och var verksam under de första decennierna under följande sekel.

Det är hans livshistoria – eller Ivarlassys, som han av någon anledning konsekvent kallas i romanen (ibland förkortat till Ivarl) – rapsodiskt baserad på anteckningar brev och anekdoter, som Thomas Wulff återberättar. Eller som det heter i titlarnas underrubrik: ”Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv”.

Märk väl ordet fantasier där. Om den här bakgrunden och själva greppet finns det alltså mera att säga och till det tänkte jag ännu återkomma.

Ett stilprov som bekräftar mina aningar

Men för att haka på vid mina inledande tankar kring förutfattade meningar om Thomas Wulffs författarskap och visa vad jag avser, vill jag först bjuda på ett litet stilprov. För att hitta ett lämpligt citat behöver jag egentligen inte ens bläddra förbi första sidan:

Februarinatten var stjärnklar och ödeskogarna på den finländska sidan låg gnistrande iskallt upplysta av en oändligt avlägsen, blott knappstor fullmåne, var det fullständigt vindstilla och följaktligen även absolut dödstyst, varför Naulapää även å det strängaste förbjudit tremannasällskapet att ge ett endaste pip ifrån sig innan man skidat över gränsen …

Och så vidare, fortsätter meningen ännu hela sidan ner och en bit in på den följande, så jag blir tvungen att gå tillbaka för att se var och hur den egentligen började, och vad som ledde vart.

Vad är det här nu då, varför gör han på detta vis? hinner jag tänka.

Nåja, alla meningar är inte så långa. Men att dessa vindlande och snirkliga meningar är ett utmärkande drag för texten står klart från början.

Tät text, men njutbar när man finner rytmen

Fast det ska också genast sägas att det inte dröjer länge förrän den första förbryllningen går över i förtjusning.

Det krävs en viss koncentration vid läsningen, men när jag hittar rytmen och låter meningarna sjunka in, utan att varje gång stanna upp ifall jag missar en bisats inbördes relation och koppling till helheten, börjar jag finna greppet i själva verket riktigt njutbart.

Det verkar som om Wulff också njuter av att späda på och leka med språket.

Till exempel de tidvis arkaiska orden och uttrycken han gärna använder, lämpar sig utmärkt för den här typen av historisk roman.

Aningen mer maneriskt är det att han vid replikskiften gärna tar till beskrivande verb som anger en rörelse eller aktion samtidigt som personen säger någonting. Det vill säga, i stället för att skriva, exempelvis: ”… sade Ivarlassy och steg upp för att ta itu med saken”, använder Wulff den här typen av konstruktioner, som i följande exempel:

”Ivarlassy fann sig omedelbart: ”Ge mig tio minuter”, satte han sig genast i rörelse…”.

Thomas Wulff

Men på det hela taget är det skickligt gjort och som sagt ständigt lekfullt och infallsrikt. Av ovanstående exempel och citat framgår också att texten visserligen är väldigt tät.

Det är ändå inte fråga om någon lång, episk roman. Ca 200 sidor är längden och handlingen, händelserna förs fram i kortare, rapsodiska avsnitt och scener.

Fristående delar, som bildar en helhet

Kommen ungefär en tredjedel in i läsningen, inser jag att jag får lov att gå tillbaka för att som hastigast bläddra igenom även del 1 och del 2 av romansviten. Inte för att det strängt taget är helt nödvändigt; sista delen kan gott läsas skilt för sig som en fristående roman.

Men i de två första delarna, En hjälte för vår tid samt Med bästa vilja i världen, skildras alltså Ivarlassys barndom och ungdom respektive yngre vuxenliv. Och det är klart att man via en kännedom om det här också får en djupare förståelse för karaktärerna och de skeenden som utspelar sig i del 3.

Främst är det ändå för att jag blir så inspirerad av skrönorna kring Ivarlassys liv – och de medverkande vännernas och andra karaktärer, som flimrar förbi – som jag vill veta mera om bakgrunden.

Om själva handlingen, som alltså delvis baserar sig på den verklige Ivar Lassys öde, vill jag inte avslöja allt för mycket. Jag hoppas att läsaren, som orkat så här långt, blir lockad att läsa boken själv och eventuellt också ta reda på mera om Ivar Lassy.

Verklighetsbaserade personer och händelser

Vid sidan om Ivar Lassy/Ivarlassy möter vi i boken också andra verkliga historiska finländare - socialister och revolutionärer, likt honom själv på flykt från hemlandet. Bekant, inte bara från de tidigare delarna, är först och främst Otto Wille Kuusinen, Ivar Lassys/Ivarlassys mentor.

Inledningsvis är det vinter 1923 och vår man ansluter sig efter en utmattande flykt på skidor med Edvard Gylling för att bygga upp det modellsamhälle i den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Karelen man visionerat om i diverse artiklar i socialistiska tidskrifter i Finland.

Parallellt med historien om Ivarlassy får vi också ta del av spridda episoder ur Lev Davidovtj Trotskijs liv. Utan att någonsin verkligen råkas, passerar de varandra under sina strapatser i romanen i något skede väldigt nära.

Men vad är sanning och vad fiktion?

Så även om Thomas Wulff skriver om verkliga, historiska personer och utgår från dito händelser, så behöver han inte hålla sig strikt till sanningen. Glidningarna mellan vad som är sanning och vad som är skröna, är en del av det som utgör fascinationen i romanen.

Av de uppenbart påhittade bifigurerna är en amerikansk soldat vid namn Mike Nomad min favorit – och om någon lystrar igenkännande vid namnet, så är det med all rätt. Så här beskrivs han när vi möter honom i Petroskoj dit Ivarl ganska snart anländer i början:

… och ut hoppade en kort men ganska kraftigt byggd ung man i en kort svart läderjacka och slitna marinblå byxor, med en skarpskuren profil, en rykande cigarrett i mungipan och stubbat ljust hår /- - - / "Hell’s Bells! Äntligen någon som talar ett språk som man förstår! Mike, heter jag. Mike Nomad! Här är kardan!".

Ja, den som liksom jag har läst sin Seriemagasinet i yngre år, känner i den beskrivningen genast igen favorittuffisen med de hårda knytnävarna. I ett senare skede figurerar också hans kumpan från samma blaska, den piprökande, mer intellektuellt lagda Steve Roper.

Bara sådana här detaljer.

Men det här handlar uttryckligen om förbiflimrande bifigurer i karaktärsgalleriet och bra så. Mera skulle bli för mycket av det goda.

En kontrasterande spionhistoria

En annan äventyrlig karaktär, som växer till något av bokens andra huvudperson, är Ivarlassys barndomsvän Rikhard Sorge. Vad gäller honom kan han för all del ha en reell förebild han med, men hans äventyr lär vara till de mesta uppdiktade.

Om Thomas Wulff ger prov på glimten i ögat genom att ta med Mike Nomad, har han i Sorge gett fullt utlopp åt sin vurm för att dikta ihop en äventyrare med pojkrummens hjälte som förebild.

Rikhard Sorges spionaffär i Japan mot slutet av boken får mycket utrymme. Och än en gång går det inte att ta miste på författarens berättarglädje.

De här avsnitten ger också en kontrast till Ivarlassys mer händelselösa liv med diverse akademiska sysslor för bland annat Komintern som Otto Wille Kuusinens betrodde. Först i Leningrad och sedan i Moskva.

Ett tragiskt livsöde som öppnar mot vidare perspektiv

Han är på det hela taget en hygglig, hederlig och alltigenom rättskaffens karl. Inte desto mindre framstår han ändå som en tragisk hjälte, emedan han verkar sakna förmågan att anpassa sig enligt vissa samhälleliga krav.

Inte heller kan han på rätt sätt dra nytta av, utnyttja sina kontakter till maktens sfärer. Då han får klart sitt huvudarbete, Marksismin perusteet, faller den inte i god jordmån hos den nya Stalinregimen, vilket leder till hans fall.

Det har på sistone varit en del tal om att vi helst lever våra liv i trygga bubblor – inte bara på diverse sociala medier.

Vi håller oss helst innanför den egna bekvämlighetszonen; vi lyssnar på den musik vi alltid gillat, läser de böcker som bekräftar den syn på världen vi redan har etc.

Ifall det detta i någon mån stämmer in också på mig, fungerade Otack är världens lön som en inspirerande ögonöppnare för ett livsöde som för mig var hittills obekant. Den verklighetsbakgrund som ligger till grund, öppnar perspektiv för vidare insikter i ett skrämmande historiskt skede.