Lotta Green: Bita ihop och jobba eller säga upp sig - måste man jobba på om man inte trivs?

Frågor om arbete är högaktuella i en tid då många både hög- och lågutbildade går i arbetssökandets tider. Förväntar man sig för mycket om man också tänker sig att man ska trivas på sin arbetsplats? Frilansjournalisten Lotta Green skriver i sin kolumn om hur hon blev erbjuden ett jobb som hon inte ville ha.

För ett par veckor sedan fick jag ett e-postmeddelande som undrade om jag var intresserad av att jobba heltid inom kundtjänst.

Jag ska erkänna att jag blev ganska ivrig, har snuttjobbat här och där i en längre tid och tanken på en regelbunden inkomst var minst sagt lockande.

Tog kontakt med företaget, gick på intervju och blev antagen till en arbetsutbildning som jag glad i hågen infann mig på.

Redan från början var jag på det klara med att jag inte skulle storgilla jobbet, det hade ingenting med min utbildning eller mina egentliga arbetsönskemål att göra.

Tänkte mig snarare att jag nog skulle stå ut, eftersom jag förr har jobbat med liknande uppgifter och eftersom det var frågan om en visstidsanställning.

Efter andra dagen ringde jag hem och grät och pep i telefonen som en bortkommen fågelunge

Jag tänkte att folk i allmänhet står ut med sina jobb, att det helt enkelt är så man gör om man vill tjäna litet pengar.

Såhär i efterhand inser jag att det bland annat var den här attityden som jag fick ta mig en rejäl funderare över.

Pengar eller lycka?

Efter första dagen gick jag omkring med ett ansträngt smil och försökte intala mig att allting var okej.

Efter andra dagen ringde jag hem och grät och pep i telefonen som en bortkommen fågelunge.

Jag kunde inte exakt sätta fingret på varför jag vantrivdes så mycket på just den arbetsplatsen, var bara helt övertygad om att inte en del av mig ville gå dit igen.

Förnuftet sade att jag borde bita ihop och fortsätta eftersom det var en korttidsanställning.

Intuitionen bräkte samtidigt på att jag absolut inte ska gå med på något som rent fysiskt får mig att må illa, att magkänslan vet vad den varnar om och att ingen lön i världen motiverar ångestfyllda morgnar, långa dagar och stress som lamslår ens relationer.

Det fanns inte en chans att jag skulle fortsätta

Jag befann mig alltså i en rätt så typiskt mänsklig situation, var tvungen att välja mellan att vara olycklig men tjäna pengar eller att vara lycklig och leva på mindre.

Det svåra var att det inte fanns något givet svar på hur jag skulle göra, var tvungen att leta efter svaret hos mig själv.

Till sist var det ändå ganska enkelt. Jag hade bestämt mig för att fortsätta, steg upp, tvångsmatade mig, borstade tänderna och gick direkt tillbaka till sängen där jag bröt ihop som en lumphög.

Det kan låta hur fånigt som helst, men det var kroppen som till sist bestämde hur jag skulle göra.

Det fanns inte en chans att jag skulle fortsätta.

Det är klart att jag skämdes över att ge upp.

Det är ju alltid mer socialt acceptabelt att stå ut än att ge upp, kampen i motvind är mer tilltalande än den som bara säger att hoppsan, här var det besvärligt, jag vänder om och går hem.

Personligen finns också alltid en bakomliggande rädsla för att bli helt oduglig, att låta sin egen rädsla för det okända helt ta över och till sist förvandlas till någon som aldrig utmanar sig på något som helst plan.

Det är därför det blir problematiskt, när vi generellt pratar om att man bör trivas på sin arbetsplats – det gäller nämligen inte alla

Dessutom kan det anses vara rent oförskämt att tacka nej till jobb i dagens arbetsklimat där arbetslöshet målas upp som något stort och hotfullt – helt enkelt något man till varje pris ska undvika, till och med när det bara handlar om mindre arbete.

Vi lever i ett starkt ekonomiskt styrt samhälle i vilket valet av mindre pengar framför mer kan te sig rent förbryllande.

Omöjligt för alla att älska sina jobb

Man kan säga att det hör till vårt samhälles grundvalar att det är meningen att man ska hitta ett jobb som man finner meningsfullt, att gärna trivas där och som bonus kanske till och med hjälpa andra människor eller planeten.

Så har jag i varje fall föreställt mig att det ska gå till, att arbetslivet är ett rätt så enkelt kretslopp i vilket man ger, får tillbaka och där någonstans emellan, hittar sig själv ganska tillfreds med tillvaron.

Mer problematiskt blir det när man inser att de jobb som knappast någon finner glädje i, men som ändå utgör en betydelsefull del av vårt samhälle, inte ens finns här.

Jag tror inte att frågan om trivsel på arbetsplatsen är en så stor fråga för de som tvingas arbeta hela dagar för att sy en stor del av de kläder som säljs i våra varuhus, exempelvis.

Det är därför det blir problematiskt, när vi generellt pratar om att man bör trivas på sin arbetsplats – det gäller nämligen inte alla.

Hur skall man veta var gränsen mellan trivsel och normal arbetsangst går?

Det gäller kanske de som får arbeta kreativt, bestämma och ha en viss frihet i yrkesutövandet, men det gäller inte för de som städar upp efter dessa eller bygger deras mobiltelefoner.

Samtidigt som det alltså inte fungerar att säga att ens jobb bör vara någonting man alltid trivs med, eftersom det är rent omöjligt för alla att trivas med sina jobb, blir jag lika konfunderad över hur vanligt det är med folk som uttrycker avsky för sitt arbete.

Hur skall man veta var gränsen mellan trivsel och normal arbetsangst går och när man helt enkelt bör prioritera om sitt liv och byta arbetsplats.

Låter jag fullständigt världsfrånvänd när jag frågar mig om det inte är önskvärt att åtminstone försöka sträva efter att leva ett liv i vilket man inte hatar måndagar mer än andra dagar?

Ett visst mått av skit

Tidigare var det lättare för mig att ta emot jobb som jag visste att inte hade något med mina egna önskningar och målsättningar att göra, enbart på grund av de pengar man kunde förtjäna.

Det fanns liksom tid för det.

Ju mer åren har gått, desto mer har jag skjutit på det där som jag egentligen vill göra, och nu står jag här i värsta medelåldern och kommer på att jag egentligen aldrig hade någon konkret plan.

Visst, jag är timanställd här och där, jag sysslar med små grejer och projekt som jag tycker om och som håller ekonomin något så när flytande, men jag vet fortfarande inte vad det ens är jag “egentligen ska göra”.

Jag börjar tro att föreställningar om ett visst kall eller en egentlig arbetsuppgift i livet hör till det förflutna.

Om tillvaron ska präglas av så mycket arbete som den gör just nu, så må det väl ändå vara en förutsättning att man ska trivas med det

Jag är förvånad över hur stora frågor den här till synes lilla incidenten har gett upphov till, frågor som hur man bör leva och om “ett visst mått av skit” helt enkelt är sådant som generellt hör till folks vardagar.

Plötsligt är jag medveten om en hel värld som sliter och arbetar för inga pengar alls, och så kommer jag här högutbildad och bortskämd och tackar nej till ett jobb bara för att det har litet dålig stämning.

Det är ett otroligt privilegium att kunna göra såhär, att välja att skippa ett jobb enbart på grund av vantrivsel – ett annat finansiellt utgångsläge hade självfallet tvingat mig att fortsätta jobba.

Jag må vara barnslig och kanske hopplöst omodern, men jag tycker inte att ett visst mått av skit är sådant som ska höra till någons arbetsvardag.

Om tillvaron ska präglas av så mycket arbete som den gör just nu, så må det väl ändå vara en förutsättning att man ska trivas med det.

Text: Lotta Green