Många finländska elitidrottare lever ur hand i mun: ”Vanligt att man sparar in på maten”

För en stor del av de finländska elitidrottarna är vardagsekonomin påfrestande. Många lever under fattigdomsgränsen och tvingas till ett spartanskt liv. Det är jättestressigt, säger badmintonspelaren Nanna Vainio.

Skatteuppgifterna för år 2016 offentliggjordes i onsdags. Då man synar den finlandssvenska idrottselitens inkomster i sömmarna så ser man att det inte är en dans på rosor att vara en idrottare i Finland. Det stora undantaget är ligaspelarna i ishockey.

– Den ekonomiska biten är en del av livets grundpelare. Är man osäker på den så hur långsiktiga mål vågar man ha, frågar sig VM-orienteraren Fredric Portin.

Majoriteten under fattigdomsgränsen

Yle Urheilu gjorde en undersökning om de finländska toppidrottarnas personliga ekonomi för ett år sedan. Undersökningen ger vid handen att 64 procent av de finländska idrottarna lever på inkomster under fattigdomsgränsen.

Många konstaterade att osäkerheten kring inkomsterna orsakar konstant stress, mental press och att det i slutändan inverkar på idrottsresultaten.

– Det påverkar massor. Inför OS i Rio var jag tvungen att delta i många turneringar för att kvalificera mig. Jag åkte till Mexiko utan att ha en flygbiljett hem. Jag var tvungen att ringa hem till mina föräldrar och säga att jag inte har pengar på kontot. Ni måste hjälpa mig. Det är jättestressigt, säger badmintonspelaren Nanna Vainio.

– Det är sådant som man funderar massor på. Det är realiteten och jag är inte den enda som har varit i den situationen.

Sämre läge här än i andra länder

Yle Sportens skidexpert Glenn Lindholm påpekar att finländska landslagsidrottare ofta är i ett avsevärt sämre läge än de utländska rivalerna. I grenar som längdskidåkning, orientering och alpint är man tvungen att betala för att vara medlem i landslaget.

– Så är det till exempel inte i Sverige och Norge i längåkning. I Norge förtjänade en landslagsnykomling 24 000 euro år 2013. Rutinerade landslagsåkare fick över 50 000 euro. Johaug, Björgen och Sundby förtjänade 120 000 euro via landslaget.

– Här i Finland betalar man. Min son som är med i ungdomslandslaget betalar till exempel 1800 euro för att vara med i år, säger Lindholm.

Fredric Portin, Nanna Vainio och Glenn Lindholm deltog på fredagen i diskussionsprogrammet Slaget efter tolv i Yle Vega.

Många lägger av

Släggkastaren David Söderberg konstaterari en intervju för Yle Sporten att det finns idrottare som slutar för att de inte orkar med den osäkra ekonomiska vardagen.

– I badminton avslutar många talanger sin satsning efter gymnasiet, då man börjar studera och flyttar hemifrån. Det blir för svårt, säger Vainio och får medhåll av Portin.

– Läget är ofta kritiskt då man flyttar hemifrån. De flesta har inte så mycket pengar i det läget och just de åren är avgörande ifall man ska ta sig upp på en högre nivå. Det beror delvis på ekonomin. Man har inte förutsättningar att syssla med det man vill.

Glenn Lindholm påminner om att det inte alltid är idrottarna själva som fattar beslutet.

– Ibland är det föräldrarna som helt enkelt inte har råd att sätta pengar på sina barns idrottande.

Studier ett nödvändigt ont

För många idrottare är studier ett måste för att få plus och minus att gå ihop. Friidrottaren Petteri Monni beskriver i ett blogginlägg studiestödets betydelse i det finländska idrottslivet.

– De flesta studerar, vilket är bra för framtiden, men för många handlar det om ett måste. Studier betyder att man får tillgång till Finland största idrottssponsor FPA, skriver Monni.

Nanna Vainio tillägger att också studielånet är en viktig komponent i sammanhanget. Och att kombinationen studier och elitidrott inte alltid är optimal.

– Under mina sista studieår var jag så pass framgångsrik i badminton att jag inte behövde lyfta studielån. Det var positivt att man kom upp till en sådan nivå att man kunde klara sig endast på studiestödet.

– Badminton är en dyr gren i och med att vi reser massor. Det var en begränsande faktor för mig att studera. Det skulle ha varit bra att till exempel åka till Asien eller få tävlingserfarenhet genom att tävla i Sydamerika inför OS. Det är svårt då du samtidigt försöker få ihop 60 studiepoäng.

Fredric Portin nickar och säger att ekvationen låter bekant.

– Man vill idrotta men man känner sig tvingad att studera så pass mycket att man får studiestöd. Men koncentrerar sig på den ekvationen i högre grad än hur man ska utvecklas som idrottare.

Lätt hänt att idrottarna sparar in på maten

Finländska idrottare styr ofta sina prispengar och sponsormedel till en personlig idrottarfond. Från den kan man kvittera ut pengar mot kvitton. Men endast till idrottsrelaterade utgifter. Inte till exempel mat, hyra och telefonräkningar.

Maten är således en utgiftspost som många upplever som ett möjligt inbesparingsobjekt. Trots att näringsrik och nyttig kost är en av grundbultarna ifall man ska prestera på toppnivå.

– Det är väldigt vanligt. Det är en grundgrej som det är lätt att spara in på, men som är betydelsefull med tanke på helheten. Det är sådana saker som lider av den spartanska inställningen, säger Fredric Portin.

Elitidrotten får 35 miljoner årligen

Även om många idrottare har tuffa ekonomiska förutsättningar, så har det statliga stödet till idrotten vuxit markant de senaste åren.

Via statens budget får elitidrotten årligen 35 miljoner euro. Av dessa medel går tio miljoner till Finlands olympiska kommitté.

Sedan början av 2000-talet har de statliga understöden till grenförbunden vuxit med 64 procent. Enligt en artikel i förra veckans nummer av Urheilulehti har emellertid en stor del av ökningen gått till att anställa kontorspersonal. Eller till löneförhöjningar.

– Pengarna måste ner på gräsrotsnivå. Det är där jobbet sker. Det som idrottaren och tränaren har tillgång till är det avgörande. Pengarna får inte stanna vid något skrivbord, säger Portin och får medhåll av Lindholm:

– Det borde gå mindre resurser till att upprätthålla strukturer. Av tradition har vi haft många förbund under hela vår hundraåriga historia. Jag har jobbat ganska mycket med andra internationella förbund och jag vill påpeka att vi har ett ganska bra ledarskap. Ibland är jag tacksam över att vi har det så bra som vi har det.

Förebilder behövs

Man kan förstås också ifrågasätta om samhället över huvud taget ska stöda elitidrotten. Får Finland valuta för de pengar man satsar på elitidrott?

– Vi behöver förebilder. Sådana som klarar sig ute i världen. Det har en hälsofrämjande effekt. Jag tror också att det har en betydelse för vår välfärd att vi har idrottare som klarar sig ute i världen. Vi har sett betydelsen av Kimi Räikkönen och Valtteri Bottas då de kör fort runtom i världen. Eller hur Iivo Niskanen i längdåkning drar med sig nya juniorer till sporten, säger Lindholm.

Fredric Portin bodde några år i Norge och tävlade för Halden SK. Då såg han från första parkett vilken betydelse fina förutsättningar kan ha för resultatutvecklingen.

– Man behöver inte söka länge för att hitta grundorsaken till varför Norge klarar sig så bra i skidspåret. Det är ett enormt sug och det beror delvis också på att elitidrottarna har det bra. Juniorerna ser att de har en möjlighet att satsa om de tar sig dit. Då behöver de inte fundera vad de ska lägga på makaronerna.