Och Ester-priset för modig och nydanande teater går till...

I år belönas fyra starka kvinnor inom teatervärlden med teaterföreningen Vivicas vänners Ester- pris för sina modiga och experimentella insatser för scenkonsten - Alma Lehmuskallio, Iida Kuningas, Susanna Kuparinen och Kati Lukka.

Regissören Susanna Kuparinen är framför allt känd för sina mycket uppmärksammade politiska teatertrilogier ”Valtuusto” och ”Eduskunta”. Båda trilogierna bygger helt på dokumentärt material och replikerna är plockade direkt ur Helsingfors stadsfullmäktiges och riksdagens protokoll.

Kati Lukka är Nationalteaterns uppburna scenograf. I höst kan vi beundra hennes scenografi i bland annat Pirkko Saisios Koivu ja tähti, Thomas Bernhards Vanhat mestarit och Jussi Lehtonens och Kati Kaartinens Toinen koti. Hon har också skapat scenografin till Nationaloperans aktuella balett Sju bröder.

Jag träffar en väldigt överraskad men mycket tacksam och glad regissör, Alma Lehmuskallio som utexaminerades från Teaterhögskolans regilinje för bara två år sedan:

-Jag tror att det på sätt och vis var bra att börja studera regi så sent som jag gjorde. Jag var trettio när jag började och visste mer om mig själv och vad jag ville göra än när jag var 20.

- Det här priset är just den uppmuntran man behöver när man precis har börjat sin karriär. Det är viktigt att bli uppmärksammad för att man ska orka fortsätta, menar Lehmuskallio.

Skådespelaren Iida Kuningas är minst lika tagen och omtumlad.

-Det känns skönt att jag inte själv behöver definiera om min scenkonst är modig eller inte, utan att det kommer utifrån i form av Ester-priset.

-Jag har fått göra många starka och intressanta kvinnoroller. Jag är verkligen tacksam över att jag inte varit tvungen att spela små snälla flickor eller frugor i skuggan av de stora manliga rollerna, säger Kuningas som spelar både på svenska och finska teaterscener.

Almas väg till regissör inte självklar

-Oj, vägen till regissör har varit en lång resa! Berättar Alma Lehmuskallio skrattande när jag frågar hur det kom sig att hon blev regissör.

-Jag studerade först dans vid Tamara Rasmussen Opisto. När jag fyllde 21 slutade jag med dans och började i stället som skådespelare vid Ylioppilasteatteri.

Tiden vid Ylioppilasteatteri var mycket viktig för Alma Lehmuskallio och hon lärde sig mycket. Skådespelararbetet kändes som ett självklart val för henne och det var faktiskt inte förrän på inträdesprovet till Teaterhögskolans regilinje som hon ändrade sig.

- På inträdesprovet till regilinjen insåg jag plötsligt att det verkligen var regissör jag ville bli. Som regissör fick jag möjligheten att kombinera all min kunskap.

Men det var inte alldeles lätt för Lehmuskallio att komma in till regilinjen.

-Tre gånger föll jag av i sista skedet av inträdesprovet vilket var ett jättehårt slag för mig. Samtidigt tror jag att det har varit viktigt att jag inte fått allt jag velat ha genast utan insett att man måste jobba hårt för att få det.

Mångsidigt och nyskapande

Både Alma Lehmuskallio och Iida Kuningas har fått göra väldigt varierande teater, allt från mera traditionell scenkonst utgående från ett färdigt manuskript till experimentell teater.

I en av Lehmuskallios senaste teaterproduktioner Sivuhenkilöt (2016) kombinerar hon nycirkus och teater på ett nydanande sätt.

Alma Lehmuskallio har en bakgrund inom dansen och därför står den fysiska teatern väldigt nära henne. Nycirkus provade hon på redan 2008 men Sivuhenkilöt står för något helt nytt.

-Under den produktionen vågade vi göra något som ingen av oss hade gjort förut nämligen att kombinera nycirkus och teater så att de verkligen påverkar varandra.

I och med nycirkusen vågade Lehmuskallio överskrida gränser. Hon berättar att hon blev ”friare, vildare, modigare och galnare” än vad hon skulle ha blivit under arbetet med en vanlig teaterföreställning.

-Att regissera olika sorts teater är något jag absolut vill fortsätta göra. Det är härligt att få vara på olika platser och träffa olika sorters människor, berättar Lehmuskallio ivrigt.

Iida Kuningas är just nu mitt uppe i två totalt olika teaterföreställningar på teater Viirus, WunderKinder med mask och playback och den stora karnevalistiska föreställningen Mästaren och Margarita där hon spelar Pontius Pilatus.

- Som freelancer har jag hoppat mycket från arbetsgrupp till arbetsgrupp och varje grupp är ganska unik. Varje process och slutresultat är resultatet av just den arbetsgruppens process, menar Kuningas.

Att ge sig hän åt teaterleken

När jag frågar Iida Kuningas om hennes rollarbeten berättar hon att det är i situationerna på scen tillsammans med de andra skådespelarna som hennes arbete verkligen föds.

-Jag upplever inte att jag upplöses i någon annan när jag är på scen. Det är väldigt konkret att det är jag själv som står där på scenen. Jag och publiken har en gemensam överenskommelse om att jag leker att jag är någon annan, berättar Iida Kuningas om sitt rollarbete.

Vi kommer in på den postdramatiska teatern och de krav den ställer på skådespelaren, de ständiga övergångarna mellan rollgestalten och skådespelarjaget.

- De gånger då jag stått på scen så att säga i egenskap av mig själv har det också blivit ett slags slöja. Jag njuter av fiktion och att få ge mig hän åt teaterleken. Det är befriande att inte försöka vara sig själv, jag vet inte ens vad ”mig själv” egentligen betyder.

För Lehmuskallio är det kroppen som står i fokus i hennes föreställningar.

-Jag tänker alltid på kroppen och varandet på scenen. Det är viktigt att skådespelaren värmer upp på ett sätt som passar just den föreställningen för att få den kroppskänsla och stämning som föreställningen kräver, förklarar Lehmuskallio.

Att kombinera komedi och melankoli i sina pjäser är något som Alma Lehmuskallio alltid gör, oftast på ett omedvetet plan. Kanske man kan tänka sig att det också det har sina rötter i cirkusvärlden.

För henne är trivseln på arbetsplatsen också A och O.

- När man mår bra och blir sedd kan man jobba till fullo och ge sitt bästa. Det betyder inte att vi som arbetsgrupp inte skulle behandla svåra ämnen och att det inte skulle uppstå konflikter och jobbiga stunder under arbetsprocessen.

-Jag tycker att det är jätteviktigt att njuta på scenen och att hitta glädje i jobbet och det är något som jag tror att syns utåt under föreställningarna, avslutar den färska pristagaren Alma Lehmuskallio.