Han lärde sig jaga vildsvin med yxa på Papua Nya Guinea

- Vi visste inte vad som väntade oss när vi åkte till Papua Nya Guinea 1971.

Det säger Lorentz Uthardt i Malax om den 3-årsperiod som han och hustrun Dagmar tillbringade som unga volontärer i agrikulturellt utvecklingsarbete på den stora ön belägen mellan Australien och Filippinerna.

I dag är Uthardt politices doktor, ödemarksråd och jägarveteran som innehaft höga poster inom det europeiska jägarförbundet Face.

Men då, 1971, såg världen annorlunda ut och att åka så långt bort man kan från Finland var ett stort och spännande äventyr.

Mötet med ursprungsbefolkningen var häftigt och gav många intressanta funderingar.

Flera hundra språk

- Till exempel det att de enbart jagade med pil och båge och spjut och yxa, säger Lorentz. Och språket ska vi bara inte tala om.

De olika stammarna hade flera hundra språk som inte hade så mycket med varandra att göra.

I och för sig fanns det nog en typ av lingua franca. Ett slags pidginspråk som kunde förstås av de flesta.

Men för det mesta använde sig Uthardts av tolk när de skulle lära ut jordbruksarbete i djungeln.

Samtidigt gavs det fina möjligheter att följa med ursprungsbefolkningen på jaktfärder, något som Lorentz gjorde så fort tillfälle gavs.

- När de jagade t.ex. vildsvin med pil och båge använde de breda spetsar, säger Lorentz. De var vassa och skar precis igenom bytet.

I den här jakten var man tvungen att smyga sig nära bytet. Man var kanske bara 20 meter ifrån vildsvinet, och det kunde verkligen vara farligt.

Jakt ute på öarna

Lorentz kommer speciellt bra ihåg ett jaktäventyr, som en lärarkollega från ön tog med honom på.

Det bar iväg med propellerplan till en liten ö utanför kusten som hette Long island.

Efter flygturen bordade de en skonare som seglades av en mer vild än tam irländare, som inte precis spottade i glaset.

Men fram kom de konstigt nog efter 11 timmars seglats.

- Det var så otroligt djupt där att fartyget kunde segla ända in till strand, minns Lorentz.

Där träffade de en kvinna, Ladong, som var gift med en tyskättad newguinier.

Han i sin tur hade kvinnor på många öar runt om. Hans kvinnliga entoruage arbetade för honom. De fiskade vanligtvis, eller så plockade de snäckor.

- Han körde i princip bara mellan dem och håvade in produkter. I gengäld fick kvinnorna varor de behövde, eller i enstaka fall pengar. Men pengar hade de egentligen ingen nytta av där ute.

Ladong ägde en liten generator där fisken hölls kall tills han behagade dyka upp.

Det här med klockslag och ens dagar var inte så viktigt. Det kunde gå allt från någon vecka till en månad mellan besöken.

Gigantiska hönsägg

- Nåväl, det blev dags för en jakttur på ön och vi tog med oss hundar upp i den otroligt bergiga terrängen.

Ön hade två aktiva vulkaner, och där hade det bildats "skogsgator" efter tidigare utbrott. Under regntiden svämmade de här gatorna lätt över. Rätt som det var kom de fram till några underliga högar.

- Jag frågade dem vad i all sin dar det här är, berättar Lorentz.

De bara tittade på mig och sade: Vet du verkligen inte det? Nää, sa jag, Vad är det?

Det är en sorts höna som lagt sina ägg här, sa hans följeslagare. Den gräver ner äggen över en meter djupt ner i jorden.

- Det fanns två ägg i gropen och de var jättelika. Ungefär som tre till fyra vanliga hönsägg, säger Lorentz. De hade blågrå färg och gulan upptog 90 % av innehållet medan vitan täckte 10 %. En färdig omelett!

Förklaringen Lorentz fick var att när den lilla kycklingen kläcktes
där nere i fukten och svalkan, behövde den en massa energi för att orka klättra upp genom sanden.

- Allt har sin förklaring. Och enligt Lorentz kommer de allra första hönorna som man lyckats domesticera just från de här trakterna.

Vildsvinsjakt med yxa

Sedan blev det tuffare tag. Nu skulle det jagas vildsvin, och följet rörde sig smygande på olika höjder i regnskogen.

- Mina värdar var faktiskt ganska rörande, minns Lorentz. De var allra mest rädda för att jag skulle råka illa ut. Jag hade ju ingen pilbåge.

Och det där geväret jag bar på, det visste de inte vad det var. De var väldigt noga med att skydda och måna om mig.

Deras jakt gick till så att hundarna drevade in galten mot ett träd. Vildsvinen ville alltid ha baksidan skyddad.

- Men det blev deras fall, eftersom ursprungsbefolkningen då smög upp runt trädet och flinkt klubbade till svinet i huvudet.

Det andra alternativet var att de sköt vildsvinet med pil på nära håll.

Ett fiskafänge som heter duga

Utrustade med flygfisk som Ladong hade fångat som bete, begav sig följet ut på fiskafänge i en utriggad kanot.

Lorentz satt längst fram och paddlade. Ladong tog dem ut till ett rev. Men på sidorna om det var det ofantligt djupt.

- Vi talar om tusentals meter, säger Lorentz. Det är ju inte speciellt långt ifrån Marianergraven. Vi lade ut flera hundra meter lina som vi virade runt finget. Och plötsligt högg det till.

Det stora djupets patrullerande polis

Men nästan direkt kände Lorentz det hugga till ytterligare en gång.

- Ladong bara flinade och sa att ta det lugnt och bara dra på. Och så drog jag på i mitt anletes svett en god stund. Och till sist kommer en hammarhaj upp till ytan!

- Den var ju för tusan lika lång som vår kanot! En riktig fuling med ett grått spröt framför huvudet.

Den såg grym ut, och jag blev så rädd och förskräckt att jag tog kniven och skar av linan.

Hans följeslagare i kanoten kluckade av skratt. De sa att de hade tänkt ta upp den bara för att låta Lorentz veta att det finns en del faror ifall han hade tänkt ta sig en simtur.

Den här formen av djuphavsfiske fungerar så att när matfisken får kroken i sig så reagerar den på ett sådant sätt som triggar hajar och andra rovfiskar att hugga.

Det här beteendet fångar alltså deras uppmärksamhet och så hugger de till.

- Man kan nästan säga att den stora renhållningspolisen i de stora djupet träder till, avslutar Lorentz

Vi avslutar höstens jaktserie "På pass med Lorentz" med att gå på djungeljakt i Papua Nya Guinea. Torsdagarna 16 och 23 november efter kl 18 i Yle Vega.