I Katalonien bygger man mänskliga torn - här är den fascinerande berättelsen om symbolerna i kampen för självständigheten

Hur kunde det blir så här? Jag står på Rådhustorget i den katalanska staden Vilafranca del Penedés och bevittnar en veritabel manifestation för Kataloniens självständighet.

Stadens borgmästare har just från balkongen till stadshuset avslutat sitt brandtal för Kataloniens frihet som innebar kraven på ett omedelbart spanskt erkännande av den katalanska självständighetsförklaring och en frigivning av "de två Jordis"

Llibertat Jordis (Frige Jordis) står det också på en banderoll som hänger nedför balkongen. De två Jordis som leder varsin medborgarorganisation som förespråkar katalansk självständighet heter Cuixart i Navarro och Sànchez i efternamn. De häktades i mitten av oktober.

Efter talet börjar människorna på torget sjunga den katalanska nationalsången. Många av de som sjunger står med knytnäven i högan sky. Andra är demonstrativt tysta och visar sitt ogillande.

37 s

Den katalanska nationalsången - Spela upp på Arenan

Först efter det här introt börjar tillställningen som jag egentligen ville bevittna, nämligen en så kallad diada castellera, en fest där katalanerna bygger mänskliga torn.

Jag visste att det är en gammal katalansk sed men jag var omedveten om sedens betydelse för den katalanska frihetskampen. Numera vet jag bättre.

Att gå i bredd eller klättra i höjd

Den katalanska kampen för självständighet kan ta sig helt olika uttryck. Somliga går eller står och demonstrerar dag ut dag in och somliga...bygger torn.

Det ena, att demonstrera för självständighet, verkar vara en självklarhet, det andra, att bygga mänskliga torn som en symbol i kampen för självständighet, är kanske inte lika självklart. Ändå är de minst lika viktiga uttryck.

På kort sikt är de stora katalanska demonstrationerna i Barcelona med hundratusentals deltagare säkert ett bra sätt att skapa uppmärksamhet, också internationellt.

Men jag undrar om inte den katalanska traditionen att bygga så kallade castells i många våningar är ännu viktigare, främst för katalanerna själva. Som ett identitetsskapande element.

Att inte vara dumdristig

Jag hade bokat en resa till Katalonien långt innan man talade om en Katalonien-kris. Men ju närmare avfärden kom desto klarare blev det att jag kommer att befinna mig i en region på randen till ett inbördeskrig.

Hur ska man förhålla sig i en sådan situation? Utrikesministeriet lade den 9 oktober ut ett resemeddelande där de uppmanade finländska resenärer med Barcelona eller Katalonien som mål att vara på sin vakt.

Undvik demonstrationer och stora folksamlingar och följ de lokala myndigheternas anvisningar

Ur Utrikesministeriets resemeddelande för Spanien

Så jag bestämde mig för att ligga lågt. Jag skippade för säkerhets skull Barcelona och tog inkvartering i Sitges, en gammal badort 35 km söder om Kataloniens huvudstad.

Dagen efter jag hade anlänt dit röstade det katalanska regionparlamentet för en självständighetsdeklaration. Mitt för veckoslutet planerade besök i Barcelona ställdes in. På beachen var det varmt och skönt - och lugnt.

Men på lördagen hände något som gjorde att jag blev involverad i den katalanska kampen för självständighet utan att jag först var medveten om det. På lördagen såg jag för första gången i mitt liv hur grupper av människor bygger höga torn med sig själva som byggmaterial.

Förvisso hade jag då brutit mot Utrikesministeriets resevarning. Okej, jag hade undvikit demonstrationer men däremot inte folksamlingar. Jag bedömde dem som varken stora eller farliga.

I Sitges pågick en irländsk-katalansk kulturfestival med olika uppföranden här och var: irländsk riverdance och katalansk sardana, traditionell keltisk och katalansk musik och allt möjligt annat.

På morgonen gjorde man vid stranden reklam för en tillställning som skulle äga rum på ett torg i gamla stan senare på kvällen: en diada castellera.

Reklamen bestod i ett uppträdande av en grupp människor, unga och gamla, som byggde ett mänskligt torn, till tonerna av gammal katalansk musik. Jag såg och hörde det från stranden och gick till deltagarna för att fråga vad det var bra för?

Kom i kväll till torget så får du se, fick jag till svars. Sagt och gjort. Klockan 18 infann jag mig på Plaça Cap de la Vila mitt i Sitges.

Torget var smockfullt. Det fanns katalanska flaggor överallt och en spänd förväntan fanns i luften.

Efter en stund hörde jag traditionell katalansk musik och in tågade två mänskliga torn i fyra våningar. Högst uppe fanns två barn med katalanska flaggor i handen.

Det var startskottet till festivalens diara castellera. Den första som jag har sett livslevande. Det var ganska otroligt.

1 min

Ett lyckat castellbygge - Spela upp på Arenan

Jag menar hur många människor kan stå ovanpå varandra? Tre, fyra, kanske fem? Fyra skulle jag ha sagt. På sin höjd. I dag vet jag bättre. Rekordet är tio!

Inte helt ofarligt

Castellbyggandet är ganska farligt. När ett tiovåningarstorn kollapsar faller folk ner från hög höjd. På andra människors huvuden.

När det sker talar castelleres om fer llenya, att klyva ved. En passande beskrivning.

Dödsolyckorna är dock sällsynta. Men skador förekommer ganska ofta. Därför måste det i dag alltid finnas åtminstone en ambulans nära torget.

I Sitges behövdes den också. Efter kollapsen av tornet (se video) fördes en skadad tornbyggare i ilfart till sjukhuset.

55 s

Castellet kollapsar - Spela upp på Arenan

Blodad tand

Det högsta tornet som byggdes i Sitges var på nio våningar. Men jag såg också ett torn på tio våningar. Några dagar senare.

Jag hade nämligen fått blodad tand. Jag var grymt fascinerad av det jag hade sett på det lilla torget i Sitges.

Styrka, balans, mod och förnuft! Castellbyggarnas valspråk sammanfattar bra det som behövs för att ett tornbygge ska lyckas. Det sistnämnda är kanske det viktigaste.

Força, equilibri, valor i seny!

Castellbyggarnas valspråk

När jag hörde om den stora och kanske viktigaste diada castellera som skulle äga rum i Vilafranca del Penedès om fyra dagar på allhelgona fanns det bara ett beslut: att åka dit.

En katalansk sed

Konsten att bygga mänskliga torn uppstod kring den katalanska staden Tarragona, hundra kilometer söder om Barcelona.

Traditionen föddes för ca 200 år sedan. Åtminstone omnämndes den då för första gången. Från Tarragona har traditionen sedan brett ut sig mot Penedès och trakterna kring Barcelona.

1900-talet var tornbyggens första guldålder. Sedan kom första världskriget, inbördeskriget, andra världskriget och Francotiden.

Man hade helt enkelt annat att göra. Till exempel att kämpa för överlevnaden. Först efter att diktatorn Franco dog 1975 återupptog man tornbyggen i större skala.

Under Francos tid undertryckte man systematiskt alla yttringar som skulle kunna leda till en ökad självständighet för folkgrupperna som inte definierar sig som spanska: framför allt de baskiska, galiciska och katalanska.

I dag har traditionen spritt sig över hela Katalonien och numera bygger man torn som är högre och mera komplicerade än någonsin förut. Den har också tagits upp på Unescos lista över så kallade kulturarv.

Det krävs en hel by för att bygga ett castell

Castellen byggs av föreningar, så kallade Colles Castelleres. De äldsta är över tvåhundra år gamla.

Castellen byggs av unga och gamla, kvinnor och män. Ofta är hela familjer involverade.

Längst nere stora och starka män, ofta stödda av riktiga gamyler. Jag har sett castellbyggare som var säkert långt över 70 år gamla.

Ju högre man kommer desto yngre blir de som klättrar uppåt. På tornens översta våningar finns sedan tjejer och barn. Högst uppe på kupolen är de riktigt unga. Fem till sju år.

När man ser de yngsta klättra upp för stammen för att nå tornets spets förstår man varför de kallas för ekorrar.

Tornet är färdigbyggt (carregat) när barnet på castellets kupol sträcker ut handen. Då får man också poäng för det efter en invecklad tabell. Men inte fulla poäng.

De får man först när hela castellet också har nedmonterats i omvänd ordning utan att något kollapsar. (descarregat).

Trots poängräkningen är tillställningarna som de jag bevittnade i Sitges och Vilafranca inga tävlingar. Poängen finns till för att kolla i slutet av säsongen vilken grupp som gjorde bäst ifrån sig.

En manifestation

Det märktes tydligt att tornbyggarna är katalanska nationalister. Och att tillställningarna är förklädda manifestationer för katalansk självständighet.

Torget i Vilafranca har förvandlats till en katalansk arena. Överallt syns den rödgulrandiga katalanska flaggan.

Mängder av banderoller som hänger ner från husens balkonger kräver demokrati, ett erkännande av den katalanska nationen och frigivning av de fängslade separatistledarna.

Många människor på torget bär på t-skjortor med samma krav. Och många har det gula bandet som visar att man är pro-katalansk fäst i sin kavaj.

Men det finns också många som inte är av samma åsikt. Och som visar det tydligt. Det uppstår diskussioner här och var mellan anhängare och motståndare av självständigheten.

I Sitges sjöng en katalansk singer/songwriter Y Viva España på katalanska och han fick stora applåder.

Det är lätt att förstå symboliken bakom tornbyggen. Här står vi, tillsammans, unga och gamla, och skapar det som inte torde gå att skapa: mänskliga torn i tio våningar.

Tornen kan läsas som ett pågående samhällsbygge. Att man försöker bygga upp det omöjliga. The sky's the limit.

Man talar blott katalanska, man sjunger och spelar katalanska sånger, man bygger katalanska torn.

Det här visar hur gamla traditioner och seder kan få nytt liv som en symbol för självständighet. Och hur de kan bli ett vapen i kampen.

Man får hoppas att castellen förblir ett fredligt vapen.