Tomas Jansson: Thåströms brinnande ögon och om att tacka nej till miljoner för att återuppliva Ebba Grön

Vad är det som kan få en rockhjälte att åldras på ett värdigt sätt? Hur undviker man att sälja ut sin ungdom och idealen som gjorde en till den man blev? Tomas Jansson berättar historien om rockikonen Thåström, och minns en intervju hemma på Söder i Stockholm.

Det krävs någonting alldeles speciellt av en artist att på 1990-talet tacka nej till 18 miljoner svenska kronor (2,5 miljoner euro i dagens värde) för att göra tre spelningar med ett redan begravt rockband.

Varför Joakim Thåström ville hålla de svenska newwave/punkhjältarna Ebba Grön kvar i graven är något av den här historiens nyckel då jag försöker hitta en förklaring till varför Thåström är så unik, och varför han som nyss fyllda 60 sägs vara på höjden av sin karriär.

På samma gång hittar man kanske också förklaringen till varför Thåström alltid varit så ovillig att ge intervjuer, eller varför han skyr tv-soffor och realityshows som pesten.

Mycket av det förklarade han egentligen redan 1989, då han nyss hade begravt sitt andra band Imperiet och gett ut sin första soloskiva.

Så vi skruvar klockan tillbaka nästan 30 år. Jag har fått en adress till en lägenhet på Söder där Thåström har lovat ge en intervju, tagit båten till Stockholm, och sökt mig mot kvarteret Kniven – vilket lämpligt namn på hans hemmakvarter, tänker jag.

”Ebba Grön räddade mitt liv”

Det känns på många sätt extra spännande att ringa på hans dörr.

Thåström hade varit en rockhjälte för mig ända sedan sent 1970-tal, till den grad att jag och min skolbästis nångång 1979 vallfärdade med tunnelbanan till Rågsved för att suga i oss den där hopplösa förstadsbetongtristessen som var Ebba Gröns bensin.

Hade vi levt i Google-världen hade vi förstås vetat att Thåström kom från grannförorten Högdalen där han bodde med sin majorpappa och språklärarmamma. Men det var i Rågsved han hade hängt, som vilsen skolavhoppare omgiven av mellanöl och hasch och heroin, utan någon riktig plan.

Tills han såg en konsert med The Clash och två månader senare grundade Ebba Grön – något som Thåström många gånger sagt att räddade hans liv, och gav många andras liv en kanal för både vrede och längtan.

Ibland behövs det inte mycket pengar eller tid för att göra revolution. Då Ebba spelade in första singeln Antirock våren 1978 räckte pengarna till tre timmar studiotid, men då singeln kom från tryckeriet ”var det som om en ny tideräkning hade börjat” – som tidskriften Pop en gång slog fast.

Det handlade inte bara om den totala attityden och den vilda musikaliska urladdningen, utan också om raka direkta texter på svenska som en generation kunde relatera till (”det är inte så jävla konstigt att man drogar ner sig ... för jag är ung och sänkt” / Ung & Sänkt från debutsingeln).

Själv hann jag se Ebba Grön bara en gång live, men det var en lördag förmiddag på Roskildefestivalens stora scen. Fel miljö och definitivt fel tid på dygnet, så det räknas inte.

Imperiet såg jag istället desto oftare, och det var rockupplevelser jag aldrig glömmer. Thåström med en röst som skriker fram kärlek och passion och uppror mot hopplösheten, den hypnotiska blicken som från en annan värld, hela gestalten så underbart vacker och elektrisk, som ett enda jävla strålande blixtnedslag.

Men nu ringer jag på till en lägenhet som verkar tillhöra flickvännen Amanda Ooms, och möter en pigg 32-åring i svartvitspräcklig skjorta och en så mycket klarare blick än hos de tranceliknande intensiva ögonen under en livekväll. Han verkar vara på hur gott humör som helst, eller så anstränger han sig för att inte vara det minsta jobbig.

Han ber om ursäkt för att han inte har något annat än blåbärssoppa att bjuda på, men jag är mest förvånad över att han alls erbjuder något och är hur nöjd som helst med kall soppa, och så häller han upp två muggar åt oss.

”Känner mig som en outsider”

Då jag idag lyssnar igenom magnetofonbanden från intervjun som jag har sparat i 28 år hör jag en röst som är tillmötesgående, närvarande, till och med underhållande och rolig. Som då han svarar på om hans textskrivande påverkats av att han åkt ut på landet för att skriva låtar.

- Förhoppningsvis inte mycket för jag har ingen lust att skriva naturlyriska sånger. Om jag kände att tallarna och sjön och liksom bönder och traktorer och kor började påverka mej skulle jag nog ha åkt hem.

Han svarar också på varför det har blivit så svårt att ge intervjuer.

- Jamen med Imperiet blev det så för att, det blev en grej att inte vara tillmötesgående eftersom vi hade fått så mycket skit, vi ville inte prata med en massa journalister och istället satt vi bara och muttrade. Det känns enklare för mej nu. Jag har kastat alla förutfattade meningar och tänker att, har jag sagt ja till en intervju så får jag väl stå för det.

- Men jag gillar inte att prata med pressen. Jag gillar inte att vika ut mej, förutom det jag gör på skiva då.

Har du känt dej som en outsider?

- Ja, det gör jag väldigt ofta.

Trivs du med den rollen?

- Ibland, säger han och skrattar till.

- Vissa dagar gör jag det, men det varierar också väldigt mycket. Ibland är man väldigt social, men mest gillar jag att hålla mej på min kant och inte delta i allmänna festligheter.

Det är väl lätt att förstå. Då han med Imperiet helt oväntat spelade in en singel med Bellman och Taube blev han hela Sveriges Thåström, folkkär på ett sätt som han aldrig hade kunnat räkna med.

- Nej fy fan, jag ville ju sjunga rock, det var hemskt att bli mannen som sjöng Bellman plötsligt, jag måste börja förneka hela den biten. Det var ju nåt vi gjorde, varför vet jag inte, jo jag lyssna lite på såna låtar ett tag och fick för mej att man skulle bejaka den svenska traditionen på nåt sätt.

- Vi trodde det skulle sälja 300 singlar, att ingen vill lyssna då vi sjunger sånt, vi trodde det var en antigrej men sen blev det precis tvärtom.

Det förföljde honom ännu under solokarriären, och fick honom att fly, till Amsterdam och industritrashbandet Peace, Love & Pitbulls där han medvetet fejdade bort sig själv, uppträdde på en närmast mörklagd scen och sjöng på engelska ur dunklet.

Men stopp, vi är ju inte där ännu. Vi ska hålla oss kvar i 1980-talet en stund till.

Ett hjärta har alltid rätt!

Imperiets spelningar var det intensivaste svensk rock kunde erbjuda på 1980-talet, med Thåströms brinnande scenuppenbarelse i centrum.

30 år senare försöker jag formulera vad som var så unikt med honom, försöker minnas något mer än att jag älskade dedär konsertupplevelserna.

Men, kanske så här:

Det var liksom på allvar. Det var hjärta och svett och blod. Precis som han själv formulerade det i Alltid rött Alltid rätt; ”Det finns en sång i varenda själ, passion är nåt vi behöver så väl, ett hjärta är alltid rött, ett hjärta har alltid rätt, ett hjärta stinker blod och svett”.

Det var på riktigt riktigt allvar. Inte allt eller inget, utan bara Allt. Och hans glöd strålade över hela publiken, det var omöjligt att inte slitas med, känna passionen, känna att man också i stunder av trötthet och svårmod fortfarande kunde känna på riktigt, känna att man fortfarande lever.

Då Thåström stod på scenen smakade det aldrig likgiltighet. Det var nu nu nu, ett tillstånd som jagade fram ett slags krig mot likgiltigheten – det där som Ebba Grön hade fötts ur och som han senare beskrev i Höghus, Låghus, Dårhus; ”Jag stinker bortslösade timmar, mina vänner luktar uppgivenhet”.

Det var så mycket passion. Det var så ärligt. Hans texter var enkla och direkta och så lätta att relatera till, det var en längtan efter att kunna slita sig loss ur alla bojor, tristess och betongverklighet. Det var en röst man kunde lita på.

Och i punkens anda var det så viktigt att det var på riktigt, att han själv gav precis allt, och att han faktiskt menade det.

Det var det som hade ruinerats om Thåström hade tagit emot alla pengar och lekt Ebba Grön för några kvällar. Han hade sagt att allt det där vackra bara är till salu. Hela Thåströms fundament av allvar och genuinitet och attityd och streetcred, allt det hade raserats.

Men tillbaka till köket på Söder. Det är tio år tills han får miljonerbjudandet, men då Ebba Grön kommer på tal visar det sig att arrangörer redan på 80-talet hoppades på en comeback.

- Nej men jag är helt ointresserad, det skulle vara så själsdödande helt okreativt okonstruktivt uäk, säger han med uppriktig avsky i rösten.

- Men det har varit kul att gräva i det nu då jag ska spela några Ebba-låtar live. Det är ju många av dem som inte fungerar att spela för att, alltså jag kan inte stå och sjunga om nån förortstristess eller om att dricka öl vid tunnelbanan för det sysslar jag inte med.

Så talar vi om varför han lade ner superbandet Imperiet (”de sista månaderna funkade inte, det fanns ingen gruppkemi ingen kollektiv styrka längre”), eller hur hans låtskrivande har förändrats sedan Imperiet (”nu försöker jag skriva mera små noveller, inte så svarta texter, mer så att jag kunnat sitta och ha kul när jag skriver och fnittra åt det”).

Det var där grunden lades till det historieberättande som han finslipat och fört längre och längre under 2000-talet. Så långt att han också har öppnat dörrar till sitt eget liv, det han aldrig velat göra i pressen. Han har sjungit om Ebba Grön (i The Haters) eller om sin pappa (i Främling överallt) som viftade med sin pistol då han drack sig berusad.

Och så lämnar jag köket på Söder, samlar ihop mina tre magnetofonband med hans röst, tar hissen ner och möter Amanda Ooms i trappuppgången.

”Drömde om att kunna sjunga yeah baby”

Den gången blev det bara två soloskivor, sedan följde flykten till Amsterdam och texter på engelska, ”för att jag alltid drömt om att kunna sjunga yeah baby”, innan han igen återvände till sin solokarriär.

Då han år 2000 gjorde en spelning i Finland, talade han om hur rätt det kändes att igen skriva på svenska, för att "det är mer direktkontakt med mej själv då jag sjunger på svenska".

Det är då som miljonerbjudandet att leka Ebba Grön har getts, och Thåström lyckligtvis har tackat nej även om de övriga bandmedlemmarna hade tackat ja. Men förklaringen är självklar.

- Att gå upp och spela jävligt dålig punkrock tjugo år för sent, det skulle vara fruktansvärt patetiskt.

Men vad tänker du om att nån är villig att erbjuda såna summor för några spelningar?

- För mej är det fullkomligt absurt, och jag är bara helt ointresserad av att dra det bandet i skiten. Jag vill hålla det som ett vackert minne, det skulle vara jävligt trist att bränna det.

Vilken skön förklaring till att man tackar nej till flera miljoner svenska kronor. Och kan man tacka nej till sådana summor, är det bara helt naturligt att man också får inskrivet i sitt skivkontrakt att man inte behöver ge en enda intervju, eller att man tackar nej till alla tv-soffor och realityshows som artister vanligtvis köar om att få vara med i.

I någon av de få intervjuer han gett sedan jag senast träffade honom, konstaterar han bara att ”jag känner mej inte bekväm, och ingen blir gladare av att jag mår illa i tv”.

Sveriges rockikon nummer ett

Ja, någonstans har han lyckats bevara sitt jag genom alla år av strålkastarljus och mediauppmärksamhet. Därför klassas han idag också som Sveriges rockikon nummer ett.

Nyss fyllda 60 är han inte lika vild i sitt liveuttryck som på 80- och 90-talen. Men hans glöd finns kvar, hans intensitet, hans brinnande blick och totala scennärvaro.

Och då jag nu för första gången på väldigt länge låter Ebba Gröns och Imperiets låtar snurra nonstop i mina öron några dygn, så finns det många låtar som på ett ögonblick kastar mig tillbaka till 80-talet och den vilda energi som Thåström så effektivt kunde förmedla, som en strömledare från hans hjärta till mitt.

Och ett hjärta, det har alltid rätt.

Den här artikeln är uppdaterad. I den ursprungliga artikeln stod det felaktigt att Thåström vuxit upp i Hagsätra. Det är nu rättat till Högdalen.