Affärsmannen, uppfinnaren och fredsvännen Alfred Nobel
År 1847 lyckades italienaren Ascanio Sobrero utveckla en olja med mycket explosiva egenskaper: nitroglycerin. Men oljan var besvärlig att handskas med, den exploderade om man skakade den för hårt och var därför farlig att transportera och svår att använda. Först när det blandades med kiselgur blev sprängämnet användbart och på många sätt världsomvälvande - och kom att kallas dynamit av sin uppfinnare, Alfred Nobel.
Dynamiten blev oerhört nyttig för allt byggnadsarbete, den användes för att bygga allt från vägar och gruvor till järnvägar och hamnar. Dynamiten bidrog till att främja den världsomfattande ekonomiska utvecklingen och blev huvudingrediensen och grundprodukten i Alfred Nobels internationella industrikedja.
Men Nobel var inte nöjd med dynamitens användning i militära sammanhang och år 1895, året innan sin död, valde han att testamentera sin ofantliga förmögenhet till en fond som skulle dela ut priser inom kemi, fysik, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete. De här priserna är kända som Nobelprisen.
En uppfinnares son
Alfred Bernhard Nobel föddes den 21 oktober 1833 i Stockholm. Hans far hette Immanuel Nobel och var byggmästare och uppfinnare själv också, men hans framgångar varierade. När Alfred var liten hade familjen det så kärvt att de flyttade till S:t Petersburg för att bygga ett bättre liv. Immanuel Nobel åkte först, år 1837 och när ekonomin ljusnat år 1842 tog han över sin familj, frun Andrietta Nobel och sönerna Robert, Ludvig och Alfred.
Strax efter att hela familjen Nobel bosatt sig i S:t Petersburg föddes ännu en fjärde son till familjen, Emil. Immanuel och Andrietta Nobel fick sammanlagt åtta barn, men fyra av dem dog som små. I S:t Petersburg ägnade sig Immanuel Nobel bland annat åt att tillverka minor och ångmaskiner och lyckades uppnå en relativt god ställning.
Robert, Ludvig och Alfred fick en gedigen, tvärvetenskaplig utbildning: de studerade klassisk litteratur och filosofi och kunde utöver sitt modersmål tala och skriva fyra språk flytande. De äldre bröderna riktade in sig på mekanik medan Alfred studerade kemi.
Speciellt intresserad var Alfred Nobel av experimentell kemi. Som 17-åring åkte han på en studieresa utomlands som varade i två år och under vilken han träffade och praktiserade hos berömda kemister. Bröderna Nobel arbetade också i sin fars fabrik och åtminstone Alfred verkade ha ärvt sin fars iver att utföra modiga - och livsfarliga - experiment.
Ödesdigra försök med nitroglycerin
Nitroglycerinet, en blandning av svavelsyra, salpetersyra och glycerin, var alltså uppfunnet, och även om det var rätt nytt och diffust var det välbekant också för herrarna Nobel. Dock visste ingen riktigt hur man skulle använda ämnet. Klart var att om man lade en liten mängd nitroglycerin på ett städ och slog till det med en hammare så exploderade det, eller den del av ämnet som träffades av hammaren. Problemet var att nitroglycerinet var svårt att spränga under full kontroll.
År 1858 hade Alfred Nobels fars fabrik gått i konkurs. Hans mor och far flyttade tillbaka till Sverige med den yngsta sonen Emil, medan Robert Nobel flyttade till Finland. Ludvig Nobel hade grundat en egen mekanisk verkstad, där Alfred Nobel antagligen också hjälpte till - samtidigt som han gjorde olika försök med nitroglycerin.
Experimenten tog ordentlig fart när Alfred Nobel flyttade till Stockholm. Han hade fått sin första svenska patent på sin metod att tillverka "Nobels sprängolja", som han kallade nitroglycerinet. Han började framställa sprängämnet industriellt med sin far och brodern Emil i Heleneborg.
Alfred och Immanuel Nobel ville tillverka ett säkert sprängämne, men utvecklingsprocessen var allt annat än säker. Experimenten fick riktigt tragiska följder en första gång år 1864 när deras laboratorium sprängdes i luften och flera människor, inklusive Emil Nobel, miste livet. Herrarna Nobel insåg helt enkelt inte vilket farligt ämne de bearbetade och hur riskabelt det var att utföra experimenten mitt inne i en stad.
Explosionsolyckor skedde samtidigt också utanför Sverige och många länder stiftade lagar som förbjöd användningen och transporten av Nobels sprängolja. Stockholms myndigheter förbjöd av uppenbara orsaker tillverkningen av nitroglycerin i staden. Tiotals människor fick faktiskt sätta livet till i experimenten som utfördes i Nobels fabriker, och många dog också för att produkten som hans företag distribuerade var så farlig.
Hjärnan är en intrycksgenerator av mycket ostabil beskaffenhet och den som tror sig hava rätt har blott intryck av att han har det.
― Alfred Nobel i en av sina anteckningsböcker
Nitroglycerin + kiselgur = sant
Men trots allt detta hade Alfred Nobel hittat ett effektivt sätt att saluföra sin produkt och även om allmänheten var rädd för ämnet, användes nitroglycerin redan till att spränga fram allt från tunnelbanor till gruvor och bergsschakt. Så bara sex veckor efter den olyckliga explosionen i Heleneborg grundade Alfred Nobel företaget Nitroglycerin AB, världens första nitroglycerinfabrik, och köpte en gård vid Vinterviken att fortsätta verksamheten i.
År 1863 hade Alfred Nobel också tagit patent på tändhatten, en liten laddning som antänder andra sprängämnen och som behövdes för att få nitroglycerinet att explodera med stubin. Den blev en del av Nobels största uppfinning, som väntade bakom hörnet.
Två år senare, år 1865 flyttade Nobel till tyska Hamburg. Efter många motgångar och ett antal mer eller mindre allvarliga explosioner uppfann han slutligen dynamiten. Han blandade nitroglycerin med kiselgur, en porös jordart av kiselalger från floden Elbes stränder, och fick äntligen en stabil deg med bra sprängkraft som resultat. Han formade massan till hanterbara stavar som exploderade först när man antände deras tändhatt. Dynamitens namn kom från grekiskans ”dynamis”, som betyder kraft och inspirerades troligtvis av den tidens ord för elektrisk motor, dynamo.
Dynamiten gjorde Alfred Nobel till en världsberömd uppfinnare. Han tog patent på den år 1867, men experimenten tog inte slut där.
Nobel ville göra dynamiten ännu starkare och få den att tåla vatten, vilket den inte gjorde nu. Han blandade nitroglycerinet med en del bomullskrut och resultatet blev år 1875 spränggelatin, som gick att använda under vatten. Tio år efter dynamituppfinningen tog han patent på sin tredje stora uppfinning, ballistit eller "Nobelkrut", som var en blandning av lika stora delar nitroglycerin och bomullskrut. Fördelen med ballistit var att den var röksvag, det vill säga den bildade inte mycket rök när den detonerade.
Samtidigt som Alfred Nobel arbetade i laboratoriet utvecklade han ett bra sinne för affärer. Han reste till olika länder och demonstrerade sitt sprängämne och dess användning. Dynamit användes bland annat i stor skala vid bygget av världens tredje största tunnel, Sankt Gotthardstunneln, som går genom Alperna i Schweiz.
Alfred Nobel - rik, men ändå inte riktigt rik
En ensam direktör med svag hälsa
Vid det här laget hade Nobel flyttat sitt huvudkvarter till Paris och köpt en stor villa vid dåvarande Avenue de Malakoff (i dag Avenue Poincaré). Han hade skapat ett av de första multinationella företagen i Europa, med tjugotalet dotterföretag - och affärsimperiets ledning utgjordes av honom ensam.
Alfred Nobel reste runt, till Skottland, Wien och Stockholm, och skrev tusentals affärsbrev. Dynamiten blev speciellt framgångsrik i USA, och fabriker anlades i Storbritannien, Schweiz och Italien. Till och med i Asien växte det upp bolag. Alfred Nobel verkar ha gillat att samla på sig ett stort kapital. Trots det var han inte girig, utan visade stor givmildhet mot sin omgivning.
Däremot låg det inte så bra till med Nobels hälsa och han hade återkommande anfall av hjärtkramp. Det måste ha varit slitsamt att administrera den internationella kedjan av företag på egen hand och trots att han strävade efter att leva hälsosamt, utan tobak och alkohol, kände Alfred Nobel sig ofta trött och sjuk.
Alfred Nobel gjorde ett sympatiskt intryck ... Till växten något under medellängd, med mörkt helskägg, varken vackra eller fula anletsdrag, ett något dystert aniktsuttryck, endast upplivat av en mild blick ur de blå ögonen, rösten med än melankolisk, än satirisk klang.
― Vännen Bertha von Suttner om Alfred Nobel
År 1889 flyttade Alfred Nobel till San Remo där han upprättade ett nytt laboratorium åt sig. Italien hade köpt licensen för hans röksvaga krut och klimatet lämpade sig för hälsotillstånd, som förbättrades något. Han ägnade sig åt uppfinningar och litteratur, hans hem hyste omfattande bibliotek och exempelvis finns hans skönlitterära boksamling bevarad på Svenska Akademiens Nobelbibliotek.
Alfred Nobel dog år 1896 av ett slaganfall i sin villa i San Remo. Han var 63 år gammal. Nobels arvingar reste till San Remo för att ta del av hans testamente, men kom snart att stå inför en verklig överraskning.
Ett förbluffande testamente
När Nobels giltiga testamente lästes upp blev åhörarna förbryllade. Där stod att Nobels kapital, som vid hans död räknades vara värt svindlande 35 miljoner kronor, skulle utgöra en fond vars ränta årligen delas ut som pris till människor som under året har gjort mänskligheten "den största nyttan". Mottagarens nationalitet eller kön skulle inte spela någon roll.
Räntan skulle delas i fem lika delar som belöning inom fysikens område, inom kemin, inom fysiken eller medicinen samt inom litteraturen. Ett femte pris skulle tilldelas den som verkat mest för folkets förbrödrande eller avskaffandet av arméer, med andra ord verkat för fred. Prisen för fysik och kemi skulle delas ut av Svenska Vetenskapsakademien, de fysiologiska eller medicinska arbeten av Carolinska Institutet i Stockholm, litteraturprisen av Svenska Akademien och fredspriset av ett utskott på fem personer, valda av Norska Stortinget.
Testamentet blev en sensationell nyhet världen över. De svenska tidningarna beskrev Nobel som en känd uppfinnare, som behållit intresset för Sverige trots att han levt sitt liv utomlands (fast han i själva verket snarare saknade hemland och inte alls var någon nationalist). Dagens nyheter konstaterade att Nobel var en känd fredsvän:
Dynamitens uppfinnare var en av fredsrörelsens hängivnaste och förhoppningsfullaste anhängare. Det var hans övertygelse att ju mer förödelsebringande mordredskapen bli, desto förr blir krigets galenskap en omöjlighet.
― Dagens Nyheter vid Alfred Nobels död
Men testamentets giltighet ifrågasattes också och de institutioner som hade fått i uppgift att dela ut priserna var till en början tveksamma. Också svenska kungen var kritisk till priserna, i synnerhet till att de skulle delas ut internationellt. Efter lagtvister och omfattande protester från Nobels släktingar bildades sedan Nobelstiftelsen, för att ta hand om Nobels förmögenhet och organisera priser.
En idealist på sitt sätt
Alfred Nobels liv var på många sätt ovanligt. Efter flytten från S:t Petersburg fick han i ett decennium kämpa för sina uppfinningar och företag. Som gammal, framgångsrik affärsman ägde Alfred Nobel över 350 patenter. Men han levde ett tillbakadraget liv och deltog sällan i sociala tillställningar.
I sin ungdom upplevde han problemet med att ha idéer som man inte kan förverkliga på grund av resursbrist. Kanske var det därför som han lämnade sina miljoner att delas ut till okända människor som gör betydande upptäckter - belöningar för oetablerade, flitiga idémänniskor var som helst i världen. Dessutom hade han själv sagt att ärvda förmögenheter bara var en olycka som medverkar till människosläktets försoffning.
Nobel hade flera gånger funderat på att inrätta ett pris och han var mycket intresserad av fredsarbete. Han hade bland annat en idé om att inrätta en europeisk fredstribunal. Det är tydligt att han ville ge sitt arv till ett ändamål som kunde stöda hans egna passioner i livet: vetenskap, litteratur och arbete för fred. Den moraliska konflikt som låg i att uppfinnaren av så många förstörelsevapen var en varm fredsvän kunde han tydligen inte själv se.
För i ljuset av att Alfred Nobel ägnade sitt liv åt att uppfinna allt starkare sprängämnen, som också användes för att sprida död och förödelse i krig, känns det motstridigt att han var mannen som instiftade ett betydelsefullt fredspris. Nobel verkar dock ha uppfattat sig själv främst som en forskare och anse att användningen av uppfinningen inte var hans sak. Som också Dagens nyheter skrev vid hans död trodde han att han kunde omöjliggöra krig om vapnen bara blev tillräckligt hemska. Tyvärr har historien inte erbjudit något belägg för den förhoppningen.
Det var en omfattande uppgift att samla ihop hela Alfred Nobels förmögenhet. Nobel hade utsett sin medarbetare Ragnar Sohlman till testamentexekutor och först tre och ett halvt år efter Nobels död kunde kungen stadfästa Nobelstiftelsens grundstadgar och bestämmelser. Prisernas internationella prägel tillsammans med prissummans storlek gav prisen ett högt anseende från början. De fem första Nobelprisen delades ut på Alfred Nobels dödsdag, den 10 december, år 1901.
Arkivklippet berättar om Nobelprisets historia och mer ingående om fredsprismottagaren år 2003, iraniern Shirin Ebadi.
Alfred Nobel gifte sig aldrig men han hade en lång romans med en ung österrikisk kvinna, Sofie Hess, som var 20 år när de träffades. Han var uppenbart förälskad i Sofie Hess och köpte till och med en lägenhet åt henne i Paris, men det verkar som om hon aldrig lyckades uppfylla de krav han hade på en fru och när hon till slut hittade annat sällskap rann förhållandet ut i sanden.
Jag är ingen människoanalytiker, kan bara konstatera fakta.
― Alfred Nobel i ett brev till Sofie Hess
Nobel var en starkt kreativ människa, genom hans huvud flöt en ständig ström av idéer. "Om jag får 300 idéer på ett år och bara en av dem är användbar är jag nöjd", skrev Alfred Nobel en gång. Han plitade ner både aforismer och idéer på uppfinningar i små kladdböcker, och av dem kan man få en bild av tankevärlden hos en uppfinnare som ofta var försjunken i sina egna tankar:
"Järnbaneskydd: explosiv laddning för lokomotivet med avsikt att sönderslå på rälsen lagda ämnen."
"Patron utan hylsa. Krut tändande medels litet glasrör som sönderslås."
"Bössa med vatteninsprutning i mynningen för att förekomma rök och rekyl."
"Mjukt glas."
"Beredning av aluminium."
Och: "Då vi talar om förstånd och förnuft så mena vi därmed den uppfattning som under vår tid gäller som norm för flertalet upplysta människor."
Källor: Nationalencyklopedin om Alfred Nobel, Nobel - en biografi av Staffan Tjerneld (1972)
Rättelse 11.10 klockan 8.23: På två ställen i artikeln hade Nobel fått fel förnamn. Han hette Alfred och inget annat.
' /%3E%3C/svg%3E)
