Långläsning: Från dominerande husfader till mjukispappa? – den finländska pappan under 100 år

Har pappa varit hemma eller borta under nationens 100 år? Har han varit sträng eller mild? Historikern Hanna Lindberg skriver om hur det finländska faderskapet förändrats.

Den så kallade mammalådan är en viktig symbol för Finland.

Lådan som började delas ut 1938 står som bevis för att den finländska välfärdsstaten har velat understöda mödrar i deras uppgift och att barnens hälsa och välmående är någonting som skattas högt i vår nation.

Även den starka finländska mamman har genom Finlands 100-åriga självständighet lyfts fram som föremål för nationell stolthet.

Den finländska modern har slitit hårt i lantbruket eller i lönearbetet samtidigt som hon framgångsrikt har uppfostrat en barnkull. Allt detta dessutom utan att klaga eller knorra.

Hur är det då med den finländska pappan – är även han värd att uppmärksamma då vi firar Finlands 100 år?

Trots att faderskap och fäder generellt väcker mindre diskussion än moderskap är det uppenbart att det har skett stora förändringar i hur pappor förväntas vara.

Säg mig den unga pappa idag som inte har fått beundrande kommentarer av äldre kvinnor då han har bytt blöja eller matat sina barn – ibland kanske med tillägget: ”det där skulle min Bengt aldrig ha gjort!”.

Vad är det då med faderskapet som har förändrats från generation till generation?

Och kanske vi istället för mammalådan borde lyfta fram att de finländska fäderna fick rätt till faderskapsledighet så tidigt som 1978, och att ledigheter som specifikt är till för fadern är unika för de nordiska länderna?

1920-talets patriarker

En schablonbild som ofta målas upp är hur faderskapet har förändrats under 1900-talet från att gå från en auktoritär husfader, till en lönearbetande familjeförsörjare, och slutligen till den moderna mjukispappan.

Schablonbilden är inte helt fel om vi ser på de ideal som har rått under olika tidsperioder, vilket Finlands främsta ”pappahistoriker” Ilana Aalto har visat i en översikt om faderskapets historia i Finland.

Under de första årtiondena av Finlands självständighet dominerade lantbruksarbetet som försörjningsform, vilket satte sin prägel på hur faderns och moderns roller utformades i hemmet.

Enligt äldre tiders tradition hade husbonden det yttersta ansvaret över hushållets medlemmar, vilket betydde att det var på honom som ansvaret över barnens uppfostran låg medan modern stod för omvårdnaden av barnen.

Hushållets hierarki lade avtryck på hur förhållandet mellan fäder och barn förväntades vara: han övervakade att alla i hushållet skötte sina uppgifter och steg in för att utbetala bestraffningar då någon inte följde reglerna.

Samtidigt som jordbrukarsamhället starkt dominerade i Finland under första hälften av 1900-talet, började allt fler lönearbeta inom framför allt i industrin.

I ett lönearbetande hushåll såg förhållandet mellan familjemedlemmarna delvis annorlunda ut på grund av att arbetet skiljdes åt från hushållet.

Genom lönearbetet stärktes kärnfamiljsmodellen där hushållet bestod av en mamma, en pappa och som mest en handfull barn.

I kärnfamiljen var det mamman som ansågs bära det största ansvaret över barnens omsorg och uppfostran, medan mannens samhällsposition definierades av hans uppgifter i det offentliga livet.

I den moderna kärnfamiljen antogs alltså pappan bli om möjligt ännu mera distanserad från familjelivet än den patriarkala husbonden var.

Den lönearbetande familjefadern och den patriarkala husbonden är alltså schablonbilder eller ideal och representerar inte nödvändigtvis den levda verkligheten för det tidiga 1900-talets fäder.

Att dessa pappor aldrig skulle ha deltagit i vården av sina barn har flera forskare motbevisat.

I hushåll med många barn eller där mamman arbetade var pappan var ibland tvungen att hjälpa mamman.

Dessutom ville många pappor sköta om sina barn – ett ömt och kärleksfullt förhållande barn och pappa emellan är inte ett nytt påfund.

1950-talets familjeförsörjare

1950-talet markerade en nystart och ett brott från det gamla.

Trots att Finland skulle få vänta längre på det ekonomiska uppsvinget än flera andra västländer, vändes blicken framåt.

Under krigsåren hade familjebildandet satts på paus och den förlorade tiden skulle tas igen då männen återvände från fronten.

Det sena 1940-talets babyboom innebar att det fanns många småbarnsfamiljer som skulle finna sin plats i arbetslivets strukturomvandling, den ökade urbaniseringen och medelklassens framväxt.

Frontmannahuset fick representera det nya familjeidealet. Den unga mannen som just hade gift sig och kanske redan blivit pappa, byggde huset själv i en stad eller köping en bit bort från den landsbygd han själv hade växt upp på.

Då huset stod färdigt föddes ytterligare ett eller två barn som mamman i enlighet med det nya hemmafruidealet skötte ensam hemma.

På gården fanns en trädgård med små odlingar som erbjöd föräldrarna rekreation.

I början av 1960-talet kunde familjerna samlas kring den nyinköpta teven om kvällarna efter att pappan hade återvänt från en arbetsam dag på fabriken eller kontoret.

1950-talet och det tidiga 1960-talet brukar ofta omnämnas som hemmafruns tidevarv, då männens löner hade stigit till en sådan nivå att det var ekonomiskt möjligt att kvinnorna lämnade arbetslivet, i alla fall så länge barnen var små.

Ny forskning inom utvecklingspsykologin understödde detta arrangemang.

Under 1950-talet utvecklades den så kallade anknytningsteorin enligt vilken moderns närvaro och omvårdnad under barnets första tre levnadsår var avgörande för barnets emotionella utveckling.

Enligt den brittiske psykiatern John Bowlby var det viktigt att det var just modern som barnet knöt an till: det var hon som födde barnet och gav det all den omvårdnad och närhet som barnet behövde under de första levnadsåren.

Fadern igen spelade andra fiol i barnens ögon och hans värde ansågs endast öka senare i barnets liv.

Fadern hade dock en viktig uppgift i familjen, nämligen att stöda modern emotionellt och ekonomiskt i hennes uppgift.

Genom att stå för familjens inkomster och kärleksfullt stöda modern kunde fadern ”vidmakthålla den harmoniska och nöjda anda i vilken barnet kan trivas.” (Bowlby 1954)

Även i annan expertlitteratur uppmärksammades betydelsen av att växa upp med både en mamma och en pappa. I en lärobok i socialpolitik från 1961 uppmärksammade professor Heikki Waris farorna som det oäkta barn som växte upp utan en pappa stod inför.

Enligt Waris var det ett statistiskt grundat faktum att det oäkta barnet som saknade ett normalt hem där båda föräldrarna kunde erbjuda det skydd och stöd löpte mycket högre risk för sjukdom och social otrygghet. En mor allena räckte alltså inte till för att skapa en hel individ.

I praktiken var det få familjer i Finland som skulle ha kunnat förverkliga anknytningsteorins ideal med en hemmafru som på heltid skötte sina barn.

För detta var de flesta helt enkelt för fattiga. Och även i de familjer där mamman stannade hemma var pappan ofta en närvarande del av i alla fall de äldre barnens vardag.

Enligt folkloristen Lena Marander-Eklund som har intervjuat kvinnor som var hemmafruar under 1950-talet, berättar de intervjuade kvinnorna att deras män tog en aktiv del av sina barns liv. Männen intresserade sig för barnen och avlastade mamman då han kom hem från jobbet.

Den moderna pappan var en kontrast till tidigare generationers stränga patriarker och distanserade fäder.

Faderskapsberättelsen i efterkrigstidens Finland har dock även en mörkare underton.

För den generation fäder som hade deltagit i vinter- och fortsättningskrigen kunde ofta de trauman de hade ådragit sig återspegla sig i det senare familjelivet, med distanserade och komplicerade familjerelationer.

Enligt historikern Ville Kivimäki fanns det många problem i det finländska samhället under mitten av 1900-talet som krigen drev till sin spets: alkoholism, sträng disciplin, fysisk bestraffning och emotionell distansering.

Med krigen blev dessa problem både mera utbredda och allvarliga och ofta var det familjen som led mest av faderns illamående.

1970-talets jämställdhetspappor

Kunde pappan faktiskt ta hand om barnen?

Det ansåg åtminstone en grupp jämställdhetsaktivister som kallade sig Förening 9, som i slutet av 1960-talet uppmärksammades frågor om jämställdhet, sexualitet och föräldraskap.

Föreningens målsättning var att luckra upp de så kallade könsrollerna och medlemmarna förespråkade att både kvinnor och män hade ansvar att förtjäna och att omvårda.

Med Förening 9 kom mannens roll för första gång offentligt under lupp.

Dittills hade allt tal om jämställdhet handlat om att förändra och förbättra kvinnors position i samhället, men det var nu dags att även förändra männens.

Det fanns nämligen många problem med den finländska mannen.

Männen var de som hade det tyngsta försörjaransvaret, samtidigt som de ofta hade en distanserad relation till familjen.

Männens hälsoproblem, alkoholproblem och självmord kunde härledas ur de höga krav som ställdes på dem samtidigt som de uppmanades att vara våghalsiga och gå över gränserna för vad deras kroppar och psyken tålde.

För att hjälpa männen skulle Förening 9 göra dem medvetna om deras rättigheter. Männen hade rätt till längre livslängd, bättre hälsa, rätt till kvinnligt kodade yrken, rätt att visa känslor – och framför allt, rätt till en nära relation till sina barn.

Pappors rätt till sina barn var kanske den fråga som Förening 9 blev mest kritiserad för.

De föreslog nämligen redan i slutet av 1960-talet en betald faderskapsledighet så att papporna skulle få lika lång ledighet som mammorna, vars moderskapsledighet då varade i tre månader. För de flesta i 1960-talets Finland var dock detta otänkbart.

Det var inte endast Förening 9 som arbetade för pappornas rätt till sina barn; detsamma gjorde även andra jämställdhetsgrupper.

På svenska verkade mansgruppen Adam mellan åren 1975 och 1982 under ledning av mansaktivisten Bert Bjarland.

I Adams regi ordnades pappa-barn-läger samt diskussionskvällar där männen skulle behandla sina roller som ”män, fäder, försörjare och älskare”.

Det var dock endast en liten minoritet män som aktivt skulle ha krävt sin rätt till ett deltagande föräldraskap i 1960- eller 1970-talets Finland.

Trots det förändrades synen på i vilken omfattning papporna skulle delta i omvårdnaden av sina barn. I hemmet blev pappan mammans assistent som vid behov tog över matningen, nattningen och påklädningen av barnen.

Men framför allt stod pappan för underhållningen av barnen – han tog dem på fisketurer och fotbollsmatcher, spelade Afrikas stjärna och kanske läste en bok för dem.

Pappors allt aktivare föräldraskap var dock mindre ett resultat av att papporna skulle ha krävt att ta hand om barnen, och mera en konsekvens av att ett allt större antal småbarnsmödrar lönearbetade och helt enkelt behövde makens hjälp.

Familjepolitiken underlättade dessutom på olika sätt småbarnsmödrars möjlighet att kombinera arbete och barn, framför allt genom den lagstadgade kommunala dagvården av år 1973.

Staten uppmärksammade dock även pappans förändrade position i familjelivet genom att 1978 införa en två veckor lång faderskapsledighet.

1990-talets mjukispappa

Den omvårdande pappan slog igenom på en bredare front först på 1980- och 1990-talen.

Pappan började följa med mamman till rådgivningen under graviditeten och var närvarande vid förlossningen.

Om Förening 9:s krav på faderskapsledighet hade väckt åtlöje på 1960-talet, blev det nu mer eller mindre självklart att den ca två veckor långa förmånen skulle utnyttjas av de nyblivna fäderna.

På så sätt var pappan med i barnens liv från start och idealet blev ett jämlikt föräldraskap där parterna delade lika på föräldraskapets vinster och bördor.

Enligt faderskapsforskaren Jouko Huttunen medförde 1980- och 1990-talens förändringar att det rådde en stark enighet kring att faderskapet hade förnyats och att dagens fäder var helt annorlunda än tidigare generationers distanserade och ojämställda pappor.

Staten svarade även på andra sätt på den förändrade ansvarsdelningen i hemmet. 1985 infördes en könsneutral föräldraledighet, vilket innebar att både mamman och pappan kunde använda den.

Samma år introducerades hemvårdsstödet som även det kunde utnyttjas av båda föräldrar.

I praktiken fortsatte dock mamman att vara den primära föräldern om vi ser på hur familjeförmånerna utnyttjades av föräldrarna. Trots att faderskapsledigheten blev populär, användes den i huvudsak under tiden som mamman var moderskapsledig, medan ytterst få fäder blev föräldralediga.

År 2016 var endast drygt 3 procent av mottagarna av föräldrapenningen män.

Även om mammor fortfarande var de primära omvårdarna var det klart att en ny faderskapsbild vaskades fram under 1900-talets slut.

Pappornas emotionella närhet till barnen och rätt till sina barn uppmärksammades till exempel i diskussioner om könsdiskriminering vid vårdnadsprocesser.

Skilsmässornas ökade antal medförde även att pappans roll i andra familjekonstellationers än kärnfamiljen uppmärksammades.

Det finländska faderskapets föränderliga former

Det ideala faderskapet har generellt diskuterats mycket mindre än det ideala moderskapet, fäder har varit i mycket lägre grad föremål för socialpolitiska reformer än mödrar eller för utvecklingspsykologiska teorier under Finlands 100-åriga historia.

Ändå är det synen faderskapet som har ändrat mest. Detta har dock inte skett på grund av ett målmedvetet arbete för att förändra synen på faderskap, utan snarare som en reaktion på de stora samhällsförändringarna.

Just därför är det viktigt att vi uppmärksammar den förändrade synen på faderskap, eftersom den fungerar som en spegelbild hur det finländska samhället i stort har omskapats under de senaste 100 åren.

Text: Hanna Lindberg, historiker vid Åbo Akademi.

Texten är den första i en serie där Svenska Yle bett fyra historiker skriva om det hundraåriga Finland.

Se mer om pappor:

28 min

Pappa - Spela upp på Arenan