Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Harri Kirvesniemi, VM 2001, med logon för Finlands 100 största idrottsögonblick.

Den katastrofala skammen och skandalen som lamslog en hel nation

Lahtis. 2001. En ort och ett årtal som alltid kommer att förknippas med ett ord: Dopning. De mardrömslika veckorna med läkarväskor, bastuavtal, knagglig engelska och grova lögner har lämnat djupa spår i den finländska idrottssjälen, skriver Glenn Lindholm.

 Från 2017

Jag är helt trött på ämnet!

Jag har ingen lust att tänka tillbaka på och definitivt inte diskutera dopningen i Lahtis det arma året 2001. Det känns faktiskt fortfarande som ett ruttet år för skidsporten, faktiskt.

Jag har så många gånger blivit påmind om katastrofen i Lahtis. Det känns som allt redan sagts, för att sedan repeteras. Om och om igen.

Till och med under VM i Lahtis 2017 satt jag i SVT:s vinterstudio med Mathias Fredriksson & Co och talade om föregående VM. Ni förstår att det inte var de svenska framgångarna vi diskuterade. Nej, det var den finländska skandalen, för sexton (16!) år sedan.

Om det här kan kallas för ett idrottsögonblick, så har det nog pågått väldigt länge. Det finns ju inget nytt. Inget att tillägga. Det mesta som kommer att sägas har nog redan sagts. Vi kan lika gärna låta det ligga, och glömma skiten. Gå vidare.

Det tror jag inte vi kommer att lyckas med.

Händelserna i Lahtis har satt för djupa spår i den finländska (idrotts)själen. ”Nevö foget”, som man säger på finsk engelska.

Festen varade inte länge

En obeskrivlig känsla av osäkerhet finns kvar. Det är få som vet vad som egentligen hände. Den absoluta sanningen har aldrig kommit fram. Man har grävt, forskat och försökt, verkligen. Många har haft synpunkter, teorierna har varit otaliga och de personliga åsikterna ännu fler.

Men ändå, hela sanningen har inte berättats under de 193 månaderna som flutit sedan februaridagarna i Lahtis 2001. Den kommer nog aldrig fram, sanningen. Det här är väl just orsaken till att processen blivit en otrolig långkörare, för en hel nation.

Där stod jag den 15 februari 2001 bakom betonghoppbacken ovanför skidstadion i Lahtis. Här på samma ställe hade jag som tonåring suttit i granriset under många Lahtisspel, med kaffetermos och mammas välsmakande smörgåsar som sällskap. Här hade jag sett hur världseliten på skidor flämtat i backen.

Jag var här i närheten av den fruktade Karpalobacken redan som pojkspoling under Lahtis-VM 1978, men jag minns nog bara solskenet och Helena Takalo i stafetten.

Från VM 1989 kommer jag ihåg folkmassorna och de finländska skiddamernas trippelseger under inledningsdagen. Den kvällen hade jag sedan äran att med andra finländska skidungdomar tända VM-facklan uppe på Indiankullen.

Det var mäktigt. Skididrotten var fantastisk. Det var fest.

Nu var jag här igen. Redo för VM i Lahtis 2001. Den här gången varade festen inte så länge.

Skärrad av farten

Egentligen skulle jag jobba under hela VM:et för den ledande skidtillverkaren i världen. Det ville inte det internationella skidförbundet FIS. Våra planer på ett utföra skidtester i tävlingsspåren förbjöds.

Det var inte så farligt, tyckte jag. Nu var jag ledig och det skulle bli roligt att följa med allting från sidan istället, som en helt vanlig åskådare. Den sköna känslan av förväntning varade inte så länge.

Jari Isometsä var först ut och tog på sig hela skulden.
Men det skulle komma att bli ännu värre. Mycket värre.

Inledningsdagen åkte herrarna 15 kilometer med klassisk teknik och jag fanns där, ”ringside”, så nära man bara kunde komma. Timo Toppari, som ingick i den finska VM-truppen, höll mig sällskap. Bredvid oss stod lagledaren för det svenska teamet och sekunderade sina åkare.

Timo och jag tyckte att det gick fort. De var som om de bästa inte ens märkte av backarna, som ändå är riktigt krävande i Lahtis.

Toppari, 22, var nog lite skärrad av racerfarten. Han hoppades ändå få åka någon tävling under hemma-VM, men var inte alls säker. I den finländska herrtruppen ingick ju de rutinerade världsstjärnorna Kirvesniemi, Myllylä, Isometsä, Immonen, Repo... De ville nog åka det mesta framför den blåvita publiken.

Inledande glädjen kom av sig

Näe, det blev nog ingen finländsk dag. Visserligen var Jari Isometsä fyra i mål och Harri Kirvesniemi femma, bakom två svenskar och en norrman. Förväntningarna var ändå högre än så.

Med facit i hand så är det här ju en tävling som ingen riktigt minns. Den döljs i en dunkel dimma som kom att ligga över dessa spel. Samma inledningsdag tog Kaisa Varis brons på 15 kilometer med klassisk teknik.

Vem minns det?

Kaisa Varis kramar om tränaren Kari-Pekka Kyrö efter VM-bronset.

Redan två dygn senare började smällarna. Först var det glädjeraketer. Senare var det närmast ett öronbedövande bombnedslag.

Skidkungen Mika Myllylä var snabbast i den inledande klassiska delen av jaktstarten. Jari Isometsä åkte också fantastiskt och berättade att han kunde trycka på i varje uppförsbacke, utan att bli trött. I det loppet var han näst bäst i världen, slagen bara av sin mångårige landslagskompis.

Det var fest – för stunden. Det han inte anade var att han snart skulle åkt dit. För dopning.

Den finska ledningen visste, men man höll käft. Isometsä fick på eftermiddagen åka också jaktstartens fria del och kom i mål som tvåa. Han hade vunnit VM-silver, sex år tidigare hade han tagit brons på motsvarande distans i Thunder Bay.

Den finska publiken jublade över medaljen, trots att segern igen hamnat i Sverige. Myllylä sade att han kände av förkylningen och startade inte alls i jaktstarten.

Alla tiders baksmälla

Dagen efter, den 18 februari 2001. En riktig baksmälla.

Dagen fylld med förklaringar på knagglig engelska och fula osanningar. ”I am really, really, very sorry”, sade skidförbundets ordförande Paavo M. Petäjä under en välbesökt presskonferens.

Suomen hiihtoliiton puheenjohtaja Paavo M. Petäjä tiedotustilaisuudessa - Spela upp på Arenan

Huvudrollsinnehavaren Jari Isometsä, med sin fru Johanna vid sin sida, förklarade att allt bara var ett stort misstag. Att han under hela hösten haft höga hemoglobinvärden och att han varit tvungen att sänka dem på konstgjord väg, för att ens få starta i VM.

Gränsvärdet för hemoglobin var vid den har tidpunkten satt till 175 g/l. Han hade tagit hjälp av ett förbjudet medel som hette Hemohes, som är hemoglobinnedsättande för en kort tid.

Under presskonferensen berättade han att en helt utomstående person hjälp till med infusionen, alltså ingen från de finska skidförbundet.

Så var det inte alls. Men det kom fram först senare.

Jari Isometsän dopingkäry varmistui - Spela upp på Arenan

Vid det här laget visste vi inget om det s.k. bastuavtalet (fi. saunasopimus) som uppgjorts mellan Isometsä och ledande tjänstemän i det finska skidförbundet. Det här avtalet skulle ge Isometsä en miljon mark, om han tog all dopningsskuld på sitt personliga konto.

Isometsä höll sin del av avtalet. Men det hjälpte föga – Isometsä fick aldrig sina pengar. För några dagar senare gick allting snett i det finska landslaget.

Allting var glömt

Dessförinnan hade Finland igen firat stora framgångar. Virpi Kuitunen blev världsmästare i damernas jaktstart och Pirjo Manninen tog hand om titeln i fristilssprinten, närmast före landslagskollegan Kati Sundqvist.

Den 22 februari jublade man igen på Lahtis skidstadion. Herrkvartetten tog ett efterlängtat stafettguld, som man alltså knep utan Isometsä i laget. Myllylä hade efter förkylningen återhämtat sig så pass mycket att han kunde medverka.

Mika Myllylä förde som ankare in Finland till stafettguld. De övriga i kvartetten var Janne Immonen, Harri Kirvesniemi och Sami Repo.

Torget i Lahtis kryllade av folk då herrarna under kvällen fick sina ädla medaljer. Publiken var på G igen, guldmedaljörerna hyllades som riktiga hjältar, Lahtis kokade. Man hade nästan glömt Isometsä.

Ändå kom antiklimax allt närmare, egentligen fanns det redan där, på prispallen.

Nu är det kris

Först var det Janne Immonen som åkte fast. Rubrikerna skrevs den 25 februari.

Han som hade vunnit karriärens enda individuella FM-guld i jakstarten på samma banor i Lahtis en månad tidigare. En knapp vecka före VM var Immonen tredje i världscuploppet i Otepää. Han var i sitt livs form. Han hade gjort jobbet och klivit från att vara en hyfsad nationell skidåkare till att bli en toppåkare på världsnivå.

I VM tappade otursgubben oförklarligt bindningen i femtonkilometersloppet och lika oförklarligt bröt han staven i jaktstarten. Han hade haft medaljvittring i bägge loppen.

Dopning, igen. Ämnet Hemohes, igen.

Janne Immonen och Harri Kirvesniemi innan allt rasade samman.

Nu anade man ugglor i mossen. Den dåvarande ministern Suvi Lindén, med ansvar för den finska idrotten, krävde av det finska skidförbundet att allting skulle utredas, grundligt.

Så blev det – med en nationell katastrof som följd.

Skandalen fullbordas

Följande dag, den 26 februari, var det nya rubriker på löpsedlarna.

Vid en servicestation i Nedre Dickursby i Vanda hade man hittat en läkarväska. Den svarta slitna väskan tillhörde Finlands Skidförbund. Väskan innehöll injektionspåsar med vätska och injektionssprutor. Chefstränaren Kari-Pekka Kyrö hämtade personligen väskan av polisen.

Hela VM, hela längdskidåkningen, kändes allt konstigare. Vad är det som händer, tänkte nog många.

Den mystiska läkarväskan hittades på denna servicestation i Dickursby.

Det blev alltså fler dopningstester. Alla finländska skidåkare testades. Resultatet var fyra positiva dopningsresultat.

Den 28 februari var skandalen fullbordad.

Den fyrfaldige världsmästaren och OS-guldmedaljören Mika Myllylä, skidikonen och världsmästaren från Lahtis 1989 Harri Kirvesniemi, den färska jaktstartsvärldsmästaren Virpi Kuitunen samt stafettmedaljören Milla Jauho åkte fast för Hemohes. Plötsligt visste alla vad en plasmaexpander var, och hur ämnet användes för att späda ut blodet.

”Katastrofalt stor skam”

Det arrangerades, givetvis, en ny presskonferens. Nu ville inte sponsorerna vara med längre. Stora svarta skynken skymde alla varumärken. Förklaringarna var igen många och långa.

Det var en mardröm för finländsk skidåkning. Sekvenserna lever kvar på näthinnan.

Paavo M. Petäjä förkunnade de legendariska orden ”katastrofaalisen suurta häpeää” för att beskriva händelsen som traumatiserade en hel nation.

Paavo M. Petäjä kertoo uusista dopingepäilyistä Lahdessa - Spela upp på Arenan

De slutliga domarna kom i april samma år. Den skidåkande sextetten fick tvååriga tävlingsförbud.

Det här vet vi. Det är mycket annat som vi inte vet, och förmodligen aldrig kommer att få veta.

Långt senare erkände Myllylä och Immonen att de faktiskt använt EPO under skidkarriären. Kyrö har också påstått att man använde Hemohes för att sänka blodvärden man uppnått genom bloddopning.

Chefstränaren Kari-Pekka Kyrö, damtränaren Jarmo Riski samt läkarna Juha-Pekka Turpeinen och Pirkka Mäkelä fick också sina straff, livstidslånga funktionärsförbud. Det var ju faktiskt läkarna som hjälpte till redan i fallet Isometsä. De var inte oskyldiga i de andra fallen heller.

De finländska ledarna fick ställa sig vid skampålen framför skidvärldens ögon.

Varför blev det så här?

Varför just Finland i Finland?

Orsakerna

Testmetoderna. De flesta har nog vid det här laget förstått att 1990-talet var ett smutsigt årtionde inom den internationella skidsporten, och också i andra uthållighetsgrenar. Det är naivt att påstå något annat. EPO-hormonen förbjöds inom idrott redan i början av 1990-talet, men en tillförlitlig testmetod uppfanns först år 2000. Det här underlättade möjligheterna att skaffa fördelare, till fusk och oärlighet. Dopningstesterna hängde alltså inte med i utvecklingen och det var inte många som åkte fast. Det var nästan fritt fram för bloddopning, att på konstgjord väg förbättra syretillförseln till musklerna. En avgörande faktor i uthållighetsidrott.

Fartblindhet. Vid Lahtis-VM 1989 tog finländarna femton medaljer. Vid föregående VM i Ramsau 1999 vann Mika Myllylä tre individuella guldmedaljer och i den totala medaljtabellen var Finland tvåa efter Norge. Det hade gått bra för Finland. Nu skulle det bli ”jackpot”, på hemmaplan. För att nå framgång tog man alla metoder i bruk, även de förbjudna.

Grannarna. Man antog, trodde, förmodade och kanske visste att skidåkare från andra nationer också använde förbjudna medel och metoder. Om grannen gör så här, så gör vi det ännu bättre. Faktum kvarstår – ingen idrottare från någon annan nation fastnade i dopningstesterna i Lahtis.

Enda chansen. De flesta i landslaget visste att VM på hemmasnö var en ”once in a lifetime”-möjlighet. Det här var enda gången, nu eller aldrig. Man kände att den finländska publiken och mediefolket hade satt kraven, högt. Medaljerna var ett måste.

Fällan. Enligt chefstränaren Kyrö hade man dagen innan tävlingarna inleddes kollat saken med finländaren Tapio Wideman. Han var viceordförande i den medicinska kommittén i det internationella skidförbundet FIS och enligt Kyrö hade han sagt att plasmaexpanders inte skulle testas. Det här bestrider Wideman. I det finska teamet levde man alltså i tron att plasmaexpanders nog var förbjudna, men att de inte skulle testas i Lahtis. Det trodde man. En falsk trygghetskänsla spred sig i lagledningen. Det var fritt fram att använda Hemohes. Det var det inte alls. Fällan – om man vill kalla den så – slog igen, med all sin kraft.

Virpi Kuitunen fick behålla sitt jaktstartsguld eftersom hon gav ett negativt dopningsprov efter tävlingen. Stafettmedaljen rök.

Vid det här laget lever huvudpersonerna i den här historien helt vanligt liv. Alla förutom Mika Myllylä. För honom och hans familj blev tragedin fullständig. De tre barnen förlorade sin far den 5 juli 2011, då han dog hemma i Karleby.

Milla Saari (f. Jauho), Virpi Sarasvuo (f. Kuitunen), Harri Kirvesniemi, Jari Isometsä och Janne Immonen är eller har varit verksamma inom den finländska skidåkningen, på ett eller annat sätt.

Återblicken ingen ville skriva

Efter VM i Lahtis hade den finländska skidåkningen många svåra år framför sig. Sex framgångsrika och rutinerade skidåkare var avstängda och den nya generationen hade aldrig fått chansen att träda fram. Skidförbundets ekonomi var också körd i botten, samarbetsparterna drog sig av förståeliga skäl ur leken.

Uppbyggnaden tog tid. VM i Sapporo 2007 gick redan bättre och i Liberec två år senare var Finland en av de stora igen.

Smutsbyket tvättades länge.

Det här är en återblick som ingen egentligen ville skriva. Inte jag heller.

Händelserna i Lahtis har präglat hela idrotten i Finland, inte bara skididrotten. Jag tror att vi lärt oss en hel del, åtminstone en läxa.

Nutidens finländska skidgarde tävlar på andra villkor, åtminstone i Finland. De har knappast ens koll på vad som hände i Lahtis för nästan sjutton år sedan. Bra så.

I den internationella idrotten är det tuffare. Titta bara på Ryssland och det som händer där, man är mitt inne i en liknande process. I Norge har man också sina problem. I andra grenar är situationen liknande. Fajten mot dopning måste tas på allvar.

Glenn Lindholm
Yle Sportens skidexpert

Dopningsskandalen i Lahtis 2001 kommer in på placering 8 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

Guld och bejublade segrar, svidande förluster och skandaler.

Finlands 100 största idrottsögonblick

Taggar:

Diskussion om artikeln

Yle Sportens redaktion finns fysiskt i Böle i Helsingfors (Radiogatan 5). Redaktionen är väl representerad även i Åbo och Österbotten.
Skicka e-post - Alla kontaktuppgifter
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle