Filmen som aldrig blev av - den märkliga historien om mästerregissören Alfred Hitchcocks enda Finlandsbesök
Den andra augusti år 1968 kliver den brittiske filmregissören Alfred Hitchcock ut ur planet på flygplatsen i Sjöskog. Här väntar två händelserika dygn där mästerregissören ska bekanta sig med inspelningsplatser för den kommande filmen The Short Night – en klassisk agenthistoria som delvis utspelar sig i Finland.
Men varför blir filmen aldrig av? Och vem är den gåtfulla journalisten som beviljas audiens hos den världsberömde regissören?
När Alfred Hitchcock och hans hustru Alma nått utgången, omsvärmas de genast av journalister som med mikrofoner i högsta hugg hoppas att den världsberömde regissören ska berätta vad som fört dem till Finland. Hitchcock verkar trött och uttråkad, men pliktskyldigt svarar han än en gång på frågan varför han gör skräckfilmer och om han tror att skräckfilmer kan vara skadliga för unga tittare.
Journalisterna trängs kring den amerikanska kändisen till den grad att den lilla späda journalisten som Iltasanomat skickat på uppdrag, inte har en chans att nå fram till honom.
List och tur
Leena Larjanko som journalisten heter, har redan gett upp hoppet om att Hitchcock ska bevilja henne en intervju, men i väntan på att uppståndelsen ska lägga sig, kan hon i varje fall hjälpa fru Alma Hitchcock med de tunga resväskorna.
Den gamla damen tar tacksamt emot hjälpen och efter en stund kan det världsberömda filmparet åka iväg till Hotell Marski med journalistkåren i släptåg.
I väntan på Hitchcocks välvilja parkerar sig murvlarna i hotellbaren, bland dem Leena Larjanko som vid det här laget definitivt gett upp hoppet om att få träffa paret Hitchcock.
Men ibland kan turen gripa in eller ren och skär hygglighet belönas på ett oväntat sett, för efter en stund meddelar Hitchcocks medarbetare att Hitchcock personligen önskar tala med den vänliga unga kvinnan som hjälpt hans hustru med bagaget.
Det går ett sus genom hotellbaren, innan Leena Larjanko tillkännager sin närvaro och meddelar att det är hon som är den eftersökta kvinnan.
Två timmar med Hitchcock
Sedan bär det iväg med hiss till Hitchcocks svit där Alma och Alfred Hitchcock väntar på sin välgörare.
Leena är en unga blond journalist från Finland och Alfred en åldrande filmregissör i 70-årsåldern som redan har de bästa filmerna bakom sig.
Hans senaste film Marnie har inte varit någon kritiker- eller publikframgång och för första gången har Hitchcock börjat tvivla på sin förmåga.
Samtidigt blåser det nya vindar i Hollywood och den tidigare så hyllade regissören får finna sig i att hans position ifrågasätts och hans filmer betraktas som omoderna.
Mannen som framstått som den stora förnyaren av filmkonsten har plötsligt blivit gammal och denna håglöshet får även Leena Larjanko känna av, när hon sätter sig i den anvisade soffan.
En åldrande man
De pratar om ditt och datt. Hitchcock verkar inte särskilt intresserad av Finland, inte heller av den film som han söker inspelningsplatser till.
Istället delger han valda delar ur sitt liv, om hur hans pappa handskades med fåglar, om hur han älskar konstgräs och konstblommor och hur varje rum i hans Hollywoodlägenhet har TV: till och med på toaletten finns en apparat för att stilla TV-beroendet.
Under ett visst skede av kvällen tror Leena att Alfred ska bli närgången, men han verkar betydligt mer intresserad av sin egen röst och av innehållet i flaskan som efter två timmar nästan är slut.
Dessutom finns hustrun Alma i rummet bredvid, anständigt klädd i nattdräkt och med papiljotter i håret.
Alfred är nog lite på glid, tänker Leena. Från 20-talet och ända fram till 60-talets början har han gjort filmer som har fingret på tidens puls, men nu verkar han trava på som en gammal cirkushäst.
Alma griper in
I något skede av kvällen ringer telefonen och Leena får i uppdrag att svara, eftersom Hitchcock inte talar finska. Det är filmvetaren Peter von Bagh som vill tala med sin idol.
Medan männen gör upp om en träff följande dag sitt Leena kvar. Sedan talar de ännu en stund, innan fru Alma Hitchcock plötsligt dyker upp och tycker att unga journalistfröken nog kan gå hem till sig. De har alla en arbetsfylld dag framför sig, säger hon vänligt, men bestämt.
Leena tackar för sig och trippar på lätta steg till redaktionen för att ännu samma kväll leverera sin artikel. Med sig har hon en personligt signerad profilteckning och en inbjudan att komma till Hollywood.
Profilbilden kommer på avvägar på tidningens sätteri och resan blir heller aldrig av, men ett oförglömligt och unikt minne med en åldrande filmregissör kan Leena i varje fall stoltsera med närapå 50 år senare, när hon berättar om sina eskapader.
Resultatlösa efterforskningar
Paret Hitchcock, den assisterande regissören Herbert Coleman och manusförfattaren Samuel A. Taylor tillbringar de två följande dagarna på resande fot i Finland.
De åker bland annat till Tavastehus och Aulanko, övernattar på motellet i Luumäki och tar sig ända till Vainikkala gränspostering där filmens slutscen ska filmas med en rysk agent, som tätt åtföljd av filmens hjälte försöker ta sig över gränsen till Sovjet.
På flygplatsen har Hitchcock självsäkert påstått för några nyhetsreportrar att inspelningarna av The Short Night ska påbörjas våren 1969.
I Alfred Hitchcocks brev och anteckningar kan man ändå läsa att ett tvivel smugit sig in. Filmvärlden tvivlade på Hitchcock och Hitchcock tvivlade på sig själv. Således blev det aldrig någon film, kanske för att det för en åldrande regissör helt enkel var roligare att fantisera om den, än att verkligen sparka igång hela filmmaskineriet.
- Bara jag slapp spela in den där filmen, brukade Hitchcock skämta, för inuti sitt huvud hade han redan den perfekta versionen klar.
Varför då göra sig besväret med en tung inspelningssession där så mycket kunde gå galet och där slutresultatet aldrig kunde mäta sig med den fulländade fantasiversionen?
En film som aldrig spelas in
Vid det här laget var Hitchcock dessutom en gammal och trött man som drack alldeles för mycket och som förirrat sig till Finland övertygad om att ett luftombyte kunde blåsa liv i en stagnerande regissörskarriär.
Trots goda föresatser sköts inspelningen av The Short Night på framtiden, även om Hitchcock ständigt verkade upptagen av projektet och anställde nya manusförfattare för att bearbeta den ursprungliga versionen.
Vid sidan av andra projekt höll Alfred Hitchcock The Short Night vid liv i tio år tid och så sent som 1979 fanns det planer på att återvända till Finland.
I boken The last days of Alfred Hitchcock skriver manusförfattaren David Freeman att Hitchcock år 1979 skyllde den inhiberade resan på att det fanns för mycket snö i Finland, medan ett rikligt alkoholintag, en sviktande hälsa och ett besvärligt temperament låg betydligt närmare sanningen.
Midsommar i Hollywood?
Något oväntat händer ändå i juni år 1979. Skådespelaren Åke Lindman får plötsligt ett samtal från Hollywood och uppmanas genast slänga sig på ett flygplan, Alfred Hitchcock är nämligen angelägen om att träffa honom för en påtänkt roll i den film som plötsligt är aktuell igen.
Tidpunkten är inte optimal för midsommarfirandet väntar bakom knuten, men i den andra vågskålen väger mötet med en filmlegend tyngre. Till slut är valet lätt, eftersom värdarna står för både resor och uppehåll och dessutom bedyrar att Åka ska hinna hem till midsommarfirandet i Finland.
Åke anländer till Hollywood där en pratstund på 10 minuter utlovas med Hitchcock. Först för Åke träffa två sekreterare, sedan fru Alma innan dörrarna till slut slås upp och mästerregissören själv gör entre.
Åke lyssnar tålmodigt på artigheterna och på Hitchcocks svada som aldrig verkar ta slut. Filmregissören är märkt av åldern, men fortfarande en imponerande gestalt när han långsamt höjer högra handen och för Åke demonstrerar att han fortfarande har koll.
-I have everything here, säger han och pekar på sitt huvud.
Och därmed skrivs det sista kapitlet i denna utdragna historia om en film som aldrig blir av, men som fantasiprodukt ändå verkar ha haft en stor betydelse för Hitchcock själv.
En glansfull sorti
Kanske The Short Night inte hade blivit den där formidabla comebacken trots att Sean Connery, Liv Ullman och Åke Lindman var påtänkta skådespelare. Det hade förmodligen blivit en B-thriller som hamnat i skuggan av Bond och gjort Hitchcocks senare karriär ännu motigare.
Nu fick han istället drömma och fantisera och ända fram till sin död 1980 uppleva den ultimata versionen inuti sitt eget huvud.
