Skamkänslor gör dig självcentrerad

Skam isolerar oss från andra människor och kommunikationen med dem. De som finns runt oss uppfattar vi som en publik och det vi bekymrar oss om är hur vi ter oss inför den, säger filosofen Fredrik Westerlund.

Att känna skam är allmänmänskligt. Alla har vi gjort, och gör det. Det är obehagligt men oundvikligt.

- Man kan till och med kalla det för en livsfråga, säger Westerlund.

Programmet med Fredrik Westerlund och Axel Aminoff kan du höra här

Pia med flera podcast: Skam som en livsfråga

31:25

Filosofen Fredrik Westerlund har forskat och doktorerat om nazisten och filosofen Martin Heidegger och forskar nu kring skam.

Skammen har sitt ursprung i vårt behov att höra till, bli accepterade.

- Det specifika för skammen, och det den bottnar i, är vår förmåga att se oss själva med andras ögon. Eller så som vi uppfattar att vi blir sedda av andra människor.

Westerlund ger oss ett exempel: Då vi ser oss i spegeln så tenderar vi att betrakta oss själva såsom vi tror att andra ser oss. Är jag attraktiv, fin och värd att bli älskad. Eller är jag dålig, ogillbar?

Är det inför dig jag skäms?

Vi upplever skam oberoende av om den andra är närvarande eller inte. Vi har integrerat våra upplevelser av hur vi uppfattat att andra ser oss och samhällets värderingar om hurdan en bra människa ska vara.

Då jag gör något som går emot min jagbild och moral, till exempel är feg i en situation där jag tänker att jag borde ha varit modig så skäms jag för att min självbild krackelerar.

Men skam kan också vara beroende av att någon annan ser det jag gör. Om jag gör något vulgärt, gör bort mig, kan jag vara helt upptagen av att fundera på om någon såg det.

Och om ingen, för mig viktig människa, vet om vad jag har gjort så känner jag lättnad över att inte ha "blivit fast", att ha klarat mig. Det här är en ytligare skam, säger Westerlund.

Föds vi med skam?

Enligt psykologen och psykoterapeuten Axel Aminoff föds vi inte med skam men skam uppstår tidigt hos barn.

Vi föds alla in i relationer. Babyn söker sin mammas blick och om babyn då inte möts av en kärleksfull närvaro så föds en skam: "Jag är inte värd kärlek och tillhörighet."

Babyn kan inte förstå att kastrullen kokar över eller att något annat inträffar som tar bort mammans uppmärksamhet utan tolkar det som en brist i sig själv.

Enligt Aminoff uppstår skam hos barn långt före en medvetenhet om skuld, det vill säga insikten om att man gjort något fel, skadat någon annan.

Skammen är en känsla av att inte duga, inte räcka till, inte vara värd att bli älskad. Det handlar om vem jag är och inte om vad jag gör.

Skammen isolerar oss från andra människor

Då vi känner skam är vi koncentrerade på vad vi tror att andra tycker om oss samtidigt som vi är extremt jagfokuserade, konstaterar Westerlund.

Det är om oss själva, vår egen ruttenhet eller godhet som vi bekymrar oss. Och det innebär i förlängningen att vi inte är öppna för andra människor.

Det stora problemet, om vi har gjort något moraliskt förkastligt, är inte vad vi gjort åt den andra människan utan att vi själva har blivit "nedsmutsade" i någon mening.

Finns det inget positivt i att "veta skämmas"?

Fredrik Westerlund får ofta höra människor uttrycka sin oro för att det finns för mycket skamlöshet i dag, att vi borde ha mera skam i kroppen.

Man kan säkert hitta situationer då skam kan ha en viss moralisk funktion i samhället, men det är problematiskt.

Enligt Westerlund är det inte bristen på skam som är problemet. Ofta när vi beskyller människor för moralisk skamlöshet handlar det bara om att vi beskyller dem för att ha en annan skamkod än vår egen.

Nästan alla moraliskt eller politiskt problematiska frågor är väldigt skamdrivna. Problemet är inte att man har en skamlöshet utan att man har en skamkod som i grunden är människofientlig.

Om vi tar Nazityskland som exempel så var det ett samhälle där det fanns minst lika mycket skam som i andra samhällen.

Där var det ett vanligt fenomen att en person kunde känna medlidande med offren, men samtidigt skam för att vara en svag person, en dålig nazist. Att inte vara en del av folkgemenskapen.

Westerlund exemplifierar också med motorcykelgäng eller de omtyckta maffiafilmerna.

Där har individerna ett utpräglat hederskodex inom den egna gruppen men känner likgiltighet, eller till och med förakt för dem som står utanför.

- Det här visar vilken enorm potential det finns i skammen att tjäna det moraliskt korrupta, säger Westerlund.

Enligt psykologen Aminoff har skamkoder också att göra med hur väl man har integrerat olika delar av sig själv.

- Vi kan vara som dr Jekyll och mr Hyde, behandla människor väldigt illa och samtidigt sitta i Lions styrelse och idka välgörenhet.

Så vilken är då utvägen, hur tacklar vi vår skam?

Kärleken, säger då både filosofen och psykologen. Det att vi lever i en ömsesidig dialog och på riktigt vill möta och förstå varandra.

Aminoff nämner också hur viktigt det är att vi strävar efter att integrera alla delar av vår personlighet.

En överdriven skam kan också hänga ihop med ett orealistiskt överidealiserande. Något är bara dåligt, och något är bara bra.

- Ett välintergrerat psyke har många känslor. Det finns skam där men den är inte för dominant.

Enligt Westerlund är skammen en slags urfenomen och vi kommer inte att slippa den.

Detta eftersom den bygger på vår längtan efter att bli socialt gillade och uppskattade, och också vår förmåga att se oss själva med andras ögon.

- Det är knappast möjligt att leva helt utan skam, men vi måste komma i håg att skammen inte är allt. Vi har också andra sätt att förhålla oss till våra medmänniskor.

Lösningen på frågan om skam ligger i ett kärleksfullt, öppet och dialogiskt förhållningssätt till andra människor, anser Westerlund.

Det vill säga ett förhållningssätt där man inte är fokuserad på hur man själv ter sig i de andras ögon utan där man strävar efter att på riktigt mötas som personer.

- Dynamiken mellan ett skamdrivet och ett kärleksfullt förhållningssätt är det som många av livets utmaningar handlar om, säger filosofen Westerlund.