"Det känns i kroppen, i bröstet, i huvudet" - berättelser om ensamhet

En halv miljon finländare känner sig ensamma. Ofrivillig ensamhet påverkar oss både psykiskt och fysiskt. Vi bad er skriva in och berätta hur ensamma ni är och hur ensamheten känns.

"Det känns i kroppen, i bröstet, i huvudet". Så beskriver en av er ensamheten.

För att bryta ensamhetsspiralen krävs det att individen är aktiv och utåtriktad, vilket kan vara svårt ifall man varit ensam länge.

Vissa är till och med så ensamma att den enda person de någonsin talar med är den som råkar sitta i butikskassan.

Det vittnar de som kommer i kontakt med ensamma om.

Fortsätt gärna att skriva in till anki.westergard@yle.fi om er ensamhet, ni får vara anonyma.

Här publicerar vi de första av era berättelser, håll utkik efter fler.

Det vore bra om det fanns flera ord att beskriva ensamhet på

Jag har varit ensam en stor del av mitt liv. Jag är singel och man, i tidiga medelåldern.

I slutet av 20-årsåldern kändes ensamheten som ett hot. Det kändes som någonting jag aldrig trodde att jag skulle slippa ifrån.

Ibland kan den sätta in på nytt, den där känslan av att alla andras liv går vidare medan mitt står stilla.

Det händer särskilt till helgerna. Då blir jag arg på mig själv, arg på omvärlden och det känns som om ingen förstår.

I viss mån är jag socialt aktiv och försöker bryta min ensamhet där jag kan. Tack vare det mår jag lite bättre numera.

Tycker att det vore bra om det fanns flera ord att beskriva ensamhet på.

Den sitter i min kropp, i mitt bröst och i mitt huvud, och den kan inte skämtas eller diskuteras bort. Den är som ett mörker man bär med sig djupt inne.

Tack och lov har det lättat en aning, och jag hoppas det fortsätter gå mera åt det hållet.

Rick

Jag är hemma mest hela tiden

Jag är från första början från Nyland, men flyttade till Österbotten 2006. Träffade min man cirka två år efter flytten.

Mina föräldrar bor i Nyland, dottern håller på att flytta till Egentliga Finland med sin sambo.

I Nyland var grannarna bekanta, besökte man någon bjöds det alltid på kaffe.

När jag sedan flytta till västra delen av landet, då var det inte alls samma sak. Folk såg långt på en om man börja tala med någon, atmosfären var en helt annan.

Jag trivdes ändå men jag hann bara vara gift fyra månader innan min man dog i cancer.

Jag har sökt jobb länge, men är man över femtio är det inte så lätt.

Några bekanta har jag nog fått, men alla har ju sitt och själv har jag inte så mycket att göra på dagarna eftersom jag är arbetslös. Inte finns det heller pengar att röra sej med, så till största delen är jag bara hemma.

Vissa dagar känns jättetunga och man undrar hur man skall komma igenom dagen.

Just nu känns det inte alls bra.

Helene

Jag kommer att dö ensam

Jag är en 27-årig man hemma från Åland. Jag har varit ensam sedan min före detta flickvän lämnade mig för cirka fyra år sedan.

För några veckor sen sökte jag vård eftersom jag hade smärtor i bröstet. Det visade sig att min ensamhet utvecklats till depression och ångest.

Självfallet arbetar jag och kämpar på, men när helgen kommer kryper känslan av ensamhet närmare. Att komma hem till ett tomt, kallt hus, fullt av minnen känns ju tidvis väldigt tungt.

Har för länge sen accepterat att jag kommer dö ensam.

Jag har lidit av fruktansvärd ensamhet

Jag har varit så gott som ensam i tiotals år.

Fast jag sällskapat har jag känt mig ensam. Vi bodde inte tillsammans med min första pojkvän, utan han kom till helgerna.

Då jag sedan var tillsammans med min andra man kände jag mig ännu ensammare. Han hade sina minderåriga barn varannan helg. Den andra helgen hade han ofta annat att göra.

Känslan, då man känner sig ensam, bortglömd och övergiven är fruktansvärd.

Att inte ha någon att vänta på, eller någon som skulle ringa inom de närmaste veckorna. Det kändes som om mina närmaste anhöriga också hade glömt bort mig. Väldigt sällan ringde någon, inte ens min son.

Det var alltid jag som ringde till mina anhöriga. Det kändes tungt att ha ensidig kontakt. Jag sade en gång åt min faster - som började ta kontakt med mig - att om jag skulle dö, skulle det ta flera veckor innan någon skulle märka att jag hade dött.

Jag har lidit i etapper av depression, ångest, fruktansvärd ensamhet. Vid 55 års ålder märkte jag att jag äntligen hade accepterat min ofrivilliga ensamhet. Att jag slutat längta efter någon som skulle bry sig om mig.

Jag har gråtit otaliga tårar i förtvivlan och vanmakt för att ingen velat vara i kontakt med mig, över att jag inte hittat någon man som skulle ha uppskattat mig sådan som jag är, över förtvivlan att alltid komma till ett tomt hem.

Nu har jag slutat önska och leta efter den rätta mannen och accepterat att jag kommer att vara den eviga singeln. Jag var ju ”singel” även då jag sällskapade.

Nu som 58-åring har jag det bra med några vänner och flera års terapi.

Jag tänkte begå självmord

Jag flyttade hit från ett sydligare land. Till glesbygden. Kärlek var orsaken, ni vet hur det kan gå.

Det fanns stunder då jag tänkte att jag blir galen av att känna sig ensam och utanför.

Jag tänkte på självmord många gånger. Inte hjälpte det att ha två små barn kring sig.

Folk bryr sig inte om varandra här på samma sätt som i många andra kulturer. Man skall klara sig själv, inte störa andra.

Några obligatoriska och traditionella familjeträffar ersätter inte vänskap och omgivning som accepterar en och bryr sig om en.

Men jag hittade arbete och jobbar nu på en arbetsplats där jag trivs nu jättemycket!

Jag går nu och då på kurser - bara för att träffa folk. På så sätt har jag blivit aktiv i olika föreningar.

Allt svängde men skulle jag inte fått jobb på en bra arbetsplats med prima folk, så tror jag inte att jag skulle finnas idag.

Jag uppfattas som underlig

Är ensam, vill inte vara det.

Man är annorlunda och underlig samt tidigare mobbningsoffer och det har satt sina spår.

Gällande förhållanden så har ingen orkat leva med mig alltför länge, jag har alltid blivit dumpad.

Beträffande vänner och socialt liv så är mina intressen så udda att ingen har tid eller intresse att umgås med mig.

Har försökt vara social och börjat tala med folk jag inte ens känner men eftersom jag uppfattas som så underlig och inte har något spännande att säga, så ser jag hur folks ögon rullar i huvudet på dem och de trampar omkring lätt irriterade för att de inte orkar lyssna.

Jag kan höra deras kvävda suckar och ser deras plastiska fejkade leenden. Något arbete har jag inte heller för jag passar inte in någonstans.

Jag har nog gjort mycket arbetsprövningar och gått kurser men det har varken lett till arbete, vänner eller förhållande så det finns ju inte heller ekonomi att roa sig med. Som till exempel att se en film eller äta ute någon gång.

Jag känner mig avskydd och hatad och undviker nuförtiden att tränga mig på folk.

Mest sitter jag hemma och ser på tv, googlar eller skriver någon kommentar här på Svenska Yle.

Jag känner inte ens för att gå ut på en långpromenad. Bara vått och mörkt ute och så känns mitt liv med.

Jag känner mig döende

Ni frågade hur det är att vara ensam, och som 20-åring hör jag väl till den ensammaste gruppen.

Universitetsstudier ledde till flytt utomlands, och efter ett och ett halvt år har jag fortfarande inte fått en enda vän.

Jag är av naturen introvert och trodde mig inte ha något emot att vara för mig själv, men vid det här laget känns ensamheten som att bli uppäten inifrån.

Lärarna tyckte om att inleda sina första föreläsningar med att tala om hur vi under de första veckorna av utbildningsprogrammet skulle få livslånga vänner och nu känns det som om jag missat deadline och aldrig kommer att kunna knyta vänskapsband med någon av mina kurskamrater.

Dessutom dricker jag inte och undviker stora fester, så där missar jag desto fler tillfällen för socialt umgänge.

Det finns ingenting värre än att sitta hemma en lördag och inte veta vad man ska ta sig eftersom man inte känner någon man skulle kunna tänka sig träffa.

Vännerna hemma är ju hundratals kilometer härifrån.

Att ensamma människor är sjukare förvånar mig inte alls, för det senaste året har jag känt mig döende.

Det är outhärdligt att gå och undra vad det är för fel på mig att jag inte kan få någon kontakt med andra.

Jag fick sitta ensam vid ett bord

Jag har ingen partner, inga barn, inga vänner - så ser min vardag ut sedan 30 år tillbaka.

Jag är helt vanlig, lagom, har inte mig veterligen gjort något för att förarga någon. Tar aldrig strid om det är osäkert utan backar undan.

På jobbet finns folk i mängder, men som stillsam och tidigare mobbningsoffer vill man heller inte ta plats.

Enda gången man är viktig är då andra vill vara lediga vid helger och semestrar. Då tycker man att jag "som inte har något" kan ställa upp.

Kursverksamhet finns inte på vår ort i större grad. De aktiviteter som ordnas, ordnas av de som redan har varandra och vill göra något tillsammans.

Försökte delta några gånger men fick sitta ensam vid ett bord. Andra gången skulle det städas och det fick jag göra själv utan någon annan som hjälpte till - så det var ju inte värt mycket.

Vad gör man..?

Jag har firat två nyår ensam

Jag är 24 år. Jag blev mobbad i skolan på grund av min stamning.

Jag lider av stamning än idag och jag har inga vänner.

Jag har firat två nyår ensam. Jag far på jobb, kommer hem till en tom mörk lägenhet.

Det händer allt oftare att jag laddat upp med öl och brännvin, och jag inser att jag är inne på en begynnande alkoholism.

Helgerna är värst, det känns som att alla andra är med sina vänner. Själv sitter jag ensam hemma och ser på tv och dricker öl.

Jag ser på sociala medier hur roligt folk har det och då känner jag mig ännu mer ensam.

Jag brukar fråga mig själv "varför är det så här?"

Jag finner inga svar på den frågan.

Min historia är i stora drag som alla andra som berättat om ensamhet

Jag är i 40-årsåldern och mår sämre än någonsin. Jag har eller kanske har haft många vänner och bekanta.

Men eftersom jag lider av depression så har jag isolerat mig och nedvärderar mig själv vartefter jag anser att jag har misslyckats att hitta en flickvän genom åren.

Längtan efter tvåsamhet är otroligt stark.

Varenda gång jag har träffat någon och börjat umgås har jag alltid varit rak och ärlig och öppen i kommunikationen. Men svaret blir alltid "ja jag tycker också om dig men bara som vän”.

Jag hör till den kategorin som aldrig har haft sex och det är helt okej, men att ständigt komma hem till en tom lägenhet kommer att knäcka mig.

Jag försökte begå självmord men jag klarade inte av att genomföra det. Jag stod med kniven mot halsen och det gjorde så ont i kroppen av ensamheten och jag kände mig så misslyckad trots att jag har ett jobb som jag trivs med och en alldeles underbar hund som sällskap.

Just nu går jag till psykolog en gång i veckan och tar antidepressiv medicin men det känns meningslöst.

Börjat dricka för att döva ensamheten

Jag har varit skild i sex år. Mannen jag levde med fick vårdnaden för våra gemensamma barn, eftersom jag då liksom nu var arbetslös och hade heller ingen bostad att flytta till vid skilsmässan.

Jag är 48 år, bosatt i Nyland. Jag har en vän som jag träffar då och då, och har umgåtts en hel del med en alkoholiserad man som inte alls är bra för mig. Jag har även själv börjat dricka mer och mer för att få bort känslan av ensamhet.

Jag önskar att jag hade ett trevligare umgänge av mänskor. Kurser har jag gått på då och då, går nog nu också på arbetsverksamhet tre gånger i veckan. Där får jag som tur se andra mänskor och även prata lite, det hjälper en hel del mot ensamheten.

Barnen träffar jag cirka en gång per månad. De stunderna lever jag för såklart.

Hoppas hitta en vän, helst en manlig som har liknande intressen som jag, fastän nu är den listan ganska skral.

När man är fattig har man inte många möjligheter att göra allt man önskar. Gillar inte att gå på evenemang ensam, vara där bland andra mänskor som har vänner med sig. Då känner jag mig ännu ensammare.

Blev mobbad i skolan, även när jag studerade, så har inte så lätt att ta kontakt med nya mänskor heller.

Värst med ensamheten är nog alla helger, där man skall vara med familjen eller fira med goda vänner. Det är hemskt att då sitta ensam hemma och tänka på alla mänskor som får njuta av helgen och av familj och vänner. Alla utom jag.

Ensamhet vår nya folksjukdom – ensamma har större risk att dö i förtid

Ensamheten påverkar oss ända ner på cellnivå.