Långläsning: Det judiska Narinken i Helsingfors - en historia om begagnade kläder, konsumtion och rättslöshet

Narinken kallades för ett ”judiskt ghetto” men stadsborna köpte sina begagnade kläderna av judiska köpmän, som bara fick vistas tillfälligt i landet. Historikern Laura Ekholm berättar en bit judisk historia i Finland.

Inom perioden av ett människoliv har Finland förvandlats från ett samhälle med konstant materialbrist till ett samhälle med ett överflöd av konsumtionsvaror.

Under samma tidsperiod har alldeles vardagliga produkter som kläder blivit ett miljöproblem. I synnerhet de billiga beklädnadskedjorna och snabbmodet beskylls för att vara ohållbart slöseri.

Medan textilingenjörer, modedesigners och sociologer försöker hitta lösningar för hur vi kan sluta slösa med råvaror, riktar historieforskare blicken mot samhällen förr i tiden.

Vad gjorde man tidigare med kläderna som man inte längre behövde? Var och hur köpte man kläder?

Dessa frågor kan låta triviala, men beklädnadshandels historia öppnar vyer från såväl lokala förhållanden som globala fenomen.

Klädernas historia och judarnas historia i Finland

I Helsingfors anknyter handeln med begagnade kläder stadens judiska historia till landets ekonomiska historia.

Kläderna höll sitt värde – men handeln lämnade man åt minoriteterna.

Före den industrialiserade tiden bestod en stor del av vanliga människors förmögenhet av textilvaror.

Begagnade kläder samlades upp, sorterades, tvättades, reparerades, varorna prissattes och sist och slutligen såldes kläderna vidare. I ett samhälle som återanvände allt vad man bara kunde erbjöd återvinning, reparation och återförsäljning av varor arbete och yrkeskategorier som inte längre finns kvar.

Att hantera begagnade kläder och bearbeta dessa klädesplagg till återförsäljning var oangenämt på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss.

Levnadsförhållandena var besvärliga och vår hygienstandard hade man inte råd med. Handeln med begagnade kläder hörde till den marginaliserade sfären av samhället och bedrevs ofta av etniska minoriteter och andra grupper i samfundets utkant.

Finland är inte ett undantag. För flera generationer av helsingforsare vad det självklart att begagnade kläder såldes på en marknadsplats vid namn Narinken.

I Hufvudstadsbladet skrevs det i augusti 1894:

”Narinken huru mycket hån och huru mycket förakt är icke hos oss förbundet med detta ord. Att driva handel på Narinken, det är i den stora, med förhållandena obekanta allmänhetens ögon någonting vanhedrande; narinkhandlandena ställas av den allmänna opinionen lägre än vilken annan knuthandlande som helst.” (HBL, 30.8.1894, s. 3).

Även i Finland lämnades klädeshandeln åt minoriteter. Narinken var ”ett judetorg”, i stadsdelen Kampmalmen. Narinken – ”en judisk marknad”

Narinken var en mytomspunnen plats, som ofta omnämndes antingen med en nyans av orientalism eller så kallades den för ”ett judiskt ghetto”, en skamfläck för Helsingfors.

I stadsmiljön var judarnas synlighet förhållandevis stor, trots att det judiska samfundet var litet.

I olika memoarer och gamla tidskriftsartiklar beskrevs Narinkens verksamhet ofta med betoning på hur annorlunda judarna såg ut, hur konstigt de talade svenska och finska och hurdana försäljningsmetoder de hade.

En parallell diskussion handlade om Finlands sätt att behandla sin lilla judiska befolkning.

Idag ligger Narinkenplatsen framför Kampens köpcentrum i centrum av Helsingfors.

Den ryska militären och judarna

Den ursprungliga Narinken i Helsingfors låg i Kronohagen, men torget flyttades när tomten reserverades för Finlands Bank på 1870-talet.

På torget vid Simonsplatsen i Kampen låg två låga trähus och mellan dem stod små bodar av trä. Bodarna och försäljningsborden hyrdes av Helsingfors stad.

De som känner till det ryska språket vet, att Narinken är ett från ryskan hämtat ord. Det härstammar från ordparet na rynke som bokstavligen betyder [att vara] på marknaden.

En stor del av Finlands mångkulturella historia under 1800-talet hade sitt ursprung i de ryska garnisonerna.

Så gott som alla judar som var permanent bosatta i Finland hade någon typ av koppling till den ryska militären. Det var det enda sättet för en jude att kunna stanna i Finland.

Personalen i de ryska garnisonerna -- vanliga soldater, men också musiker, läkare, skräddare och proviantörer – representerade imperiets mångkulturella befolkning.

Ingen annan befolkningsgrupp som anlände till de största finska städerna som en följd av den ryska militären bemöttes på ett lika problematiskt sätt som de judiska soldaterna och deras familjer.

Enligt den finska lagtolkningen under autonomin, var Finland ett land där judar inte fick bosätta sig. De judar som bodde i Finland var ryska undersåtar.

I Finland kunde judar vistas endast tillfälligt om de hade tjänat i den ryska militären, men de kunde inte få finskt medborgarskap, inte heller rätt att bosätta sig permanent.

Finlands lilla judiska befolkning har sina rötter i det Europa som idag hör till Litauen, Polen, Ukraina och Vitryssland .

Dessa judar följde den ortodox-judiska traditionen, och hade oftast jiddisch som modersmål.

I dessa områden var judarna inte någon liten minoritet, utan utgjorde i vissa städer nästan en majoritet, en befolkningsgrupp som hade rötter i området sedan tidiga medeltiden.

De judar som hade utfört sin militärtjänst i Finland kunde inte förvisas, men Finland strävade efter att minska antalet judar i landet till ett minimum genom att begränsa judarnas näringsidkande till handel med klädesplagg, cigarrer och frukt.

Jämfört med utvecklingen i Skandinavien hamnade Finland i en egen kast med sin judepolitik.

Avsaknad av rättigheter

Judarnas ställning i Finland var en rättsfråga som förblev olöst under ett halvt decennium, ända fram till Finlands självständighet.

Debatten om judarnas medborgerliga rättigheter pågick i mer än 50 år alltsedan 1870-talet. I motsats till utvecklingen i västra Europa, där samhället höll på att ge jämställdhet åt de judiska medborgarna, stannade utvecklingen i Finland.

Särskilt under åren då Finlands autonoma status var hotad och landet försökte få uppmärksamhet för sina rättigheter i internationell politik, ansåg många att Finlands sätt att behandla sina judar var graverande för hela landet.

För att få ett giltigt uppehållstillstånd måste judarna i landet, även de med högre akademisk utbildning, underteckna en vistelsebiljett, enligt vilken han eller hon ägde rätt att för sitt uppehälle endast sälja gamla kläder eller dylika varor.

I Helsingfors fick judarna på 1800-talet i princip bedriva handel endast på Narinken. Särskilt Narinken i huvudstaden blev en symbol för judarnas rättslösa ställning. Men ur kundernas synvinkel hade Narinken en annan betydelse.

Den växande staden och utbudet på kläder

Handelsidkare på Narinken köpte handelsvaror av stadsbor med högre inkomster och bättre samhällelig status. De som köpte de tvättade, reparerade kläderna var däremot stadens arbetare. De kunde också panta och sälja kläder vid behov av kontanter.

Narinken, och därigenom den judiska historien i Helsingfors, associeras med stadens fattiga periferi. Men staden omkring torget växte så det knakade.

Narinken, som på 1870-talet hade legat i stadens utkant, befann sig 50 år senare mitt i den snabbt växande staden.

Ett allt större antal arbetare flyttade till staden, som industrialiserades i rask takt.

Det betyder att det fanns en tilltagande efterfrågan på billiga kläder.

Narinken stängdes 1930. Då fanns det en rad klädesbutiker i Helsingfors. Det fanns affärer för män, för kvinnor och barn, butiker som endast sålde kappor eller ytterkläder, andra för hattar och mössor, vitvaruhandel och ateljéer.

Det fanns butiker med olika sortiment och prisklass. Men går man bakåt i tiden till åren då Narinken flyttades till Kampen, var situationen en annan.

I slutet av 1800-talet hängde utbud på kläder inte med i stadens tillväxt. Det fanns inte några klädesbutiker i modern mening.

Kläderna beställdes hos en skräddare eller sömmerska om man inte sydde hemma. Det fanns inga kedjor med billiga, fabriksgjorda kläder.

Det enda alternativet för att köpa färdiga kläder som man kunde klä på sig utan att mäta och beställa syarbete var egentligen att köpa second-hand, det vill säga att handla på Narinken.

Kunniga köpmän

Fr.o.m. 1920-talet började handeln med färdiga kläder så småningom tränga undan beställningsarbetet i Finland.

Samma process hade redan börjat i mera utvecklade delar av världen på 1800-talet – något som skräddarna i Finland var medvetna om, men som de hoppades aldrig skulle ske i Finland.

Köpmännen vid Narinken – av vilka en stor del var kvinnor - visste däremot exakt vad deras kunder var ute efter.

Det nämns ofta i förbigående att de judiska handlarna importerade billiga, färdigsydda arbetskläder från Sankt Petersburg redan på 1890-talet.

Färdigsydda, fabriksgjorda kläder med standardiserade storlekar var sålunda en ny produkt som de judiska familjerna introducerade i Helsingfors.

Så småningom öppnade de judiska familjerna butiker utanför Narinken.

I början av 1900-talet diskuterades det ibland i de finskspråkiga tidningarna, att kunderna "var tvungna" att köpa hos judar eftersom det inte fanns några "finska" klädbutiker.

Detta användes också som argument mot judarnas medborgerliga rättigheter; enligt det här resonemanget missade de finska skräddarna sina kunder, eftersom de judiska försäljarna var för mäktiga för finnarna.

Genom att utesluta judarna från marknaden kunde de finska skräddarna i lugn och ro utveckla branschen enligt de gamla traditionerna. Hädanefter framträdde mera och mera konkurrens och de förekom också andra tillverkare av färdigsydda kläder.

Klädeshandel förblev dock en judisk nisch för flera decennier.

Secondhand som snabbmode

Idag brukar vi tänka oss nyinköpta och begagnade kläder som motpoler till varandra.

I centrum av dagens klädinköp står färdigsydda, fabriksgjorda kläder med standardiserade storlekar.

Det är lätt att köpa kläder, vi kan gå in i butiken (vare det sig en fysisk butik eller en nätbutik), göra vårt val och spontant köpa ett färdigsytt klädesplagg.

Men i början av konsumtionssamhällets framväxt utgjorde just second-hand det billiga snabbmodet. Det som mest motsvarar klädinköpet idag var förr i tiden just samma typ av torghandel som vi känner som Narinken.

Och härigenom framträder Narinken som ett led i mycket längre och mera omfattande historiska processer.

Eftersom färdigsydda kläder likställdes med begagnade kläder, och begagnade kläder, trots dess relativt höga återförsäljningsvärde, ansågs som en stigmatiserad produkt, erbjöd klädeshandel en nisch för en liten judisk minoritet vars möjligheter att idka handel var begränsade.

På det sättet sammanbinds klädeshandeln i 1800-talets Helsingfors och den judiska Narinken med motsvarande torghandel i andra länder och städer.

Social- och konsumtionshistoriker har visat hur begagnade varor möjliggjorde en växande konsumtion i de delar av världen som höll på att industrialisera.

Att köpa secondhand anses idag som ett alternativ till snabbmode.

Hela processen kring Narinkenhandeln - från köp av begagnade varor fram till att produkterna kunde återförsäljas - kan i dagens vokabulär tänkas som en återvinningscirkel.

Men samtidigt erbjöd marknaden för begagnade kläder konstant nya konsumtionsmöjligheter för vanliga folk.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att det ofta var just på secondhand marknaderna man först introducerade färdigsydda kläder i större volymer.

Text: Laura Ekholm är historiker.

Texten är del i en serie där Svenska Yle bett fyra historiker skriva om det hundraåriga Finland.

Långläsning: Från dominerande husfader till mjukispappa? – den finländska pappan under 100 år

Har pappa varit hemma eller borta under nationens 100 år?