Rymdfärjan är död, länge leve Dream Chaser, framtidens rymdjeep!

Likheten med storebror är omisskännlig. Men Dream Chaser är ingen arvtagare till de legendariska rymdfärjorna som Columbia, Challenger och Discovery, och den är inte avsedd att bli en sådan.

Rymdfärjan var, översatt till landsvägstermer, en långtradare eller en tung lastbil. Dream Chaser är snarare en jeep.

Dream Chaser, konstruerad av Sierra Nevada Corporation Space Systems, är fortsättningen på en gammal dröm som har levt sedan femtiotalet: återanvändbara, billiga och enkla flygplansliknande rymdfarkoster som kan starta och landa på kort varsel.

Som sagt, ett slags rymdjeep, eller helt enkelt ett rymdflygplan.

Och helt nyligen passerades en viktig milstolpe på den här vägen då Dream Chaser flög för andra gången och gjorde sin första perfekta landning.

Dream Chaser flög inte för egen maskin, den lyftes fyra kilometer upp i skyn av en helikopter och fälldes ned, men den gledflög ned utan problem och landade på Edwards Air Force Base i Kalifornien, på rymdfärjornas gamla landingsbana.

- Farkosten är i perfekt form, inga problem alls!

Så kommenterade Mark N. Sirangelo, chef för Sierra Nevada Space Systems då han mötte pressen efter det lyckade glidflygtestet.

Rymdfarten privatiseras

Sierra Nevada Space Systems är ett av de många privata rymdfartsföretag som har kämpat om en plats i solen sedan Nasa började lägga ut sina flygningar till Internationella rymdstationen på entreprenad.

2011 fann sig Nasa nämligen i en lite pinsam situation. Det här var året då den sista rymdfärjan flög. Rymdfärjan hade tjänat som de amerikanska astronauternas huvudsakliga transportmedel till rymden i tre årtionden, sedan 1981.

Nu var astronauterna plötsligt tvungna att ”lifta” med ryska Sojuz-raketer varje gång de ville upp till rymdstationen, vilket rimmade illa med tanke på USA:s stolta tradition som rymdfarande nation och vinnare av månkapplöpningen.

Saken blev inte bättre av att resan till rymdstationen kostade USA och Nasa sextio miljoner dollar per astronaut. Plus all frakt till och från rymdstationen!

Det måste finnas ett enklare, snabbare och framför allt billigare sätt, resonerade man på Nasa, både i jämförelse med den egna gamla rymdfärjan och ryssarnas Sojuz.

Kampen om NASA-kontrakten

2014 kallades den privata sektorn till hjälp, och då var det SpaceX och Boeing som tog hem kontrakten medan Sierra Nevada kom tredje och Dream Chaser-miniskytteln blev stående i hangaren.

SpaceX och Boeings lösningar bygger på traditionella rymdkapslar, SpaceX har sin Dragon och Boeing kallar sin kapsel för CST-100 Starliner.

Men Sierra Nevada gav inte upp, och ett år senare fick de ett kontrakt på sex stycken fraktflyningar till Internationella rymdstationen. Drömmen om Dream Chaser fick leva vidare.

Nasa ska nu bedöma om det färska glidflygtestet var tillräckligt för att övertyga dem, och om de ger grönt ljus så går arbetet vidare med nästa version som redan är under konstruktion.

Den ska enligt nuvarande planer avfyras mot den Internationella rymdstationen, obemannad, sannolikt under den senare hälften av 2020.

Rymdfärjans långa skugga

Små ”rymd-jeepar” som Dream Chaser må ha sina fördelar, men de kommer aldrig helt och hållet att fylla de stora skor som Nasas rymdfärja (eller rymdskyttel) lämnade efter sig.

Men det är inte heller meningen. Rymdfärjan möjliggjorde till exempel byggandet av Internationella rymdstationen, men den var en återvändsgränd i rymdfartens historia: dyr, tungrodd och komplicerad.

Och vem kan glömma den tragiska Challenger-olyckan 1986 som krävde sju astronauters liv, eller då rymdfärjan Columbia gick förlorad vid återinträdet i atmosfären 2003, också då med sju besättningsmedlemmar ombord.

Fler astronauter dog ombord på de förolyckade rymdfärjorna än under alla mänsklighetens rymdfärder dittills, sammanlagt.

Livet efter rymdfärjan

Nasa och de övriga aktörerna har kommit till att det är smartare (och billigare) att sköta det tunga lyftandet med konventionella bärraketer som SpaceX Falcon-9 och den kommande Falcon Heavy, och Nasas kommande tunga bärraketsfamilj SLS (Space Launch System).

De egna persontransporterna tänker Nasa i framtiden sköta med den kommande Orion-kapseln.

Dream Chaser representerar däremot en kurskorrigering åt det hållet dit man ursprungligen var på väg med rymdfärjan. Ett slags komplettering av fordonsparken, kan man säga.

De bär med sig löftet om en rymdfarkost som på riktigt kan rustas för avfärd med så lite som några dagars varsel, som kan landa på en helt vanlig flygplats om så krävs och vara fit for fight igen efter en kvick service.

De utlovar en betydligt mjukare och säkrare metod att återbörda känsliga experiment från rymdstationen till jorden, till exempel proteinkristaller odlade i rymden. Den dyrbara frakten kan också lossas och skickas vidare betydligt snabbare än från en Sojuz.

Rymdfärder till reapris

Och framför allt, de små rymdplanen utlovar betydligt billigare rymdfrakter. Att avfyra den gamla rymdfärjan kostade nästan en halv miljard dollar per skott.

Om SpaceX dessutom lyckas med att göra rutin av sin konst att återanvända sina Falcon 9-bärraketer, som de har lärt sig landa helskinnade efter utfört uppdrag, så talar vi faktiskt om en kostnadsminskning som kan betyda att vi står inför en riktig ny rusch till rymden.

Det här öppnar också dörren till rymden för andra än de stora nationella aktörerna. Sierra Nevada hoppas till exempel på att få flera kunder utanför Nasa.

De har redan nu ett avtal med FN om att transportera mellan 20 och 30 experiment till rymdstationen i samband med en planerad avfyrning under 2021.

Exempel på andra kommersiella uppdrag som Dream Chaser siktar på är reparation och underhåll av satelliter, och insamlande av rymdskrot.

Det som naturligtvis behöver ske innan de vildare planerna om en ny rusning till rymden blir verklighet är att de små ”rymdjeeparna” behöver godkännas för bemannade flygningar.

Samma sak gäller för Boeings och SpaceX rymdkapslar, inte heller de är ännu klara för att transportera människor.

En bemannad version av Dream Chaser väntar redan i kulisserna, en som har kapacitet att ta upp till sju astronauter till och från låg omloppsbana.

Men vi får återkomma till det när någonting händer på den fronten.

Rymdjeeparnas historia

Den är som sagt inte ny, drömmen om ett litet, lätt, mångsidigt och framför allt återanvändbart rymdflygplan som kan landa på jorden efter utfört uppdrag. Planer på sådana farkoster har förekommit sedan slutet av femtiotalet.

För enkla, snabba uppdrag: servicejobb på satelliter, expressleveranser till och från rymdstationen och liknande. Men också för rymdspioneri och andra militära uppdrag. Jeep-bilen var ju också ursprungligen ett militärfordon.

Hur började då den här trenden med rymdflygplan? Här är några mer eller mindre lyckade projekt från luft- och rymdfartens historia:

• Silbervogel, ett nazityskt planerat halvballistiskt bombplan som, om det hade blivit verklighet, hade gjort ett skutt ovanför atmosfären, bombat New York och landat på någon av de japansk-kontrollerade öarna i Stilla havet.

  Projektet skissades upp 1933 av österrikarna Eugen Sänger och Irene Bredt. Silbervogel var aldrig tänkt för att bomba USA i stor skala, snarare som ett propagandavapen.

• X-20 Dyna-Soar, ett projekt som USA:s försvarsmakt inledde 1957 men som lades ned 1963. X-20 var tänkt att bäras ut i rymden på en Titan-bärraket, men planet kom aldrig ens så långt som till provflygning.

• Hermes, en fransk konstruktion som var på tapeten på 70-talet men som lades ned 1992. Hermes återupplivades i privat schweizisk regi 2015, men också det försöket gick i stöpet.

• IXV. Europeiska rymdstyrelsen ESA hade lite bättre tur med sin IXV (Intermediate eXperimental Vehicle), också den en liten, obemannad rymdskyttel, som avfyrades från Franska Guayana i februari 2015 och fullbordade en 100 minuters rymdflygning.

  IXV byggde på ett tidigare experimentellt rymdflygplan kallat ARD och var en prototyp för en kommande miniskyttel kallad PRIDE (Programme for Reusable In-orbit Demonstrator in Europe) som enligt nuvarande planer ska flyga 2020.

• Boeing X-37, ännu en obemannad, återanvändbar liten experimentell farkost som började som ett Nasa-projekt 1999 men som senare togs över av USA:s försvarsdepartement. X-37 är den konstruktion som har kommit längst och använts mest av alla "rymdjeepar".

  X-37 höjde på en del ögonbryn och satte fart på spekulationskvarnen 2015 då det landade på Kennedy Space Centre i Florida efter att ha tillbringat nästan två år i rymden, på ett topphemligt uppdrag för USA:s flygvapen.

  Den senaste avfyrningen av en X-37 ägde rum i september nu i år, då med en Falcon-9 som bärraket. Den avfyrningen fördröjdes något på grund av orkanen Irma som just då härjade i området.

• Shenlong. Hur det nu råkar sig så avslöjade kineserna för tio år sedan att de har en egen motsvarighet till X-37 på gång, ett experimentellt rymdflygplan kallat Shenlong, “den gudomliga draken”.

  Shenlong kom knappast som en överraskning för någon, eftersom det är väldigt uppenbart att amerikanerna använder sitt X-37-plan inte minst till att spionera på kineserna, som har tagit över ryssarnas roll som ärkerivalen i rymdsammanhang.

  Kina erkände planets existens 2007, men projektet har varit strikt hysch-hysch och väldigt få bilder av planet existerar.

• Buran. Ryssland har självklart också experimenterat med rymdflygplan: Buran (“snöstorm”), så hette deras version av rymdfärjan, den gjorde en obemannad testflygning 1988, men projektet gick i graven med Sovjetunionen.

• MAKC. Där som Buran snarare var en tung “rymdlastbil” så är projekt MAKC en bättre motsvarighet till amerikanernas X-37.

  Rymdflygplanet MAKC, som föreslogs 1988 var tänkt att rida upp mot stratosfären på ryggen av ett Antonov An-225-transportplan, varefter det skulle ha fortsatt för egen maskin upp i rymden. Men MAKC kom aldrig längre än ritbordet.

  Men ryssarna sägs också ha sitt eget svar på X-37 i görningen, alltså ett litet och lätt militärt spionplan för låg omloppsbana. I vilket skede det projektet är just nu är okänt.