Filmrecension: The Square – sådana här är vi

Det är väldigt roligt och underhållande att se den svenska regissören Ruben Östlunds nya film. Men också lite obekvämt. Och konstigt. Det som är helt klart är att det här är en av årets bästa filmer.

The Square är en satir som utspelar sig i konstvärlden och mediebranschen men den handlar om oss människor. Om de maktkonstellationer vi skapar och är med i. Om en värld av rika och fattiga. Om vem vi hjälper och när. Om ansvar, tillit och moral.

Det hela börjar med ett rån

Christian (Claes Bang) är chef för ett trendigt museum för samtidskonst i Stockholm. Han promenerar till jobbet i morgonrusningen när det plötsligt uppstår ett litet tumult på gatan. Christian tycker efteråt att det hela var lite spännande, adrenalinet flödar i ådrorna.

Men när han går vidare inser han att mobilen från kavajfickan är borta.

Och den vill han ha tillbaka.

Så han ber om hjälp av en kollega för att hitta telefonen och sätta dit den som stal den.

På museet håller man på med att öppna en ny utställning och förbereder en installation som heter The Square. Det är en avgränsad ruta med en liten skylt som upplyser att alla som står inne i rutan är lika värda. I rutan skall det finnas tillit mellan människor.

(Den här The Square-installationen är för övrigt baserad på ett verkligt konstprojekt som Östlund gjorde tillsammans med Kalle Boman i Värnamo i Sverige 2014.)

En PR-byrå är anlitad för att göra reklam för utställningen och de förklarar för Christian och hans kolleger att sådant här humanistiskt flum om värderingar och tillit är omöjligt att marknadsföra i dagens mediebrus.

Så de har andra idéer och skapar en viral succé, som sedan också blir en skandal.

Och Christian har själv, i jakten på sin mobil, skapat trassel som blir bara allvarligare ju mer han försöker förklara och värja sig.

Det här är i grova drag de två parallella berättelserna i filmen. Och mer än så vill jag egentligen inte avslöja av handlingen. För den här, liksom alla Ruben Östlunds filmer, fungerar bäst då man som åskådare upplever överraskningarna utan att vara förberedd.

Sätter oss på pottan

Östlund är en mästare på att skapa filmer som gör oss åskådare lite osäkra. Vad är det här? Varför gör de så där? Varför skrattar jag åt något så här pinsamt? Och varför känner jag igen mig?

Han visar ofta upp ett till synes enkelt tillstånd, ett dilemma som vi alla kan känna igen men som är svårare att lösa och tackla och klara av.

I De ofrivilliga (2008) handlar det om hur gruppen påverkar individen. Play (2011) handlar om fördomar, stereotypier och rasism. Och Turist (2014) skildrar en pappa som tar sin mobil och överger fru och barn i en nära-döden-upplevelse. Inget farligt händer förutom då att förtroendet för pappan är borta.

Huvudpersonen Christian i The Square är inte en ond människa men han är en människa med makt, pengar och status. Och hur tacklar han det?

Han är en människa som tror på konsten och speciellt på installationen The Square men han har svårare att omsätta de tankarna och värderingarna som verket står för i praktiken.

Ruben Östlund är en skarp iakttagare av oss människor. Se här, sådan här är du! Och som åskådare tvingas jag medge att han har rätt.